Värk

Jag hatar värk.

Jag skulle vilja hugga av min högra arm och karva bort hela högra sidan av nacken och allt innanför skulderbladet också.

Frozen shoulder...? Jag är fanimej knappt 30 år! Och att få komma till en sjukgymnast var ju ett skämt i sig... Ring tillbaks den 7/1, då kan du boka en tid.

Men jag har ont NU! NU NU NU!!!

Och inga värktabletter hjälper.

Läkaren på jobbet föreslog att gå ner och sätta mej på ortopedakuten. Jo eller hur...

Myser

Julafton avlöpte helt som planerat, med värme, ljus, en sprakande brasa, familjen samlad och en massa god mat och lite julklappar. Mina och Caisas föräldrar träffades för första gången, och det gick över förväntan bra! Inget slagsmål, inga psykbryt och allt porslin är helt. Maten räckte, hundarna slogs inte och huset brann inte upp. Det måste man väl kalla en lyckad jul?

Idag är Caisas föräldrar kvar och det är en slappdag utan dess like. Har legat på soffan och käkat godis och slappat, lyssnat på min julklapp - Melody Gardots nya skiva - och gnabbats med Caisas uppkäftiga far.

Den enda ansträngningen idag blev en timmes promenad i skogen. Ganska skönt att komma ut och få vara lite ensam en stund med Molly och tystnaden.

Imorgon blir det jobb igen, back to business. Men jag tror jag har laddat batterierna åtminstone litegrann, för jag har haft en alldeles förträfflig jul!

Fotat lite

Kölden hårdnar till, fientligt blå.
Klätt i frostens nålar, pinas skogens ris.
Torr och död, som halm, syns vassen stå
i ett glashårt skruvstäd, klämd i vinterns is.


Harry Martinson

Snö!

Lycka!

Jag älskar vit, fluffig, mjuk, kall snö! Hela mitt hjärta blir alldeles varmt när jag vaknar och världen är alldeles vit och mjuk som bomull.

Har varit ledig idag. Gick en skogspromenad med Molly i snön, och hon var lika överlycklig som jag. Kan lägga in bilder imorgon...

Sen åkte Nanna och jag till Kista och shoppade julklappar och åt alldeles för mycket mat och till råga på det varsin helt sjukt stor bit citroncheesecake. OMG, den var underbar.

När jag kom hem började jag fixa i ordning arbetsrummet/lilla rummet/extra rummet (vad fan ska det heta?). Och här inne är det nu hyfsat städat och fint trots att vi ännu inte lagt nåt golv...

Sen blev det ett hårt cykelpass. Har inte varit på det passet efter den pinsamma dusch-incidenten. Det kändes något spänt till en början, men sen släppte det. Tog i ordentligt och fick upp en maxpuls på 152, vilket är sådär. Har inte känt mig helt kry på sistone och kan kanske inte förvänta mig mycket mer just nu.

Nåväl, nu ska jag lägga mig i soffan och vänta på att Caisa kommer hem från jobbet. Hoppas hon tar det vansinnigt lugnt, för det är helt sjukt galet väglag! Ligger bussar och bilar i varenda dike...

Nä nu ger jag upp

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska reagera och bete mig.

Jag vet varken ut eller in.

Jag förstår inte varför. Varför sa hon så? Varför anklagade hon mig för nånting som inte är sant? Och dessutom en sån skitsak, så vore den sann så vore den värd att skratta åt. Men den var inte sann. Och det förklarade jag. Och hon fortsatte ändå att anklaga, skrika och förnedra.

Här sitter jag med all min ilska, ledsenhet och förvirring och undrar vad fan som hände, och är jag verkligen inte värd att behandlas bättre än såhär? Behöver inte andra människor tänka på hur de beter sig mot mig? Är det bara jag som ska tänka över mina ord och handlingar, så att jag inte sårar och förstör?

Är jag en jävla trasdocka som man kan slänga på marken och trampa på?

Nej, i helvete heller.

Anger management

PMS är inte ett tillstånd. Det är ett statement.
Det är inte nåt man föds med, eller får helt oförhappandes på grund av hormonvariationer. Nej, PMS får man när man kommer hem och lamporna till utebelysningen fortfarande inte är bytta, och det är kolsvart. Eller när man kommer in och ser att all disk står kvar i diskhon. Och ingenting är framtaget ur frysen för att lagas till middag. Eller när man ser att tvätten hänger kvar på torkställningen sedan ett par dagar tillbaks och den rena tvätten ligger kvar i maskinen. Och när TV:n står på i Standby trots åtskilliga påminnelser om att stänga av den helt.

Molly ska ha fått en sjuhelvetes jävla långpromenad idag för att jag ska bli imponerad, kan jag säga. (Föga troligt.)

Jag hade tänkt träna idag. Vad blir det av det?
Tvätten är vikt, den nya hängd. Funderar på om jag verkligen ska stå och micro-tina nån äcklig falukorv eller om jag ska skita i det helt enkelt, rota fram nån konservburk och sen åka och träna i alla fall...

Kryssning!

Skepp O'hoj!

Det var länge sen jag hade så kul!

Upp klockan 5 och jobba ett stressigt dagpass, sen bar det iväg till Birkaterminalen och ut på havet! Världens godaste julbord - UTAN julskinka för min del - och massa öl till det. Mums!

Sen blev det party (fast jag var tvungen att ligga raklång en stund efter tredje omgången julmat och för mycket dessert, vid såna här tillfällen är man jävligt glad att man har en stor och bekväm magsäck!), sjöng karaoke, stuffade runt på dansgolvet, fick en 20-årig boy-toy för kvällen som följde mig vart jag än gick, trots att jag kom ut för honom ganska kvickt. Vi hade fantastiskt kul! Knep väl ihop ögonlocken nån gång vid 4-5 och då var jag jäääävligt trött.

Hemfärden dagen därpå var behagligt gungig och slö. Jag sov mest, handlade lite godis i tax-freen och fikade med jobbarkompisarna.

Helt klart en lyckad kryssning! Nu är jag lite slö och har jävligt ont i nacken efter dansgolvets head-bangande.

Natt över jorden

Nu är det natt över jorden.
Darrande stjärna gläns.
Världarna vandra så fjärran.
Mörkret är utan gräns.

Marken, mullen och mörkret,
varför älskar jag dem?
Stjärnorna vandra så fjärran.
Jorden är människans hem.

Erik Blomberg

Staken i fönstret

Nu kan julen komma bäst den vill!

Jag är beredd!

Mördare?

Igår var jag på spinning. När jag stod i duschen kom spinninginstruktören in och började babbla en massa (det är såna här pinsamma duschar, tre i rad utan något draperi emellan), och jag ansträngde mig för att titta ner i golvet eller i hennes ansikte - och INTE på hennes kropp. (Ändå har jag tuttarna fastetsade på näthinnan, så jag MÅSTE ju ha gluttat!) Förlåt Caisa, jag älskar BARA dig och du är mycket sexigare än henne, men det blir ju bara sådär pinsamt ibland!!!

I alla fall så stod vi sedan och pratade i omklädningsrummet (jag rafsade så snabbt jag kunde på mig mina paltor för att slippa skämmas över min skrynkliga, bleka lekamen.) Hon började fråga mig om jobb och familj och sån't och jag sa som det var och berättade om Caisa. Hon tyckte det var jättetrevligt att jag var homo och hade visst haft nån vän som varit det och det var ju helt OK, bla bla bla. Tomt bullshit liksom. Och så kom kommentaren som fick mig att asgarva:

- Ja jag har inga problem med homosexuella! Det är som med mördare, så länge de inte rör mej eller mina barn så kvittar det för mig!

Mördare?

Jag svimmade en stund - och önskade att jag inte fanns just där, just då. Sen kunde jag inte annat än skratta åt hennes dråpliga kommentar - som jag vet inte ALLS var menad som den lät - och sa "vi ses på tisdag!" och seglade iväg.

Mördare?! Ja herregud...

Mörkret

Det äter fan upp mig!

Det kväver mig!

Jag har ansträngt mig för att gilla läget. Jag menar, jag kan ju inte förhindra det. Det ÄR mörkt såhär års. Jävligt mörkt. Så, hur överlever man?

Jag försöker fylla min dag med positiv energi så gott det går. Massa vitaminer i frukt och grönsaker, tända lampor i alla rum, tända ljus på kvällarna. Träning, promenader och titta ut så fort det är dagsljus ute.

Och så idag så kom jag på det. Det är ungefär en månad kvar nu. Sen vänder det! En stund står det lite still, och så småningom börjar det ljusna igen! Så vinner åter dagarna över nätterna! Ljuset härskar i mörkret.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi se ju inga stjärnor
där intet mörker är

I ljusa irisringen
du bör en mörk pupill
Ty mörkt är allt som ljuset
med bävan längtar till

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där
Var inte rädd för mörkret
som ljusets hjärta bär

- Erik Blomberg

The ugly truths

Jag är en helt och hållet operfekt människa. På alla sätt och vis faktiskt. Faktum är att jag inte ens försöker vara perfekt. Se mina exempel!


