Risktillägg?

Jeg är nog världens mest klantiga, snubbliga och pinsamma person.

För kanske ett år sedan lyckades jag med konststycket att spräcka ett ögonbryn på jobbet. Jag ryckte upp en dörr, som var lite väl trög, missbedömde min egen styrka och *pang*! Dörren for upp rakt på mitt ögonbryn. Mitt huvud flög åt ett håll och jag åt ett annat. Jag fick hjälp att tejpa ihop mitt sargade huvud. Det är tur man jobbar bland skallskadefolk.

Lite senare, kanske ett halvår senare utspelar sig nästa pinsamma scenario. Jag får telefon, någon vill faxa journalkopior till oss och jag har glömt faxnumret. Jag springer genom korridoren med mina snabba ben och stora skor, telefonen i högsta hugg. Givetvis snubblar jag på mina egna fötter, flyger genom luften och glider som en pingvin på mage 3-4 meter, förbi en förvirrad patient i rullstol, som log sitt första leende på tre veckor.

Nå, nu till den senaste makabra olyckan. Igår sprang jag upp på en annan avdelning för att låna Betabion-ampuller. Med dessa i näven rusade jag sedan ner de 4 trapporna, varvid jag givetvis trampar snett, hinner tänka "fallolycka i stentrappa - rädda ampullerna!", klamrar mig fast vid ledstången med en hand, hjälplöst rasande nedför 3-4 trappsteg. Men ampullerna var oskadda! Jag har nu ett blått knä, en uppskrapad arm och ett törnat självförtroende. EN stackars patient satt i hisshallen och hörde eländet. Han bara skakade på huvudet när jag gick förbi. Lite skamset rättade jag till min bussarong och sa: "Jag ehh...snubblade lite...".

Kontentan av det hela är: Jag vill ha risktillägg. Jag lever farligt på jobbet. Jag är nog de facto en fara för mig själv, när jag tänker efter.