En elefant i rummet

Jag tror att i alla relationer - om det så är vänskapsrelationer, kärleksrelationer eller bara jobbrelationer - så finns det ibland en elefant. En sån där lite pinsamt stor och otymplig elefant som går omkring och stör, ni vet. Men som man inte pratar om. Den påverkar i stort sett allt man gör och hindrar en i vissa lägen, men vi talar inte om den, så kanske den försvinner av sig själv.

Igår tog jag vänligt men bestämt tag i elefanten, ställde den mitt i rummet, beskådade den, verkligen såg den. Gjorde den synlig. Och så ledde jag den varsamt ut ur rummet. Åtminstone kändes det så. Kanske kommer den tillbaks på nya besök. Kanske blir den också lite tamare för varje gång det händer. Vem vet?

I'm back.

Slår åter upp portarna. Varför?

Bra fråga.

Kanske har jag bara ett behov att få ner i skrift det jag tänker, för att få det mer tydligt för mig själv. Och ibland blir jag så deppad av att skriva dagbok, för att ingen läser de genialiska idéerna och tankarna jag har!

Ett villkor för att få läsa den här bloggen är
* Ta den precis för vad den är. En stakt färgad, subjektiv bild sedd helt ur min egen synvinkel. Inga fakta, ingen vetenskap, ingen absolut sanning.

Det DU tolkar av det du läser, speglar nog mer någonting i dig själv, än någonting i mig eller andra i min omgivning. Tänk vänligen på det.

Så, till bloggandet. Jag måste ju uppdatera allt viktigt och skitonödigt som händer i mitt liv!

Nanna har fått sin efterlängtade unge, och han ska heta Hannes. Jag har hållt honom, sniffat på honom och bytt hans bajsiga blöja, och jag älskar den lille tjockungen av hela mitt hjärta. Hinner tyvärr se honom alldeles för sällan eftersom jag jobbar mycket, tränar en del och har en egen familj att ta hand om, och Nanna bor ju numer inte direkt nästgårds. Men, jag hoppas verklien få bli en del av den ungens bekantskapskrets och hjälpa Nanna i vått och torrt.

Och så har vi bokat datum för Dagen D! Dvs bröllopet! Det blir i Övergrans Kyrka, en knapp kilometer härifrån, när hägg och syrén doftar som ljuvligast. Och nej, jag är inte nervöd, och jag har inte kommit på vad jag ska ha på mig eller vad vi ska äta på festen. Det löser sig. Långt kvar!

Jaa, vad händer mer? Jobbar på som vanligt. Har varit en jävligt tung jul- och nyårshelg med mycket sjukskrivningar på jobbet som vi ordinarie får täcka upp utöver våra egna heltider, vilket känns både i kropp och i huvud. Jag är hjärtligt trött på soffliggare som sjukskriver sig för skitsaker som lätt snuva, huvudvärk, mensvärk, halsbränna och hosta. Skäms! Folk borde ju känna till att när de ligger hemma och pillar navelludd sliter någon annan arslet av sig för att få verksamheten att gå runt...

Ja, jag är elak och cynisk.

Välkomna tillbaka!

Stå för sina misstag

Den stora Tröttheten slår till igen.

Tappar lusten på att försöka kommunicera med människor. Det är så himla svårt att undvika osämja och missförstånd när en del människor omedelbart intar försvarsställning och säger "nej nej och åter nej, du har fel och vad du än säger så kommer jag hävda motsatsen och säga att du har fel".

Jag orkar på fullaste allvar inte med sån't här.

Man ber om något - får ett fräsigt svar i falsett.
Blir arg och ledsen och påpekar detta.
Får till svar: Nej, du har fel, jag var inte otrevlig.

Man frågar något, får ett svar. Får sedan veta att det svaret inte stämde.
Man blir fundersam och påpekar detta.
Får till svar: Nej, jag sa det rätta från början, du minns fel.

Man påpekar ett faktum som enkelt går att bevisa med grundskolematematik.
Man får till svar: Nej, du har fel. Så är det inte. Och måste du bråka??

Nej, jag MÅSTE inte bråka. Jag HATAR att bråka!
Men jag vill faan ha ärlighet! Jag vill att min omgivning är rakryggad och ärlig och kan stå för sina fel och misstag och erkänna att det ibland brister lite. Precis som jag erkänner att jag ganska ofta har fel och överreagerar.

Det är helt okej att göra fel, att råka säga en osanning, eller att brusa upp och vara otrevlig ibland. Men man får fan stå för det och vara stor nog att be om ursäkt ibland, eller i alla fall medge att man kanske gjort nånting som gjort någon annan ledsen.