* Jag har ett jävla humör ibland och beskyller gärna andra för att vara boven i dramat när jag så väl vet vem det var som började...

* Min tunga är så vass att den kan klyva en knivsudd. Många blir sårade och stötta längs vägen, och jag bara går förbi och märker det inte ens. Förmodligen för att jag inte menade att såra. Men egentligen spelar det väl ingen roll vad man menar, utan vad man gör?

* Jag gnäller ganska mycket. Särskilt på jobbet. Jag kan vara riktigt neggo och bara gå omkring och klaga och snacka skit en hel dag. Till slut blir jag så trött på det, att jag börjar gnälla på mig själv också.

* Jag förväntar mig ganska ofta att min omgivning skall vara på exakt samma humör och våglängd som jag själv är. Vilket humör jag är på varierar flera gånger per dag, vilket ofta innebär att det kan vara svårt för min omgivning att hänga med.

* När jag egentligen är missnöjd med mig själv, försöker jag hitta fel hos andra.

* Jag dömer ut alla som inte har exakt samma åsikter och värderingar som jag.

* Jag säger alldeles för ofta rakt ut vad jag tänker och tycker innan jag har hunnit tänka efter hur det jag kommer säga kommer att tolkas av den som hör det.

Allt detta här ovan beror på att jag är impulsiv, energisk, sårbar, spontan, öppen, frispråkig, excentrisk och rakt igenom mänsklig. Och det faktum att jag har insett allt detta tyder ju på att jag är ute efter förändring. Så, mina vänner, läsare (om det nu finns några sådana): Kommentera gärna, och ge mig förslag på hur man bäst hanterar sin egen personlighet i förhållande till omgivningen!

Toalett

Aldrig har jag saknat en toalett så mycket. Aldrig har jag reflekterat över hur många gånger jag faktiskt bajsar per dag! Det är ju helt sanslöst!

Vi renoverar badrummet.

Det är minusgrader ute. Kallt att kissa i trädgården. Jobbigt att hålla sig tills man kommer till jobbet. Jobbigt med en helledig dag...

P!NK

Jag säger bara MMMMMMMMMMMMMmmmmmmmmmmmmmmmmm!

Hon har stil, hon är snygg, hon har attityd, hon har kropp, hon kan sjunga och hon är AKROBAT!

Imorgon...

Imorgon blir det P!NK i Globen (eller Ericsson Globe som den så anglosachsiskt heter)!

Detta innebär att jag antingen måste åka tunnelbana till Globen, eller köra bil genom söderledstunneln. Åhujedamej... *ångestsvettningar*

Färdig

Så, då tror jag att jag var klar med depp för den här gången. Ångesten nådde sin kulmen igår och jag grät och tyckte synd om mig hela dagen.

Som tur är så har jag en underbar flickvän som ibland kan anstränga sig lite extra för att jag ska må bättre. Älskar dig, Caisa.

Idag mår jag helt OK, är bara lite trött. Det är superlugnt på jobbet och nästan ogenomskinligt grått ute. Ikväll är det tänkt att bli fest. Hoppas på det bästa.

När allt brister

Jag vill bara slänga mig på golvet och skrika och gråta.

Men det kan man ju inte göra.

Så vad gör man?

Man biter ihop. Låtsas som ingenting. Undviker. Tar djupa andetag och tänker "det går över". Ägnar sig åt annat. Ignorerar.

Tills den dagen någon kommer fram och frågar "Hur är det?". Och allt brister.

Det blåser

Ja, nästan alla träd står kala i min trädgård nu.

Det är grått och mörkt.

Allhelgonahelgen gick åt till att lägga golv i kök och vardagsrum. Ett riktigt skitgöra, men det blev otroligt snyggt till slut!

Bilder kommer...

Orka bli arg...?

Jag är så JÄÄÄÄÄÄÄVLA trött på att få luren i örat så fort nåt inte passar.

Det är ett av de absolut mest hänsynslösa, respektlösa, arroganta och egoistiska sätten att tala om för en person att "jag skiter fullständigt i vad du har att säga, dina åsikter betyder noll för mig, jag har inga fler argument så jag lägger på luren".
Ska det vara så jävla svårt att ta ett djupt andetag, sänka rösten och säga: "Jag har svårt för att diskutera det här just nu. Vi pratar senare."???

Jag blir så otroligt kränkt. Ledsen. Förnedrad. Arg. Besviken.

ÖPPNA ÖRONEN! HÖR NÅGON ANNAN ÄN DIG SJÄLV NÅN GÅNG!!!

Barn

Jag är så kluven i frågan om barn.

Jag vet inte riktigt om jag alls tycker om barn egentligen!

Jag ser hur Caisa fullkomligen älskar sina brorsbarn, hur hon ger dem all sin tid och uppmärksamhet när hon är där, hur hon leker med dem och kramar dem. Riktig kärlek!

Och så tänker jag... "Sådär skulle jag aldrig kunna vara med ett barn."

Jag ser även vänners barn, som är jättesöta. Säger roliga saker, tultar omkring i tjocka overaller, jollrar och leker. Men jag känner ingen längtan efter att springa fram och krama om dem, lyfta upp dem och lukta dem i håret!

Kanske är det mest för att jag är rädd? Jag blir alltid osäker när jag är med barn. Jag kan inte prata med dem. De gillar inte mig. Jag tror att de är rädda för mig, och jag vet inte hur jag ska bete mig. De flesta barn gråter när jag har dem i min famn.

Hundar, däremot, älskar mig. Hundar vill jag springa fram och hälsa på, rulla omkring med i en vild brottningsmatch, kasta pinnar åt, klia dem på magen, ligga bredvid dem i soffan och lukta dem bakom öronen, känna den mjuka, ulliga pälsen mot min kind, känna tillit och förtroende. Jag blir glad av deras viftande svansar och ylande skall när man kommer hem. Alltid överlyckliga att se en!

Och det värsta av allt: Om man skulle få ett barn med allergi mot pälsdjur... Kan man då sälja barnet på Blocket?

Det ska vara en hantverkare...

Ja, för vilken annan kategori yrkesutövare skulle nedlåta sig att ringa om man blir mer än 30 minuter försenad?

Hantverkare verkar tycka att tiden är deras, och de kommer när de kommer, och kommer de inte, så har väl kunden ändå inget annat för sig än att sitta hemma och vänta!

Morr!

Att göra gott

Fick en släng av dåligt samvete idag, för att träningen har halkat efter den här veckan. Kände mig ganska kass och stressad. Men så började jag tänka på varför träningen kommit i skymundan, och då var det rätt OK ändå.

Jag har hjälpt Sussie att gå ut med hennes mopsar två förmiddagar före jobbet, vilket helt klart går före träning. De små knorrande, studsande bollarna är helt enkelt fööör söta (och knäppa)! Och alla med hund vet hur värdefullt det är med en akut hundvakt!

Idag hade jag tänkt träna, men idag fyller farmor år, och pappa hade inte tid att hälsa på sin gamla mamma och syrran är sjuk, så vad gör man? Klart man måste åka och ge tanten en kaka, lite rygg- och fotmassage och lägga om hennes sår.

Så kort och gott kan jag vara ganska nöjd med mig själv ändå, för jag har satt andras behov framför mina egna och gjort gott. Och det väger tyngre i min värld av prestationsångest, sådeså!

Självgod? Absolut! :)

(Dessutom har jag tyckt att det har varit jäkligt trevligt både med mopsarna och med min lilla farmor.)

Om man tror på Karma, så kanske jag får tillbaka nåns vänlighet nån gång när jag behöver!

Vänner...

Det är svårt att beskriva med ord, hur man känner ibland. Det är som en mjuk värme som fyller bröstkorgen och ett stort invärtes leende som slår ut, när man känner tillit, stöd och förtroende för en riktig vän.

Det behövs inga ramar för vänskap, ålder, kön och ursprung spelar ingen roll.

Ta vår underbare granne, José - i 60-års åldern - som i vått och torrt ställer upp med hundpassning när vi jobbar. Aldrig ett knyst om det, alltid självklart att hjälpa till.

Eller Anki, som alltid finns där att bara snacka skit med, gå i skogen med, ta ett glas vin med... Med henne kan man alltid vara sig själv. Och hon finns alltid där, trots att hon sannerligen inte har det allt för lätt själv ibland.

Osjälviskhet, värme och öppenhet. Man blir så fantastiskt glad!

Hoppas att jag också kan lyckas med att vara en bra vän. Det är i alla fall ett mål för mig.

Så Höst

Mörkt och kallt på morgonen.

Hade knappt sovit en blund i natt. Kelvin höll på och trampa och snutta på mig hela tiden. Stackarn saknar väl Caisa.

Regnväder.

Lämna Molly hos Nanna och Jana, försenad till jobbet, mest på grund av att jag inte kunde hitta nån parkering.

Mediokert på jobbet. Slängde då och då en trött blick ut genom fönstret på den gråa dagern.

Förbi farmor påväg hem - kolla så att allt var bra. Det var det.

