Sommarvärme

Ligger i soffan och har just konstaterat att det är för varmt för att gå ut för tillfället.

Jag har semester och solen skiner så intensivt den bara kan och värmer min trädgård tills den nästintill självantänder.

Jag är härligt slö och trött som en sill som är jättetrött. Jag går runt i någonslags värmekoma och släpar trött mina nakna fötter efter mig. Molly ligger utlagen på golvet och orkar inte ens flämta.

Varje kväll åker jag till en sjö i närheten för ett ljummet kvällsdopp.

Kan det bli bättre?

En veckas dagpass

Fredag och jag är slut som människa.

Har haft en helt överjävligt strulig vecka på jobbet, med en fullkomligt galen patient som ena stunden drev en till vansinne, för att i nästa stund vara världens gulligaste, och samtidigt försökte manipulera hela arbetsgruppen till att börja hata varann genom att ljuga och hitta på saker som ingen sagt...

Till råga på det; osäkra läkare som inte törs fatta några beslut, avsaknad av struktur, en jävla massa onödigt arbete och fundersamma patienter som inte får några svar och en inskolning av en för övrigt duktig, men helt nyutexaminerad, sjuksköterska.

Jag är värd en helg nu. Ute regnar det. Det fullkomligen vräker ner. Och lika bra är väl det, då behöver jag inte tvinga mig ut och klippa gräset eller klyva ved.

Strax blir det ett boxningspass och sen ska jag och Molly ligga och slappa i soffan framför en tänd brasa, och lite TV.

Bättre nu.

Nu har det lugnat ner sig. Mår inte lika dåligt.

Har mina berg och dalar, men den här dalen var fan djup.

Besvärligt blir det när ingen förstår. När man bara är missnöjd med allt och missförstådd.

Men, som sagt. Nu är det bättre.

Kom då, jävla gråt!

Kom och skölj över mig som ett iskallt regn. Spola bort allt damm och smuts, och fyll min själ med liv. Låt mig hulka, snyfta, tåras, snora. KOM UT, alla känslor, var är ni någonstans? Göm er inte, kom fram, rinn ut genom mina ögon.

Jag står här, tom, och väntar på att fyllas.

Jag är obeväpnad, naken, utan skydd och sköldar. Beredd, kom och ta mig! Vart har ni tagit vägen, alla mina känslor? Hoppa på mig, slit mig i stycken!

Jag känner mig som den förtvivlade matadoren i Ferdinand. "Stånga mig! Sparka mig! Gör vad som helst!" Och TOMHETEN kommer och slickar mig, helt oberörd av min frustration.

L e d s e n

Hur känns ledsenhet?

Det första jag kommer att tänka på är en TYNGDKÄNSLA. Hela bröstkorgen känns på något sätt tung. Kroppen liksom böjer sig lätt framåt, och det är tungt att hålla ryggen rak.

Nere i magen känns ett sug, ungefär i mellangärdet. Inte ett sug av hunger eller så, utan bara en konstant känsla av sug. Ett undertryck.

Orken... Den finns inte. Orka laga mat! Orka äta! Orka tänka! Orka bry sig! Nä, det känns onödigt och besvärligt.

Avsaknad av glädje. Kan en känsla vara avsaknaden av en annan? När jag är ledsen känner jag ingen glädje.

Alla färger känns matta och tråkiga.

Jag har ingen lust att göra någonting. Ändå är jag uttråkad och vill ha roligt. Men jag orkar inte engagera mig tillräckligt i någonting för att det ska bli kul.

Tankar liksom biter sig fast och stannar kvar. Länge, länge. Tankar som jag egentligen inte vill ha. Tankar fulla av vrede, sorg, besvikelse, längtan.

Min impuls är just nu: Apati. Lamslagen. Matt.

Suck

Idag känns det om möjligt ännu tyngre.

Faktiskt.

Just nu ÄR det bara SKIT.

Blähh

Känner mig tom, trist och ensam.

Har kommit till insikt om att jag faktiskt är en ganska dryg, sarkastisk, lite småelak och tråkig person, som egentligen inte sprider något annat än irritation och dålig stämning omkring mig.

Och vem kan tycka om en sån?

Har svårt att tänka mig just nånting alls som skulle kunna få mig på bra humör just nu, faktiskt...