Jag är så kluven i frågan om barn.
Jag vet inte riktigt om jag alls tycker om barn egentligen!
Jag ser hur Caisa fullkomligen älskar sina brorsbarn, hur hon ger dem all sin tid och uppmärksamhet när hon är där, hur hon leker med dem och kramar dem. Riktig kärlek!
Och så tänker jag... "Sådär skulle jag aldrig kunna vara med ett barn."
Jag ser även vänners barn, som är jättesöta. Säger roliga saker, tultar omkring i tjocka overaller, jollrar och leker. Men jag känner ingen längtan efter att springa fram och krama om dem, lyfta upp dem och lukta dem i håret!
Kanske är det mest för att jag är rädd? Jag blir alltid osäker när jag är med barn. Jag kan inte prata med dem. De gillar inte mig. Jag tror att de är rädda för mig, och jag vet inte hur jag ska bete mig. De flesta barn gråter när jag har dem i min famn.
Hundar, däremot, älskar mig. Hundar vill jag springa fram och hälsa på, rulla omkring med i en vild brottningsmatch, kasta pinnar åt, klia dem på magen, ligga bredvid dem i soffan och lukta dem bakom öronen, känna den mjuka, ulliga pälsen mot min kind, känna tillit och förtroende. Jag blir glad av deras viftande svansar och ylande skall när man kommer hem. Alltid överlyckliga att se en!
Och det värsta av allt: Om man skulle få ett barn med allergi mot pälsdjur... Kan man då sälja barnet på Blocket?
3 kommentarer:
Jag har en kompis som aldrig gillat barn. Hon har svårt att prata med dem och hon känner precis som du. Nu är hon gravid och livrädd! Hon sa; -Donna, om jag inte tycker om "den" vad gör jag då? Kan man lämna tillbaka "den" någonstans?
*fniss*
Kram
Du är som nina, vissa har det lixom inte i sig. Jag har oftast rätt svårt för andras barn,fast mina egna e inga problem..
Kan du inte bara låtsas att de är hundar? Hehe
och jo, du kan absolut sälja eller byta barn på blocket!
"Kan du inte bara låtsas att de är hundar?"
Underbart! =)
Skicka en kommentar