Samma tankar som då

Får en idé när jag en ledig morgon som vanligt sitter med laptopen i knät, hunden tätt tryckt mot min vänstra sida med örat upplagt över tangentbordets vänstra övre hörn, kaffekoppen till hälften fylld med avsvalnat kaffe, surfandes på facebook, DN.se och jobbmailen, i den ordningen. "Ska jag ta en titt på min gamla blogg?" När jag öppnar sidan är det lite förväntansfullt och med en smula nostalgi jag får se att det senaste inlägget står kvar, orört, som om ingenting har hänt på ett år. Lite som att återvända till sin barndoms hembygd, för att upptäcka att allt, till och med dofterna, finns kvar, om än i miniatyr jämfört när man var liten. Jag läser de sista inläggen, och minns direkt exakt hur allt kändes då. Och jag får se, till min förvåning och förundran, att det faktiskt har inkommit kommentarer sedan jag slutat blogga! Kommentarer med vädjan om att uppta mitt meningslösa skriveri om just ingenting... Märkligt. En konstig känsla. Har jag ett ansvar här? Har jag påbörjat någonting som är helt obetydligt för mig själv, som betyder någonting för någon annan? Det för mig osökt in på det resonemang som präglade slutet av mitt bloggande, och som fortfarande är precis lika aktuellt; nämligen att några personer på mitt jobb, några för mig helt obetydliga och ointressanta människor som jag inte har någonting gemensamt med och som har sitt eget lilla gäng som utesluter alla andra, anser att jag beter mig stroppigt. Att jag inte hälsar, inte pratar och inte umgås. Detta var tydligen lika aktuellt för ett år sedan. Och jag står fortfarande med exakt samma tanke som förbryllar mig: "Varför bryr ni er om mig? Vad har ni för intresse av att prata med mig? Varför skulle vi umgås?" Om vi skulle sitta ned på kaffepausen och prata, vad skulle vi då prata om? Jag är på intet sätt mobbad eller utesluten socialt på mitt jobb. Jag har flera goda vänner på jobbet som jag gärna spenderar en kaffepaus med, och till och med kan tänka mig att umgås med en kväll efter jobbet. Men det finns en grupp, en klunga, som jag verkligen inte förstår mig på. Som inte delar några av mina värderingar i livet. Som, när jag hör deras resonemang och diskussioner, får mig att undra vart världen är påväg. Som är så ytliga, så fåfänga... Har en sån liten värld. Men jag har aldrig haft för avsikt att vara otrevlig mot dem eller visa mig förmer än någon annan. Jag har aldrig medvetet avstått från att hälsa på dem - men upplever själv att jag nästan aldrig får någon ögonkontakt med dem, eller tillfälle att aktivt säga "hej, hur står det till?". Tydligen utstrålar dock hela min person något slags fientlig sfär runtomkring mig som avslöjar mina innersta känslor av ... förakt? Ofrivilligt blottade tankar. Hur går det till? Och vad spelar det egentligen för roll?