Hämta Molly. Sprudlande glad som vanligt. Kallt och lerigt.

Handla mat - färsk tortellini.

Hem, laga mat, äta. Gott, faktiskt. Hade i lite torkad svamp i maten.

Mörkt redan. Elda i kaminen. Kolla en stund på TV.

Iväg och träna. Minusgrader nu. Orkade inte ge järnet. Gav vad jag hade.

Hem igen. Dimma och minusgrader = halt.

Ut en sväng i mörkret med Molly. Tog rundan runt byn. Mörka trädgårdar och ljus innanför fönstrena. Mysigt att gå omkring i mörkret och spana in i husen.

Hem. Äta igen. Klä på mig mina tjockaste, bekvämaste och allra fulaste kläder. Skita i att duscha, tar det imorgon. Ändå ingen som luktar på mig i natt. Skulle vara Kelvin då...

Tycker Söt kan komma hem nu. Vad är väl ett dimmig Göteborg jämfört med ett dimmigt Bålsta?

Ain't no sunshine

Ain't no sunshine when she's gone
It's not warm when she's away
Ain't no sunshine when she's gone
and she's always gone too long
anytime she goes away.

Ain't no sunshine when she's gone
Only darkness everyday
Ain't no sunshine when she's gone
and this house just ain't no home
anytime she goes away.


Vankar av och an och finner ingen ro. Bara saknar, saknar, saknar.

Jag vet ju precis var du är, och du ringer då och då, och ändå längtar jag ihjäl mig.

Återträff

Jaha, så fick man en inbjudan till återträff med gymnasieklassen...

10 år sedan jag gick ut estetiska programmet på Jakobsbergs Gymnasium. Huuua... Vad mycket som har hänt sedan dess! Är jag ens samma människa?

För 10 år sedan var jag 19 år, bodde i Jakobsberg i en lägenhet med min dåvarande kille Jugge. Jag var flummigast i världen. Jag skulle bli musiker. Hade planer på kyrkomusiker/kantor eftersom jag gillade att spela kyrkorgel och leda körer. Musik var mitt liv just då. Spelningar här och var, körer hit och dit, pianot gick varmt därhemma och grannarna bankade febrilt i väggarna.

Vad hände?

Efter gymnasiet fick jag ett sommarjobb på ett äldreboende. Jag gillade det verkligen! Å, vad jag tyckte om de gamla tanterna och gubbarna! Gillade att spela piano för dem, sjunga med dem, ta hand om dem och göra livet trivsamt för dem.

Så pass mycket att jag vande mig vid att ha ett jobb och ha pengar, så att jag tackade nej till min plats på Birka Folkhögskola och började jobba heltid. Men rätt snart fattade jag hur äldrevården var funtad... Hur chefer gaddar ihop sig mot den som har åsikter. Usch, jag vill inte minnas det ens.

Ja, och på nåt sätt så halkade jag av den bana som skulle leda mig till proffsmusiker och jag blev så småningom istället proffsvårdare.

Upptäckter jag har gjort efter 10 år är:
* Jag trivs inte i stan eller förorten. Jag är en lantis.
* Musik är för avkoppling och glädje, inte för levebröd.
* Män är trevliga att umgås med, men inte att ligga med.
* Kvinnor är desto trevligare att ligga med.
* Livet blir inte alltid riktigt som man har tänkt sig.

19 år
29 år

Farmor

Min härliga farmor har fått komma hem från alla sjukhus, rehab och korttidsboenden nu. Hon fick ju en stroke i augusti, och blev halvsidigt förlamad. Men hon har gett sig fan på att bli bra igen och nu går hon själv med sin bock och har äntligen fått flytta hem, med hemtjänst förstås.

Var och hälsade på idag. Molly skulle givetvis ligga och knorra hos farmor i sängen. De älskar varann de där två.

Beträffande den tumör man råkade hitta i hennes hals, verkar det inte vara nån större fara med den. Den är bortopererad och so what om den har spritt sig eller kommer tillbaka? Tanten är 84 år och kommer sannolikt inte leva 10 år till i alla fall! Man får vara glad att hon har hämtat sig efter stroke och operation!

Dagens plan

Nyss hemkommen efter jobbet. Administrativ tid och personalmöte. Lite småirriterad utan att egentligen kunna säga varför.

Planen blir som följer: Lägga mej på sängen nån timme. Gå ut med Molly. Äta nåt snabbt, typ ravioli på burk. Sätta på TV:n. Somna framför densamma.

Ledig fredag, lördag, söndag!

På lördag åker Caisa till Göteborg, och jag kommer sakna ihjäl mig och vara ensammast i världen i en hel vecka. =(

Ett jävla gnäll

Det pratas hit och dit om att man ska lyssna på sig själv, ta hand om sig, tänka på sig själv, våga säga nej, ha lite egentid, unna sig... Och det känns som om många av oss har anammat detta till fullo och utnyttjar det till gränsen för vad jag kallar egoism.

Är det inte nog snart? Har vi inte gnällt färdigt? Hur synd är det egentligen om oss? Hur dåligt mår vi? Och vems fel är det? Och blir det bättre för att vi förvandlas till bittra, självupptagna egon?


Visst, det finns människor som länge blivit hunsade och som behöver lära sig sätta stopp för det. Säger ingenting om det.

Men är det inte dags att lyfta blicken, se dina medmänniskor, ta hand om varandra och göra gott här i världen? Är det inte dags att vi släpper våra egna bekymmer en stund och tar oss en titt på omvärlden, för att få lite perspektiv på vår egen tillvaro?

Det farliga sjukhuset

Nu är det bevisat! Aftonbladet har härmed fastställt att Karolinska Sjukhuset - norra Europas största universitetssjukhus - gör fler Lex Maria-anmälningar än Umeå Universitetssjukhus.

Jag säger som Homer Simpson: DOH!

Det kan inte ha att göra med att det finns liiiiite fler patienter på KS? Och liiiite fler patienter innebär liiite fler vårddygn och liiiiite högre avvikelsefrekvens.

Statistik, Aftonbladet! Det finns kurser i sån't.

Dagens träning

Ibland blir jag så himla irriterad på SATS som tar ut dyra månadskostnader för sitt medlemsskap, och så är det fullt på kvällens klasser redan klockan 9 på morgonen!
Både Cykel 55min och BootCamp (eg. PT-Cirkel) var fullbokat.

Bah...

Lade in ett Shape-pass (funtionell muskelträning), och passade på att boka mitt favvocykelpass imorgon kväll.

Sol ute!

Idag kommer Stålan och Veronica på besök! Det var längesen! Undrar vad för roli vi ska hitta på...?

Träningsberoende

Läste en artikel om träningsberoende i DN.

Är det inte lite grann att leta efter problem? Vi har ett allvarligt problem i västvärlden att människor äter för mycket, rör sig för lite, får diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdomar och cancer. Träna, för guds skull!

Vem skall avgöra när någons träning blivit ett beroende? Och vad är det för fel på att vara beroende av att träna??? Det är väl hur bra som helst? Så länge man inte skadar sig på träningen, tar ut sig alltför hårt eller slarvar med kosten.

Var och en måste väl ta eget ansvar för sin hälsa? Eller ska kassörskan på ICA stänga av vissa kunder som alltför regelbundet kommer och lägger upp chipspåsar och colaflaskor på rullbandet?

Låt psykiatrin sköta människors beroendeproblematik, och låt SATS fortsätta inspirera, uppmuntra och instruera i hur man kan träna sig till ett lyckligt och hälsosamt liv!

Jag är träningsberoende, och jag är jävligt glad för det! Annars hade jag legat på soffan, vägt 100 pannor och varit bitter.
Länk till artikeln

En solig torsdag i Oktober

...och jag råkar va ledig, och på tämligen gott humör! Ser man på!

Anki och jag hittade ett hav av härliga trattkantareller när vi var ute med hundarna nyss. Blir nog svampsoppa eller något sånt ikväll. Recept mottagets tacksamt. Har så mycket svamp i frysen nu. Måste börja laga.

Kelvin är busig och glad och börjar komma överens riktigt bra med resten av invånarna på detta zoo. Det känns skönt. Caisa och Kelvin är bästisar.


I början var han ganska blyg och gömde sig under sängen.

Nu har han blivit riktigt tillgiven och snuttar på Caisa när han ska sova.

Nääh usch...

Har verkligen inget intressant att skriva om.

Mitt liv ser precis lika trist och alldagligt ut som vanligt.

Ja, förutom Blådåren Kelvin här hemma då. (Det skulle visst stavas Kelvin.)
Han röjer runt och undersöker alla gardiner uppifrån och ner, tigger mat, sprätter kattsand i hela badrummet, jagar bilder på TV-skärmen, attackerar mina händer... Ja, sån't som kattungar gör mest.

Molly är superstressad och försöker hålla ordning på honom. Därtill hittar hon på allsköns sattyg hon kan komma på för att få mer uppmärksamhet än Kelvin.

Skippade cyklingen idag (har förj*** ont i nacke och höfter, så jag låter cyklingen va den här veckan), och planerade en långpromenad med Molly i skogen efter jobbet istället. Jo men eller hur... En bit in i skogen träffade jag på Ritzie (gamla honkatten), och var tvungen att promenera hem med henne. Sen var det mörkt och jag hade ingen lust längre.

Just nu har jag ingen lust med nånting! Det känns bara mörkt, ensamt och jävligt tråkigt.

Akut besök på Ultuna

Igår kom Jana över, med en katt som hon hittat påkörd längs vägen. Hon såg bilisten som körde på katten, bara köra vidare. Vilket jävla äckelegoistiskt svin! Jag hoppas att han själv blir påkörd och lämnad i vägrenen att dö.

Vi åkte direkt till Ultuna i ilfart (tur att man har en fartdåre till flickän). Han var jätteslö och hade svårt att gå, och ena pupillen var större än den andra; sannolikt skallskador.

De tackade så mycket för att vi kört in honom och tog emot honom med en gång. Hoppas det går bra och att de får tag i nån ägare!

Vilka jävla hänsysnlösa äckliga människor det finns här i världen! =(

Här hemma är det fräs och morr och väääldigt vassa klor mest hela dagarna. Calvin har inte riktigt kommit in i gänget än, och idag bajsade han på sovrumsgolve. =/ Stackars liten, känner sig nog lite utsatt. Komma till en familj med två gamla bestämda katter och en stor skällande hund! Inte lätt...

Katt!

Sitter och väntar på att Madde ska komma och leverera vårt nya familjetillskott. En 4-månaders lurvtuss vid namn Calvin Klein. =) Kissekatt, alltså. Ååååå, det ska bli så spännande! Vad ska Bamse och Ritzie (mina elvaåriga katter) säga? Hur kommer Molly bete sig?

Caisa är helt uppspelt. Det är hon som har tjatat om en till kattunge hur länge som helst, och nu ville Madde bli av med en. Hur bra kan det bli ibland liksom?

Hoppas, hoppas att det funkar! Kan dom inte skynda sig lite nu?

Hurraaaa!

Jana är tillbaka! =)

Vilken skitmorgon!

För det första så trampade jag på en porslinsskärva och skar mig i stortån i morse, vilket totalt sinkade mig hela dagen! (Molly som rivit ner kattmatsskålen, som gått i tusen bitar, varav en jag missat att sopa upp.)

Efter att ha plåstrat om min skadade tå var jag försenad och hade helt kommit ur min väl invanda morgonrutin, och nu blev allting fel.

Jag kom iväg 10 minuter för sent och rusade iväg till bilen. På Rotebroleden hamnade jag bakom en pansarvagn av allt tänkbart, som gick i typ 20 km/h, vilket sinkade mig ännu mer. Nu var jag sen på allvar.

På jobbet hittade jag ingen parkeringsplats eftersom jag var sen. Fick snirkla runt ett tag för att leta. Klockan tickade. När jag väl hittade en liten lucka, upptäckte jag att jag inte hade plånboken med mig! Jag kunde inte betala P-avgiften! Nu var jag förbannad.

Jag hade som tur var några enkronor i en ficka och kunde parkera en stund iaf.

Sprang ner till omklädningsrummet i kulverten, slet upp skåpet, och möttes av ett tomt skåp. Jag hade glömt hänga in kläder när jag gick senast! Nu var jag rosenrasande. Jag sprang upp för trapporna till avdelningen (6 trappor från kulverten, á 22 trappsteg. Puh.) Snabbt in på personaltoan för att byta om, kastade in mina kläder i ett hörn på sjuksköterskeexpeditionen och slet upp dörren till rapportrummet, endast 1,5 minuter för sent.

- Ssschhhh! väste någon.

- Håll käft eller dö, tänkte jag.

(När jag kom hem efter jobbet låg mina ägodelar utspridda längs gången till huset. Caisa hade varit snäll och plockat upp telefon och plånbok i alla fall.)

Badrumshelvete

Hade en hantverkare här imorse för att titta på badrummet som behöver renoveras. Vi hade inte tänkt oss någon lyxrenovering, utan bara byta våtrumstapeten, lägga nytt plastgolv, byta golvbrunnar och flytta på duschen... Nothing fancy.

Killen kom 1½ timme försent. Han tittade på badrummet, fotade och mätte och kom med en massa underbara förslag om ditten och datten man "absolut borde göra" och pratade om att man "måste satsa på kvalitet" och bla bla bla.

Strax innan han skulle gå, för att senare skicka oss en offert på jobbet, frågade Caisa: - Vad tror du det rör sig om för summa i slutänden?

Och han svarade: - Jaa, en enkel badrumsrenovering brukar väl landa på en 60-80 tusen...

SEXTIO TILL ÅTTIO TUSEN!?!?!?!

Vafan vi ska SKITA därinne, inte servera nobelmiddag!

Caisa och jag svalde några gånger, tog artigt i hand och log. Hur handskas man egentligen med hantverkare? Vi vill inte alls ha nån jävla golvvärme, eller nån flådig handdukstork, eller nåt nytt fönster, eller ens ett nymålat tak! Vi vill ha en jävla våtrumstapet! Men inte för åttio tusen... Då kan jag fanimej snickra ihop ett utedass...

Risktillägg?

Jeg är nog världens mest klantiga, snubbliga och pinsamma person.

För kanske ett år sedan lyckades jag med konststycket att spräcka ett ögonbryn på jobbet. Jag ryckte upp en dörr, som var lite väl trög, missbedömde min egen styrka och *pang*! Dörren for upp rakt på mitt ögonbryn. Mitt huvud flög åt ett håll och jag åt ett annat. Jag fick hjälp att tejpa ihop mitt sargade huvud. Det är tur man jobbar bland skallskadefolk.

Lite senare, kanske ett halvår senare utspelar sig nästa pinsamma scenario. Jag får telefon, någon vill faxa journalkopior till oss och jag har glömt faxnumret. Jag springer genom korridoren med mina snabba ben och stora skor, telefonen i högsta hugg. Givetvis snubblar jag på mina egna fötter, flyger genom luften och glider som en pingvin på mage 3-4 meter, förbi en förvirrad patient i rullstol, som log sitt första leende på tre veckor.

Nå, nu till den senaste makabra olyckan. Igår sprang jag upp på en annan avdelning för att låna Betabion-ampuller. Med dessa i näven rusade jag sedan ner de 4 trapporna, varvid jag givetvis trampar snett, hinner tänka "fallolycka i stentrappa - rädda ampullerna!", klamrar mig fast vid ledstången med en hand, hjälplöst rasande nedför 3-4 trappsteg. Men ampullerna var oskadda! Jag har nu ett blått knä, en uppskrapad arm och ett törnat självförtroende. EN stackars patient satt i hisshallen och hörde eländet. Han bara skakade på huvudet när jag gick förbi. Lite skamset rättade jag till min bussarong och sa: "Jag ehh...snubblade lite...".

Kontentan av det hela är: Jag vill ha risktillägg. Jag lever farligt på jobbet. Jag är nog de facto en fara för mig själv, när jag tänker efter.

Att skiljas...

...är att dö en smula.

Det är nog så sant som det är sagt.

Tänker på er båda två.

Tio Guds bud

Idag skall jag vara en god människa och leva efter tio Guds bud.

Men... Hur var det egentligen då?

1. Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Lätt! Om man inte med "andra gudar" menar typ Facebook...bloggen...kaffe... Men jag lovar att inte börja tillbe Allah eller släppa in Jehovas vittnen eller nåt sånt.

2. Du skall icke missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren skall icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn. Nej för fan. Om man är sur så är det väl ingen idé att ropa "Jesus Frälsare, vad arg jag är!"?

3. Tänk på vilodagen, så att du helgar den. Men tänk för att det här blir inga problem, ser ni. Idag är min lediga vilodag och jag helgar den för fullt!

4. Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land. Se, här börjar det bli knepigt. Mamma och pappa är två senila gamla strutsar som jag visserligen älskar, men att helga dem... Jag får mest ta hand om dem känns det som. Kanske räknas det med?

5. Du skall icke dräpa. Den här biten är jag fantastiskt bra på! Spindlar lyftes varsamt ut ur huset och placeras ömt i gräset utanför. Nä, dräpa är inte min grej. Inte ens mördarsniglar, faktiskt.

6. Du skall icke begå äktenskapsbrott. Easy piecy! Jag är inte gift än! =) Skämt åsido... Behöver inte nån annan. Caisa ger mig allt jag vill ha.

7. Du skall icke stjäla. Det här brukar inte heller vara nåt problem, om det inte gäller pennor på jobbet. Jag är världssämst på att lämna tillbaks lånade pennor! Men jag kompenserar det med att ständigt lägga ifrån mig mina egna här och var...

8. Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Man ska inte ljuga alltså. Jag brukar inte ljuga. Nån vit lögn slipper väl ur mig i obetydliga sammanhang då och då, men då får jag otroligt dåligt samvete. Dags att bättra sig där alltså!

9. Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Lätt som en plätt! Jag älskar mitt hus! Oavsett om det är stökigt, slitet, fult och omodernt. Mitt hem är min borg, and i love it! Men betyder det att man inte får sitta och dregla över vackra herrgårdar i tidningar och sån't också...? =/

10. Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till något, som tillhör din nästa. Det är lugnt, grannens fru är gammal och ful. =) Fast han har en såg som jag är lite sugen på... Skämt åsido. Ditt är ditt och mitt är mitt. Men man kan ju dela!

Kort och gott har jag väl inte så mycket stora synder i mitt liv. Ska bli spännande att se hur jag lyckas idag!

Jobbig anhörig

Idag har jag fått lov att vara den där "jobbiga" anhöriga som bara ställer en massa omöjliga frågor och lägger sig i och ifrågasätter.

Ja, för idag var jag faktiskt anhörig med en massa frågor.

Farmor såg ut att må oförskämt bra i alla fall, så jag håller tummarna för att operationen imorgon går bra.

Jag hörde förresten för ett tag sen ett mycket tänkvärt talesätt för oss som jobbar i vården: "Det finns inga besvärliga anhöriga. Det finns bara anhöriga som har det besvärligt."

Jag har det lite besvärligt just nu, tror jag bestämt.

Fan

Just nu är jag arg, besviken och rädd.

Jag visste hela tiden att nåt inte stod rätt till med farmor. Och jag är så jävla lessen över att inte ha fått veta direkt. Ångrar att jag inte tagit mig tid att engagera mig mer och insistera om att få vara med på alla möten med läkare...

Nu ska hon opereras för en "hudförändring", jag i min enfald trodde att de skulle skrapa bort en liten grej på halsen. Får sedan veta att hon ska sövas och opereras på ÖNH, och att operationen tar ca 2 timmar och att de ska ta bort en muskel i halsen på henne och att hon kommer ligga på sjukhuset ca 1 vecka efter det.

Fan, farmor!

Note to self: Om anhöriga ringer och vill veta nåt om en patient, är de inte intresserade av att höra hur många andra patienter du har. Fullkomligt ointressant.

(Som om jag skulle komma på idén att yppa nåt sånt över huvud taget...)

Hjärtekross

Separationer är väl helvetet på jorden? Det absolut fulaste, jobbigaste, hemskaste och vidrigaste man kan vara med om. När drömmar, minnen, kärlek och förväntningar går i kras.

Det är mycket troligt sant så, att jag inte är den bästa på att ge råd i kärleksfrågor. Vem kan egentligen ge bra råd om sånt? Vad är ett bra råd? Kan man göra annat än försöka stötta, säga "du klarar dig", "du är stark", "du måste hitta dig själv", "låt det ta tid"...? Alla de klyschor som jag hört till förbannelse.

Jag kan inte komma på några andra ord. Jag vet hur överjävligt det kan vara. Jag vet vilken panik man får, hur man inte ser nåt annat än sin olycka. Hur man faktiskt tror att man skall sluta andas och dö utan den man älskar.

Jag vet det så väl.

Ändå har jag inga bra råd. Mer än, "ta det lugnt". Ge det tid. Stressa inte. Agera inte på alla impulser, låt känslorna finnas där. Men låt dem inte ta över och dra dig ner i ett djupt svart hål. Låt dem komma och gå, som gäster i ett hus. Låt dem svalla över dig, gnaga på dig inifrån, knacka dig på axeln, hoppa på dig i en mörk skog, stryka dig över kinden... Men motstå frestelsen att låta dem styra över dina handlingar.

Och motstå impulsen att skrämma bort alla som ger "fel" råd. Vi vill dig bara väl.
Älskade vän. Hitta tillbaks till glädjen. Jag vill se dig le igen.

Att jobba natt är som att föda barn

Varje gång man gör det så tänker man "aldrig mer". Och så har man glömt bort det nästa gång man lägger schemat, för det "var ju ändå inte så farligt".

En sak hade varit om jag haft häcken full hela natten och verkligen JOBBAT. Men när patienterna mår bra och sover, och jag sitter och blippar på Facebook i 10 timmar, då vill jag bara dö.

Eller så skulle det få kunna börja pipa hjärtstopp i ett Datex-skåp...

Nice

Faktiskt så nice att det inte passar sig att skriva om det i bloggen.

Lycklig bara. =)

Fredag. Båda hemma. Ska jobba natt. Sedan ledig helg. Vore skoj att hitta på nåt kul. Förslag emottages tacksamt.

Mår bättre

Fortfarande nåt fel på termostaten (svettas/fryser om vartannat) men annars lite piggare idag. Suttit i skolbänken med R och C idag och pluggat VIPS. Oh yeah. Fantastiskt kul. Not. Vi är barnsliga alla tre så istället för att lyssna på fröken när hon berättar om STATUS och ANAMNES och SÖKORD och DIAGNOS och UTVÄRDERING sitter vi och ritar olika könsorgan på små lappar. Moget.

Caisa är jätteförkyld och har legat hemma hela dan. Nu är hon och handlar glass och sen blir det L-word för hela slanten. Hon köpte hela boxen, säsong 1-5. Yummie!

Mår kasst

Ja i kroppen faktiskt.

Själen har för en gångs skull fått lite ro, nu är det fridfullt och skönt efter helgens blixtrande urladdningar.

Men kroppen mår bläk. Jag fryser och sen svettas jag och sen fryser jag igen. Och så är jag alldeles andfådd och har hög puls, och har ont i huvudet - som ett jävla spännband runt pannan känns det - och så mår jag illa.

Min patient, som jag har ansvarat särskilt för den senaste tiden, fick äntligen dö idag, efter alldeles för lång väntan. Anhöriga var nöjda, jag var nöjd, och framför allt, så tror jag att min patient var riktigt nöjd! Såg så ut i alla fall.

Det känns så fantastiskt att få ge en liten obetydelsefull stund av sitt liv till att sitta och prata med anhöriga vid sidan av den avlidne, när det betyder så otroligt mycket för dem. Tänk va lite man kan göra, och ändå göra så gott, liksom?

Nä, nu ska jag krypa upp i soffan med min tomatsoppa och en tjock filt. Don't mind if i do...

Om du faller...

Jag har nog citerat den här låten många gånger tidigare, men den tål att upprepas. Om du faller spelar ingen roll. Det handlar om att ta sig upp.

Jag sitter vid pianot och låtsas att min röst låter lika vacker och övertygande som Tracy Bonhams:

Whether it's the sunshine, whether it's the rain
doesn't make a difference 'til you complain
Whether it's the water coming in from the roof
Does it piss you off that you're not water proof?

Whether you fall
Means nothing at all
It's wheter you get up
It's wheter you get up

And you hate the silence as it fills up the room
And there's not much to say to your blushing groom
Maybe all eyes are on you so you finish the race
And the world sees you struggling for last place

Whether you fall
Means nothing at all
It's wheter you get up
It's wheter you get up

Ångestbakis

När man vaknar, sträcker ut sig, öppnar ögonen... Inser att sängen är tom bredvid. Minns. Fan.

Går upp i ett grått töcken. Huvudet värker. Kroppen värker. Hjärtat värker.

Bokar ett spinningpass. Hoppas att allt bara går över av sig självt.

En solig morgon

Det är ledig lördag. Klockan är halv elva. Sitter och kollar bloggen och facebook lite sporadiskt med en kopp kaffe.

Caisa sover. Kanske borde väcka henne. Men hon tycker ju så mycket om att sova...

Det är sol i trädgården. 16 grader varmt på skuggsidan, visar termometern i köksfönstret. Vore ganska behagligt att gå ut alltså.

Borde gräva igen hålet kring den nya trädgårdsbelysningen och plantera lite höstblommor där... Klippa gräset... Flytta vedkubbar...

Såhär ser det ut hos mig just nu.
Köksfönstret.
Vardagsrumsfönstrena...

Snodde den av Johanna

...bara för att jag så gärna vill tala om för världen vilken otroligt intressant och spännande person jag är. Så läs noga nu!

HAR DU:
Opererat dig: Nä, har inte opererat NÅN, allra minst mig själv. Och ingen har opererat mig heller.
Piercing: Nä.
Tatuering: Nä.
Barn: Nä, inte det heller.
Använt droger: Nä, inte direkt kan jag väl påstå. Receptbelagt bara...
Hamnat i slagsmål: Slagsmål och slagsmål? Inte direkt. Jag har slagits. För längesen.

JUST NU:
Äter du: Lösgodis. *busted*
Dricker du: Nyss ett glas vatten.
Ska du: Åka till Nanna och ta en kopp kaffe och tjöta om livet.
Lyssnar du på: En fluga och en klocka.
Väntar du på: Lite energi till boxpasset.
Tittar du på: skärmen
Har du på dig: T-shirt och gråa mysbyxor.

DIN FRAMTID:
Barn: Nä.
Giftermål: Jo det är det väl tänkt.
Karriär: Vi får se om jag tar mig i kragen och pluggar anestesi nån gång.

VAD DU FÖREDRAR:
Kramar eller Kyssar: Ligga.
Kortare eller Längre: Beror ju på vad. Kortare hår och längre promenader?
Snygg mage eller Snygga armar: Snygg röv.
Busig eller lydig: Busig.

