Först frustrerad på jobbet. Riktig motvind, arg, ledsen, arg, ledsen.
Sen stress. Hinna med allt och alla! Just nu känns det som om alla behöver min tid, och de jag vill dela den med hinner jag inte med.
Och så ändå nöjd med jobbet, när jag tänker efter. Jävligt nöjd med mig själv. Nästan lite rörd av värmande, tacksamma ord.
Och så ånyo stress och press, ren ilska faktiskt. Arg, jävligt arg. SMS och telefonsamtal som bara blir höjda röster, rassel och klick i örat. Så inihelvete jävla förnedrande att få ett klick i örat, särskilt när jag inte förtjänar det. Arg som ett bi påväg hem - fler telefonsamtal från andra håll. Samordna och planera, fixa och greja.
Och så ut i skogen. Lugnet infinner sig. Ljudet, ljuset, doften och känslan av mjuk mossa under skorna tar ner tempot lite. Går, går och går. Molly är glad. Alltid så himla glad. Överlycklig när jag kommer hem. Överlycklig när vi ska gå ut. Världslyckligast när jag kastar en pinne. Och hon bara älskar, älskar, älskar förbehållslöst och är tamej 17 aldrig arg. Inte som jag.
Som jämt är arg. I alla fall ofta.
Jag har egentligen inte så mycket att vara ilsken för, men jag är det ändå. Jag skulle bara kunna acceptera att människor har dåliga dagar och säger dumma saker, för att de själva har det jobbigt och är frustrerade. Men si, det hjälper inte just nu.
Och ändå så känner jag nu när kvällen har kommit, och jag har svettats ut det mesta av mina frustrationer på ett sjuhelsikes tungt spinningpass, att jag faktiskt kan leva med det här. Jag får vara arg nu. Jag vet varför. Och det är OK. Varken bra, dåligt eller ens nödvändigt, men ett faktum. Såhär är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar