Kantarelljakt

Idag tog Anki och jag en en kaffetermos, ostfrallor och våra hundar med oss ut på kantarellspaning i skogen. Vi hittade lite gula kantareller och ett gäng små trattkantareller, och plötsligt hörde jag Anki ropa:
- Men oj, de här är ju alldeles svarta!
Jag rusade genast dit, och jäklar i min lilla låda vad med svart trumpetsvamp! Vi plockade en hel kasse full.



Satt i trädgården och rensade och rensade och rensade och rensade och... Ja. Ni förstår poängen.

Nu ligger svampen i varmluftsugnen på torkning och två mackor med stuvade kantareller ligger och myser i min mage. Fasen va gött det är, alltså! Och alldeles gratis!

Tid...

Vart tar den vägen?

Hur hinner folk med att LEVA? När är det tänkt att man ska göra allt det där som man vill göra?

För först och främst måste man jobba. Arbeta, och ta sig till och från arbetet. Sen måste man ha mat. Så man måste handla den och laga den. Och äta den. Och så måste man ta hand om sina barn eller hästar eller hundar, eller vad man nu föredrar att ha som kärlek i sitt liv. En del måste ju läsa läxor och prata skola, gå på föräldramöte. Jag måste gå promenader, kasta pinnar, gömma godis, träna inkallning.

Sen ska man hinna ta hand om allt det som livet producerar, dvs disk, tvätt, smuts, räkningar, trasiga glödlampor, växande gräsmattor, toviga kattpälsar, dammråttor och sånt.

Sen ska man försöka hinna med lite träning för att kroppen inte ska säga adjöss och good-bye vid 50+.

När man väl har hunnit med alla dessa måsten, det livsnödvändiga, så önskar man att man hade 10 timmar kvar på dygnet till sådant man verkligen vill: Meditera, älska, läsa, uppleva, skapa, sjunga, umgås.

Men det är sånt som man får offra sömnen för.

Några tankar som snurrar i mitt huvud

1. Hur gammal är min mamma egentligen?
Jag menar, det är klart att jag vet hennes egentliga ålder, men herregud, på senaste tiden har det känts som om hon är minst hundra!
Jag vet, det är elakt att säga så om sin egen kära mor. Men det är ett faktum. Hon börjar bli jävligt gammal, trög och långsam. Och jag tycker förskräckligt synd om henne. Och förskräckligt synd om mig. Varför vet jag inte riktigt.

2. Stigar som bara slutar tvärt, eller blir tunnare och tunnare för att tillslut försvinna... Vad är det för mening med det? Hur uppstår de? Vem går där? Är det människor som går på dessa stigar, en bra bit in i skogen, för att plötsligt bestämma "Näpp! Här vänder vi!" och knalla tillbaks samma väg igen? Det stör mig så oerhört att jag i min enfald försöker göra nya stigar genom att släpa fötterna i blåbärsriset allt jag kan. En promenad går RUNT, inte fram och tillbaka.

3. Den där känslan i luften. Det är inte kallt, det vill jag inte påstå. Och löven har inte ändrat färg. Det är fortfarande hyfsat ljust. Men det är någonting, något som inte går att beskriva, som hänger i luften. Jag kan andas in det, känna det i min näsa, i mitt svalg och i mina lungor. Ja, det tar sig ända ut i blodet i mina fingertoppar. Trots att Augusti ännu inte har blivit September, känner jag att det börjar andas höst. Det stör mig inte. Det gör mig varken glad eller ledsen. Det är ju en årstid som alla andra årstider. Men tanken på att det är något som händer, som jag känner av väldigt väl, utan att riktigt kunna förstå hur och varför... Den gör sig påmind.

Snart planeringsdagar

Huj, nu är det dax! Idag börjar avdelningens planeringsdagar som jag så envetet slitit med att organisera. Jag har mina aningar om att det - trots en halshuggen budget - kommer bli riktigt bra!

I dessa krisens tider har vi inga pengar till att åka bort och roa oss och lyxa till det, som vi brukar. Så i år blir det bara konferensstuk på hemmaplan. Och då sätts jag på den eminenta uppgiften att samordna allt detta till nåt innehållsrikt... Suck.

Nåväl, jag mutar avdelningen med godis och frukt för 1300 kr, då kan de väl knappast sura...?

Off I go, wish me luck...

Apropå mitt tidigare inlägg idag

...så måste jag berätta något sjukt underhållande.

Eftersom jag jobbar med ganska svårt sjuka människor är rutinen sådan att om pesonal insjuknar på arbetet, med influensasymptom, skall man gå hem genast - via infektionsdisken på akuten för att ta ett prov.

Detta är väl antagligen för att kunna hindra en eventuell smittspridning på sjukhuset, inte vet jag, men så är det.

En kollega till mig fick härom kvällen hosta och feber på jobbet - ingenting hon normalt sett skulle ha gått hem för, men i denna hysteri tordes hon inte annat. Hon uppsökte plikttroget infektionsdisken på väg hem, och vad möttes hon av?

Jo - hon fick gå in i ett isolerat rum med ingång utifrån. Bakvägen alltså. Inga baciller i väntrummet inte! Väl där, togs hon emot av personal iklädd full skyddsmundering, från topp till tå med munskydd och visir. De tog ett prov.