HAR DU NÅGONSIN:
Kysst en främling: Jomenvisst.
Tappat bort glasögon/linser: Jaadå. Linserna trillar ur lite då och då.
Brutit ett ben: Nej. Eller jo, en spricka i handen har jag haft.
Rymt hemifrån: Ja i nån timme...
Röntgats: Joodå.
Krossat någons hjärta: Har jag säkert. Eller kanske har jag för höga tankar om mig själv?
Mobbat någon: Inte avsiktligt.
Gråtit när någon dött: Jo.

TROR DU PÅ:
Kärlek vid första ögonkastet: Visst. Sen är frågan hur länge den håller i sig.
Gud: Ja. Jag vill det iaf.
Mirakel: Of course.
Aliens: Liv utanför vintergatan? Borde finnas. Universum är ju stort.
Magi: Njah...
Ett himmelrike: Vore gött.
Tomten: Den är ostädad och gräset är högt, men det är klart den finns!
Änglar: Njah, inte såna med vingar iaf.
Transformers: Självklart.

BLANDAT:
Är du kär i någon? Ja. Caisa.
Önskar du att du bodde någon annanstans? Nä. Hemma bäst. Bäst, bäst, bäst!
Tycker andra att du är attraktiv? Nä inte särskilt, tror jag. Men vad gör det?
Dricker du? Annars skulle jag väl dö?
Använder du droger? Nej, inte mer än nödvändigt.
Vilket schampo använder du? Elvital Anti Breakage.
Vilken parfym använder du? BOSS Woman.
Vad är du rädd för? Tunnlar, hissar och små låsta utrymmen.
Gillar du att tvätta? Nej.

Det måste ju vara världens mest uttömmande frågeformulär. Seså kopiera nu så jag får veta allt om er!

Snabba ryck

Om man snabbar på utav bara helvete så går det av bara farten.
05:00 Alice Cooper ropar Hello Hooray ur mobilen. Dax att vakna.
05:10 Samme Alice ropar igen och jag börjar fundera på om det trots allt inte är lördag...?
05:11 Kommer på att det bara är en piss-torsdag och hasar mödosamt ur sängen.
05:12-05:50 Ett sammelsurium av kaffe, hundutsläpp, frukost, tandborstning, påklädning.
05:50 Noterar att det är kallt ute. Bil till jobbet.
06:40 Snor sista parkeringsplatsen.
06:43 Byter om och går mina 6 trappor upp till avdelningen.
06:45-15:30 Jobbar.
15:43 Qruisar genom rusningstrafiken. Svär åt manliga bilförare.
15:57 Krockar nästan med en dito som har mycket bråttom.
16:25 ICA. Lax, potatis, lök, morötter och kattsand. Chop, chop! Allt i rätt ordning.
16:45 Parkerar. Släpper ut Molly.
16:59 Börjar laga mat.
17:37 Äter mat. Stekt lax med klyftpotatis och ugnsrostade morötter och lök.
Fastnar framföt TV:n trots att den inte visar något intressant.
18:00 Kommer på att Molly måste ha en promenad! Rusar ut i skogen.
18:29 Hem. Byter om till träningskläder. Sticker igen.
19:00 BodyPump.
19:55 Stretch. Hem igen.
20:10 Yoghurt och russin. Datorn. Facebook och Bloggen.
20:59 Nu har tiden hunnit ikapp mig och det är strax dax att sova. Natti natti!

Skit

Jag är deppig, ledsen och missnöjd med i stort sett allt.

Det är väl egentligen bara träningen och Mollypromenader som betyder just nånting just nu. Allt annat känns crap.

Kom på mig själv med att tänka idiottankar idag igen. Jag vet att de bara är tankar, dumma dumma tankar. De liksom kommer automatiskt, av inlärd vana. De stör mig inte direkt. De bara finns där. Ibland tröstar de. Ibland gör de mig arg. Men de gör mig inte rädd. För de är bara tankar.

Som ny!

Nya spinningskor, nya träningsbyxor, och en ny topp.

Nu är det bara att sätta fart!

En massa känslor

Först frustrerad på jobbet. Riktig motvind, arg, ledsen, arg, ledsen.
Sen stress. Hinna med allt och alla! Just nu känns det som om alla behöver min tid, och de jag vill dela den med hinner jag inte med.
Och så ändå nöjd med jobbet, när jag tänker efter. Jävligt nöjd med mig själv. Nästan lite rörd av värmande, tacksamma ord.
Och så ånyo stress och press, ren ilska faktiskt. Arg, jävligt arg. SMS och telefonsamtal som bara blir höjda röster, rassel och klick i örat. Så inihelvete jävla förnedrande att få ett klick i örat, särskilt när jag inte förtjänar det. Arg som ett bi påväg hem - fler telefonsamtal från andra håll. Samordna och planera, fixa och greja.
Och så ut i skogen. Lugnet infinner sig. Ljudet, ljuset, doften och känslan av mjuk mossa under skorna tar ner tempot lite. Går, går och går. Molly är glad. Alltid så himla glad. Överlycklig när jag kommer hem. Överlycklig när vi ska gå ut. Världslyckligast när jag kastar en pinne. Och hon bara älskar, älskar, älskar förbehållslöst och är tamej 17 aldrig arg. Inte som jag.
Som jämt är arg. I alla fall ofta.
Jag har egentligen inte så mycket att vara ilsken för, men jag är det ändå. Jag skulle bara kunna acceptera att människor har dåliga dagar och säger dumma saker, för att de själva har det jobbigt och är frustrerade. Men si, det hjälper inte just nu.

Och ändå så känner jag nu när kvällen har kommit, och jag har svettats ut det mesta av mina frustrationer på ett sjuhelsikes tungt spinningpass, att jag faktiskt kan leva med det här. Jag får vara arg nu. Jag vet varför. Och det är OK. Varken bra, dåligt eller ens nödvändigt, men ett faktum. Såhär är det.

Kantarelljakt

Idag tog Anki och jag en en kaffetermos, ostfrallor och våra hundar med oss ut på kantarellspaning i skogen. Vi hittade lite gula kantareller och ett gäng små trattkantareller, och plötsligt hörde jag Anki ropa:
- Men oj, de här är ju alldeles svarta!
Jag rusade genast dit, och jäklar i min lilla låda vad med svart trumpetsvamp! Vi plockade en hel kasse full.



Satt i trädgården och rensade och rensade och rensade och rensade och... Ja. Ni förstår poängen.

Nu ligger svampen i varmluftsugnen på torkning och två mackor med stuvade kantareller ligger och myser i min mage. Fasen va gött det är, alltså! Och alldeles gratis!

Tid...

Vart tar den vägen?

Hur hinner folk med att LEVA? När är det tänkt att man ska göra allt det där som man vill göra?

För först och främst måste man jobba. Arbeta, och ta sig till och från arbetet. Sen måste man ha mat. Så man måste handla den och laga den. Och äta den. Och så måste man ta hand om sina barn eller hästar eller hundar, eller vad man nu föredrar att ha som kärlek i sitt liv. En del måste ju läsa läxor och prata skola, gå på föräldramöte. Jag måste gå promenader, kasta pinnar, gömma godis, träna inkallning.

Sen ska man hinna ta hand om allt det som livet producerar, dvs disk, tvätt, smuts, räkningar, trasiga glödlampor, växande gräsmattor, toviga kattpälsar, dammråttor och sånt.

Sen ska man försöka hinna med lite träning för att kroppen inte ska säga adjöss och good-bye vid 50+.

När man väl har hunnit med alla dessa måsten, det livsnödvändiga, så önskar man att man hade 10 timmar kvar på dygnet till sådant man verkligen vill: Meditera, älska, läsa, uppleva, skapa, sjunga, umgås.

Men det är sånt som man får offra sömnen för.

Några tankar som snurrar i mitt huvud

1. Hur gammal är min mamma egentligen?
Jag menar, det är klart att jag vet hennes egentliga ålder, men herregud, på senaste tiden har det känts som om hon är minst hundra!
Jag vet, det är elakt att säga så om sin egen kära mor. Men det är ett faktum. Hon börjar bli jävligt gammal, trög och långsam. Och jag tycker förskräckligt synd om henne. Och förskräckligt synd om mig. Varför vet jag inte riktigt.

2. Stigar som bara slutar tvärt, eller blir tunnare och tunnare för att tillslut försvinna... Vad är det för mening med det? Hur uppstår de? Vem går där? Är det människor som går på dessa stigar, en bra bit in i skogen, för att plötsligt bestämma "Näpp! Här vänder vi!" och knalla tillbaks samma väg igen? Det stör mig så oerhört att jag i min enfald försöker göra nya stigar genom att släpa fötterna i blåbärsriset allt jag kan. En promenad går RUNT, inte fram och tillbaka.

