Hur känns ledsenhet?
Det första jag kommer att tänka på är en TYNGDKÄNSLA. Hela bröstkorgen känns på något sätt tung. Kroppen liksom böjer sig lätt framåt, och det är tungt att hålla ryggen rak.
Nere i magen känns ett sug, ungefär i mellangärdet. Inte ett sug av hunger eller så, utan bara en konstant känsla av sug. Ett undertryck.
Orken... Den finns inte. Orka laga mat! Orka äta! Orka tänka! Orka bry sig! Nä, det känns onödigt och besvärligt.
Avsaknad av glädje. Kan en känsla vara avsaknaden av en annan? När jag är ledsen känner jag ingen glädje.
Alla färger känns matta och tråkiga.
Jag har ingen lust att göra någonting. Ändå är jag uttråkad och vill ha roligt. Men jag orkar inte engagera mig tillräckligt i någonting för att det ska bli kul.
Tankar liksom biter sig fast och stannar kvar. Länge, länge. Tankar som jag egentligen inte vill ha. Tankar fulla av vrede, sorg, besvikelse, längtan.
Min impuls är just nu: Apati. Lamslagen. Matt.
2 kommentarer:
Hej!
Tänk att du kan skriva precis som jag känner mig!? Man vill annars gärna tro att man är ensam i hela världen när man mår sådär. Tänkte först att det kanske bara var reflektioner över ett tillstånd, men längre ner skriver du "Jag ..." och "Min ...". Och då blev det mera på riktigt. Läste inlägget när jag egentligen för flera timmar sedan skulle ha gått till sängs, för att bryta min eländiga nattrytm - blir klockan för mycket är det tji att somna - men så började jag "på-måfa-surfa" istället. Och precis när jag skulle stänga av dök dina ord upp på min skärm.
Tyckte att du åtminstone skulle ha någon kommentar om du mår sådär, och sänder ut det till världen. Om det nu är någon tröst? Men jag är dålig på sådant här kommenterande (visste inte ens hur man gör) så jag hämtade morgontidningen istället, medan jag funderade. Den kommer faktiskt väldigt tidigt här - och nu är det redan mer än en timme sedan.
Det verkar inte ha varit så vidare upplyftande de senaste dagarna, men skrollar man ner i textmassan så verkar du ju oftast ha ett berikande liv. Så du kommer nog igen syster, även om du inte för tillfället verkar så yster. Själv tror jag ibland att jag har fastnat i det trista stadiet, men även jag vet att inget under solen är beständigt. Så lycka till nu!!!
Jag får väl besöka din nyupptäckta blogg någon ytterligare gång för att se hur det står till med livsglädjen framöver, även om jag inte är någon stor bloggläsare.
Nu ska jag läsa lite bok istället och hoppas att John Blund kommer på besök.
Godnatt säger Erik.
hittade hit via Johanna!
OJ säger ajg bara...dina sista inlägg är så träffande att det är inte klokt......klockrent!
jag är inte ensam:-)
Andra känner sådär med :-)
Skicka en kommentar