Sedan skickades hon hem med uppmaningen att - och här kommer det bästa - STANNA HEMMA I SIN LÄGENHET, OCH INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER LÄMNA DEN. "Och om du har en sambo, så bör han inte vara hemma."
"Är det Ebola ni misstänker, eller?" undrade min kära kollega, och frågade sedan hur det var tänkt att hon skulle komma hem till sin lägenhet, där hon nu skulle sitta isolerad. "Får man en sjukresa då eller?".
Svaret blev nej - du får åka buss. Landstinget har inte råd att betala hemresan till alla som söker för lite förkylningssymptom.

Åh, jag skrattar ihjäl mig!!! Först ska hon isoleras som den värsta tänkbara pestråttan, och sedan skall hon ta BUSSEN hem? Åh, jag vill bara kittla hela detta jävla system under fötterna, känner jag.

Influensahysteri!

Jag blir galen.

Människor är som får. Vettskrämda, skenande får, i en ostyrig flock som plöjer fram över en åker utan att varken se eller höra.

Angående denna jävla SVININFLUENSA som skrämt upp denna hord:

Hittills har man kunnat konstatera att influensa A (H1N1) huvudsakligen drabbar unga personer, möjligen på grund av att äldre personer tidigare stött på liknande virus. Det är dock viktigt att påminna om att de observationer som gjorts visar att det är färre av dem som insjuknar som behöver sjukhusvård jämfört med vanlig så kallad säsongsinfluensa. Det är också färre som dör på grund av influensa A (H1N1) eller dess komplikationer. Precis som vid ”vanlig” influensa är det huvudsakligen personer med vissa underliggande sjukdomar eller tillstånd som blivit allvarligare sjuka och/dött.

Det som bekymrar mest inför kommande ökning av antalet fall av influensa A (H1N1) är att stor del av den arbetsföra befolkningen kan bli sjuka.

Alltså: Om du är fullt frisk sedan tidigare och får förkylningssymptom, behöver du INTE ringa Fonus och förbereda din egen begravning, ÄN.

Det är en EKONOMISK kris som kommer drabba oss om influensan sprids. EKONOMI. Inte död.

Unison

One hand loves the other so much on me

Born stubborn me
Will always be
Before you count
123
I have grown my own private branch
off this tree

You gardener
You discipliner, domestically
I can obey all of your rules
And still be me

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

I thrive best hermit-style
With a beard and a pipe
And a parrot on each side
Now I can't do this without you

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

Sjukhusturné

Idag tog jag en extra semesterdag för att hinna hälsa på diverse sjuklingar.
Det var jag, syrran och hennes Johan.

Vi började på Danderyd, där mamma ligger med gallsten och en inflammerad bukspottskörtel. Hon såg risigare ut än jag hade väntat mig, och hade feber och ont. Stackarn får leva på dropp och morfin.

Färden bar vidare till Bromma Sjukhus, där Johans pappa Holger är inlagd för sina ryggsmärtor. Han var arg och missnöjd med det mesta här i livet, verkade det som. Vi satt en bra stund, och han gaggade och svamlade om det mesta som inte hade någon relevans alls.

Sedan vidare till sista sjukling, farmor. Hon ligger på Jakobsbergs sjukhus för sin stroke som hon fick under min semester. Farmor log sitt tandlösa leende och visade att hon nu kunde röra riktigt bra på sin vänstra hand, och hon hade varit uppe och gått med gåbord idag. Stora framsteg för en liten tant!

Nu är jag helt tömd på energi och borde laga mat, äta, gå hundpromenad, träna, hänga tvätt och diska, men jag är helt slut. Tog precis en kanelbulle ur frysen och tänker glida ner i soffan och glo på färdigskrattade sitcoms tills energin kommer tillbaks.

Vildmarkssemester

Hemkomna igen efter en vecka i Norrland. En vecka utan telefon och internet, inget hus att se över, ingen tvätt att bry sig om, inga måsten.

Vi (Caisa, jag, Nanna och Jana och alla hundar) hyrde en stuga i norra Jämtland på gränsen till Lappland och Norge, alldeles vid en klar fjällsjö, med det renaste vattnet jag sett på länge. Vi hade en liten roddbåt och satt och fiskade, grillade, spelade kort och lyssnade på skogens ljud och en fors som brusade i närheten.

Okej, lite äventyr hade vi väl också. En utflykt till Hällningsåfallet blev det, på slingriga skogsvägar, och en liten tripp in i Norge upp på ett fint berg, nån dagstur upp till Stekenjokk med matsäck på kalfjället och några mindre dagsvandringsturer hann vi med också.

Egentligen finns det så mycket att berätta och beskriva och måla ut, men tystnaden, friden och ödemarken låter sig liksom inte beskrivas med ord... Så det blir några bilder istället.
Dimman lättar över Indalsälven kl 5 på morgonen, påväg uppåt.
Utsikten från stugan över Gussvattnet.
Utsikt från Medberget, ett av vandringsmålen.
Molly var så stolt när hon fick bära sin egen klövjeväska!