3. Den där känslan i luften. Det är inte kallt, det vill jag inte påstå. Och löven har inte ändrat färg. Det är fortfarande hyfsat ljust. Men det är någonting, något som inte går att beskriva, som hänger i luften. Jag kan andas in det, känna det i min näsa, i mitt svalg och i mina lungor. Ja, det tar sig ända ut i blodet i mina fingertoppar. Trots att Augusti ännu inte har blivit September, känner jag att det börjar andas höst. Det stör mig inte. Det gör mig varken glad eller ledsen. Det är ju en årstid som alla andra årstider. Men tanken på att det är något som händer, som jag känner av väldigt väl, utan att riktigt kunna förstå hur och varför... Den gör sig påmind.

Snart planeringsdagar

Huj, nu är det dax! Idag börjar avdelningens planeringsdagar som jag så envetet slitit med att organisera. Jag har mina aningar om att det - trots en halshuggen budget - kommer bli riktigt bra!

I dessa krisens tider har vi inga pengar till att åka bort och roa oss och lyxa till det, som vi brukar. Så i år blir det bara konferensstuk på hemmaplan. Och då sätts jag på den eminenta uppgiften att samordna allt detta till nåt innehållsrikt... Suck.

Nåväl, jag mutar avdelningen med godis och frukt för 1300 kr, då kan de väl knappast sura...?

Off I go, wish me luck...

Apropå mitt tidigare inlägg idag

...så måste jag berätta något sjukt underhållande.

Eftersom jag jobbar med ganska svårt sjuka människor är rutinen sådan att om pesonal insjuknar på arbetet, med influensasymptom, skall man gå hem genast - via infektionsdisken på akuten för att ta ett prov.

Detta är väl antagligen för att kunna hindra en eventuell smittspridning på sjukhuset, inte vet jag, men så är det.

En kollega till mig fick härom kvällen hosta och feber på jobbet - ingenting hon normalt sett skulle ha gått hem för, men i denna hysteri tordes hon inte annat. Hon uppsökte plikttroget infektionsdisken på väg hem, och vad möttes hon av?

Jo - hon fick gå in i ett isolerat rum med ingång utifrån. Bakvägen alltså. Inga baciller i väntrummet inte! Väl där, togs hon emot av personal iklädd full skyddsmundering, från topp till tå med munskydd och visir. De tog ett prov.

Sedan skickades hon hem med uppmaningen att - och här kommer det bästa - STANNA HEMMA I SIN LÄGENHET, OCH INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER LÄMNA DEN. "Och om du har en sambo, så bör han inte vara hemma."
"Är det Ebola ni misstänker, eller?" undrade min kära kollega, och frågade sedan hur det var tänkt att hon skulle komma hem till sin lägenhet, där hon nu skulle sitta isolerad. "Får man en sjukresa då eller?".
Svaret blev nej - du får åka buss. Landstinget har inte råd att betala hemresan till alla som söker för lite förkylningssymptom.

Åh, jag skrattar ihjäl mig!!! Först ska hon isoleras som den värsta tänkbara pestråttan, och sedan skall hon ta BUSSEN hem? Åh, jag vill bara kittla hela detta jävla system under fötterna, känner jag.

Influensahysteri!

Jag blir galen.

Människor är som får. Vettskrämda, skenande får, i en ostyrig flock som plöjer fram över en åker utan att varken se eller höra.

Angående denna jävla SVININFLUENSA som skrämt upp denna hord:

Hittills har man kunnat konstatera att influensa A (H1N1) huvudsakligen drabbar unga personer, möjligen på grund av att äldre personer tidigare stött på liknande virus. Det är dock viktigt att påminna om att de observationer som gjorts visar att det är färre av dem som insjuknar som behöver sjukhusvård jämfört med vanlig så kallad säsongsinfluensa. Det är också färre som dör på grund av influensa A (H1N1) eller dess komplikationer. Precis som vid ”vanlig” influensa är det huvudsakligen personer med vissa underliggande sjukdomar eller tillstånd som blivit allvarligare sjuka och/dött.

Det som bekymrar mest inför kommande ökning av antalet fall av influensa A (H1N1) är att stor del av den arbetsföra befolkningen kan bli sjuka.

Alltså: Om du är fullt frisk sedan tidigare och får förkylningssymptom, behöver du INTE ringa Fonus och förbereda din egen begravning, ÄN.

Det är en EKONOMISK kris som kommer drabba oss om influensan sprids. EKONOMI. Inte död.

Unison

One hand loves the other so much on me

Born stubborn me
Will always be
Before you count
123
I have grown my own private branch
off this tree

You gardener
You discipliner, domestically
I can obey all of your rules
And still be me

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

I thrive best hermit-style
With a beard and a pipe
And a parrot on each side
Now I can't do this without you

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

Sjukhusturné

Idag tog jag en extra semesterdag för att hinna hälsa på diverse sjuklingar.
Det var jag, syrran och hennes Johan.

Vi började på Danderyd, där mamma ligger med gallsten och en inflammerad bukspottskörtel. Hon såg risigare ut än jag hade väntat mig, och hade feber och ont. Stackarn får leva på dropp och morfin.

Färden bar vidare till Bromma Sjukhus, där Johans pappa Holger är inlagd för sina ryggsmärtor. Han var arg och missnöjd med det mesta här i livet, verkade det som. Vi satt en bra stund, och han gaggade och svamlade om det mesta som inte hade någon relevans alls.

Sedan vidare till sista sjukling, farmor. Hon ligger på Jakobsbergs sjukhus för sin stroke som hon fick under min semester. Farmor log sitt tandlösa leende och visade att hon nu kunde röra riktigt bra på sin vänstra hand, och hon hade varit uppe och gått med gåbord idag. Stora framsteg för en liten tant!

Nu är jag helt tömd på energi och borde laga mat, äta, gå hundpromenad, träna, hänga tvätt och diska, men jag är helt slut. Tog precis en kanelbulle ur frysen och tänker glida ner i soffan och glo på färdigskrattade sitcoms tills energin kommer tillbaks.

Vildmarkssemester

Hemkomna igen efter en vecka i Norrland. En vecka utan telefon och internet, inget hus att se över, ingen tvätt att bry sig om, inga måsten.

Vi (Caisa, jag, Nanna och Jana och alla hundar) hyrde en stuga i norra Jämtland på gränsen till Lappland och Norge, alldeles vid en klar fjällsjö, med det renaste vattnet jag sett på länge. Vi hade en liten roddbåt och satt och fiskade, grillade, spelade kort och lyssnade på skogens ljud och en fors som brusade i närheten.

Okej, lite äventyr hade vi väl också. En utflykt till Hällningsåfallet blev det, på slingriga skogsvägar, och en liten tripp in i Norge upp på ett fint berg, nån dagstur upp till Stekenjokk med matsäck på kalfjället och några mindre dagsvandringsturer hann vi med också.

Egentligen finns det så mycket att berätta och beskriva och måla ut, men tystnaden, friden och ödemarken låter sig liksom inte beskrivas med ord... Så det blir några bilder istället.
Dimman lättar över Indalsälven kl 5 på morgonen, påväg uppåt.
Utsikten från stugan över Gussvattnet.
Utsikt från Medberget, ett av vandringsmålen.
Molly var så stolt när hon fick bära sin egen klövjeväska!

En kändis på min bak

Igår fick jag min dos av Pride. Drog med mig Jana in till Tanto och gick och tittade på folk, plockade på mig gratis give-aways, tog en öl och fnissade med goa vänner.

Mitt i vimlet fick Veronica syn på en kändis: Andrés Esteche. Jag hade nog hört namnet nån gång, men hade ingen aning om vem han var. Värna fick i alla fall hans autograf på armen, och jag fick en på skinkan! Han såg lite förnärmad ut när jag frågade vad han var känd för...

Min arbetskompis Ricardo menade på att jag har ett "lushious ass". Undrar om det betyder att det är stort och blekt? Hehehe...

Jobba hemifrån

Visst låter det lite lyxigt?

Men hur kan man jobba som sjuksköterska hemifrån? Jo, det ska jag förklara.

Idag sitter jag och handlägger avvikelserapporter. Jag läser dem, jag analyserar dem, och jag skriver en trudelutt om vad som skall göras med varje rapport och så mailar jag till olika personer för att klargöra rutiner, oklarheter och annat tjafs. Och så ska jag i eftermiddag finslipa på våra planeringsdagar så allt är klart inför dessa.

Japp, så skoj kan man ha när man är syrra. Skönt att slippa åka in till jobbet bara för det. Då kan jag hellre vara hema hos Molly och bestämma lite över min egen tid.

Fast nu är jag bra sugen på att glida in till prajden istället... =/ Undrar vilka som är där...

Preprideparty

I måndags var jag på en störtskön fest hemma hos Linnsan. Ett gäng galna brudar, hur många buksvägerskor som helst, och en tunna öl: Vad kan gå fel?
Inget, faktiskt.

Linns hylla förgyllde kvällen.

Det blev väldigt mycket bröst-chock och naken-chock, och faktiskt även en kaninchock! (Den sistnämnda fick jag mycket förargligt nog aldrig med på bild.)

Stålan och jag tog ett hastigt dopp i någon grannes pool. Vi fick gå över en stor åker för att komma dit och blev utskällda av en arg hund.

Vi spelade brännboll och jag kunde alls inte förmå bollen att flyga iväg som den skulle, men jag sprang som en idiot. Hellre springa och bli bränd än att inte ha sprungit alls!

Ninas glajjer var bland de bästa jag sett, tror jag!

Och på "Jag har aldrig" fick jag lov att dricka på nästan varje fråga... Det var faktiskt ganska pinsamt.

Coola gänget.

Anki såg lite sugen ut...

KS by night

Tredje natten på jobbet.

Det enorma sjukhuset ligger tyst och mörkt och vilar som en väldig drake. Det är svårt att föreställa sig att det är fullt av människor, fullt av aktivitet. Här är tyst och stillsamt, nästan fridfullt.
Enstaka pip från övervakningsapparaterna, en viskning från en patient då och då. Suckande, regelbundna andetag och ett svagt sus från syrgasslangar.
Om drygt fem timmar släpper draken ut mig ur sitt gap, och dagverksamheten kommer igång igen, med röster, hastiga steg, rörelse, ljus och liv.
Men just nu regerar mörkret, och jag är en skugga, en silhuett, som rör sig ljudlöst mellan sängarna.

Natt...

Jag är hur trött som helst och längtar hem till min mjuka säng. Jag gillar inte att jobba natt. Jag blir uttråkad och rastlös, samtidigt som jag är trött.

Grattis Molly!

Idag fyller Molly 2 år.

Hon fick ett fint brädspel, i vilket man placerar smågodisar och så får hon lyfta på klossar för att hitta dem, och en boll och en flytleksak.

Till kalaset bakade jag en rabarberkaka.

Det är alltid lika trevligt med födelsedagar!

Bröstimplantat

Jag må vara en ganska gammalmodig, men vad är det egentligen som är så jävla livsviktigt med stora, runda bröst?

På jobbet, bland undersökterskorna, sprider sig epidemin som en löpeld: Alla ska göra bröstimplantat.

Det spelar ingen roll hur söta de är, de har små bröst. Och det är ju bara rentav oacceptabelt. Det går ju inte!

Så, istället för att lägga pengar på lite psykoterapi för att lära sig acceptera sin kropp som den är, eller på sina barns framtid och utbildning (de flesta är ensamstående med en ganska kass lön), så går man och tar ett lån på 37000 kr (jag skojar inte!) och köper nya bröst!

Jag satt i fikarummet igår och tänkte på allt härligt jag skulle kunna göra för 37000 kronor... Vilka resor... Äventyr... Renovering... En till valp?

Jag kan lova att ett par runda plastbröst fanns inte ens med på min lista. Mina små fjuttiga tuttar duger alldeles utmärkt till det de är till för!

Vardag igen

Jahapp då var semestern över för den här gången. Den första tanken som slog mig i måndags när jag kom till jobbet och såg att vi hade 5 överbeläggningar var: "Jag behöver semester!". Men efter några timmar var man inne i svängen igen som om ingenting hade hänt.

Igår kändes det att det var vardag igen. Upp tidigt, iväg till jobbet. En hastig puss i hallen. (Det finns ingen sötare än Caisa när hon är nyvaken och ögonen är jättesvullna och knappt öppna!)
Blodtryck och medvetandegradsövervakning. Förmaksflimmer och intracerebrala infarkter. Skallskador, kontusionsblödningar, epilepsi och myasteni. Lunch. Anhörigsamtal, förklara, berätta, trösta, kontrollera, mäta, dokumentera, diskutera, ge läkemedel, dropp, piller, injektioner, blodprov, kräkningar, katetrar och sondmat. Fika. Rapportera, förklara, slå upp, kontrollera, beställa mediciner, lägga schema. Och så hem igen genom Stockholms fyrfiliga rusningstrafik.

Handla på hemvägen. Ringa mamma och kolla att allt gått bra med Molly under dagen. Laga mat. Äta. Iväg till träningen. Spinning i en mörk, stekhet källarlokal. Svett och puls på 160. Hem igen. Tar Molly och åker till sjön. Tar ett dopp. Iskallt vatten. Molly leker och badar. Sitter ensam på bryggan och lyssnar på ljud från sjön. Fiskar som hoppar, mygg som surrar, vatten som kluckar mot bryggan. Plockar smultron och en stor bukett blåklockor på hemvägen.

Hemma igen. Äter yoghurt framför TV:n. Någon deckare. Caisa somnar med huvudet på min axel. Jag somnar och vaknar av att jag snarkar. Stänger av TV:n. Borstar tänder och tar en snabb dusch. Går och lägger mig.

Tar ett djupt andetag och känner att vardagen är tillbaka.

Tur man har vakthund

Vaknade klockan tre inatt av att molly skällde. "Tyst", snäste jag och vände mig om. Men hon fortsatte. Tillslut var jag klarvaken och irriterad. Då hörde jag ljud från ytterdörren. Någon höll på att mecka med låset! "Nä nu jävlar", tänkte jag och tände alla lampor och dundrade ut i hallen, endast iförd T-shirt och trosor, och förmodligen med jordens schysstaste frisyr. "Caisa, det är några som försöker ta sig in i huset!" gormade jag. Jag slet upp dörren och mötte förövarna med en hotfull blick.

Där stod en medelålders kvinna och en kille i 20-årsåldern med ett gäng nycklar i handen och såg vettskrämda ut. Bakpå ryggen på kvinnan stod det "Nattpatrullen".

"Vad vill ni??" frågade jag bryskt.
"Ehh, vi kommer från hemtjänsten... Är vi inte hos Petersen?", svarade kvinnan. "Vi har fått ett larm..."

Jag mjuknade och förklarade att Herr John Petersen har flyttat och nu bor någon annanstans, och vid den här tiden hade även Caisa vaknat och kom uttumlande ur sovrummet.

Den stackars hemtjänstpersonalen hade inte fått förre ägarens nya adress, och förmodligen hade han ramlat eller nåt, och behövde hjälp. Jag förklarade ungefär var han bor nu, och de gav sig iväg under mången ursäkt och bön om förlåtelse.

Gud så galet det kan bli. Det roliga är att när jag öppnade dörren, så kaste sig min hund inte mot deras strupe, morrade och fräste, nej hon sprang och hämtade sin boll och trodde att de ville leka... Tur att man har vakthund...?!

Deppig men stolt

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig ikväll.

Men jag är ändå stolt över att jag har
1. Behållit lugnet
2. Accepterat
3. Varit ärlig
4. Tagit hand om mig
5. Sagt nej
6. Sagt nej en, två och tre gånger till
7. Sagt att jag inte vill höra mer tjat
8. Fortsatt att lyssna på min inre röst
9. Gjort det som fungerar
10. Varit här och nu. Erkänt att stunden är besvärlig, att jag står inför en konflikt som jag inte kan påverka mer än att säga vad jag vill/inte vill, och stå fast vid det. Låta andra människor stå för sina åsikter, känslor och handlingar. Det är deras bekymmer som de måste leva med. Jag behöver inte må dåligt och klandra mig själv, eller någon annan, för det.

jag är lugn här och nu, ensam, med mig själv. Jag är trygg och säker och har validerat mig själv ikväll. Och jag är nöjd och stolt och mår bra.

Nervus Ischiadicus

På fem dygn har jag inte kunnat sova en hel natt utan att vakna av en ilande, stark smärta i mitt vänsterben. Den börjar i höften och strålar ner i lårmuskeln och ilar ända ner i foten. Jag vet det så väl... Ischiasnerven. Jag är jävligt trött på den just nu. Har försökt stretcha, mjuka upp sätesmusklerna, försöker med alternativa sovställningar och avlastande kuddar. Pyttsan! När klockan börjar närma sig småtimmarna vaknar jag av ett hugg och jag vill nästan gråta.

Nån som vill ha en kass kropp? Bra pris vid snabb affär.

Min trädgård

Den ger mig sinnesro, den ger mig utlopp för min kreativitet och mina idéer och min lust. Den sprakar av färger, former och dofter. Den har en helt egen vilja och är svår att tämja. Plantor växer på ställen där ingen bett dem att växa. De tränger sig upp mellan stenplattor och i rabatter, överallt sprudlande livsglädje!

Träden står ståtliga och lugna och ger sval skugga här och var, allt eftersom solen vandrar över himlen. Bin och flugor surrar bland liljorna och sniglar segar sig fram och lämnar glansiga spår i jorden.

Varje morgon går jag ut och sätter mig på verandans trapp och tittar ut över härligheten. Den ostyriga, vildvuxna rabatten längs uteplatsen, den mossiga gräsmattan, det taniga, nyplanterade plommonträdet, de risiga buskarna och det otillgängliga hallonsnåret bakom knuten. Jag går en sväng och plockar lite ogräs, flyttar på lite sniglar, luktar på liljorna... Det finns ingen tid som nu.

Strandiris (Iris sibirica)

Indiankrasse (Tropaeolum majus)

Daglilja (Hemerocallis)

Akleja (Aquilegia vulgaris)