Vårtecken

Katter och snödroppar i rabatterna...

Vackert blå scilla...


En slemmig groda på flykt...


...och löv- och riseldning. Island, släng dig i väggen! Har ni aldrig hört talas om Kivingefjallajökull?

Nöjd och glad

...och trivs med livet just nu.

Skrivs det inte så värst mycket intressant i min blogg så brukar det betyda att livet är ganska lugnt och behagligt utan allt för stora svängningar.

Hade ett bra utvecklingssamtal med chefen, och kommer få en löneförhöjning som jag känner att jag förtjänar. Visserligen kan jag i det oändliga börja dividera om hur mycket mer en sjuksköterska egentligen borde ha, men utifrån hur läget faktiskt ser ut får jag väl säga att jag är tämligen nöjd.

Lyckas acceptera det snöblandade regnet och ta det för vad det är - april! Med allt vad det innebär. Sprudlande liv som gror och växer, samtidigt som vintern dröjer sig kvar. Lika bra att bara dra en filt över sig och tända en brasa, eller värma sig med hård träning.

Träningen går för övrigt hyfsat bra. Jag går inte ner ett gram i vikt, men orkar inte bry mig så mycket om det. Konditionen är väl kanske inte heller på topp, men styrkan och uthålligheten finns. Så än lever jag.

Spinninginstruktören - den ökända, vackra, charmiga men inte helt intelligenta - fick mig att rodna igår, när jag satt och värmde upp på cykeln en stund innan passet. Hon kom fram och lade sina händer runt min lätt svettiga och varma överarm och sa: "Usch vad jag fryser, känn vad kall jag är!"

Jag kom genast på ungefär en miljon tänkbara sätt att få henne varmare, men jag sa istället: "Du kanske ska hoppa upp på cykeln, då?". Caisa kan skatta sig lycklig som har en from fårskalle till flickvän. =)

Vårvindar friska

Efter denna långa vinter, med ett halvmetertjockt snötäcke som hindrat mig från att gå långpromenader är jag nu tillbaks i gamla, sköna spår.

Tog en lång skogspromenad med Molly och insöp den kalla vårluften, de nya dofterna, ljudet från fåglar och friska vindar. Passade på att njuta av att faktiskt kunna ta sig fram utan att behöva pulsa i snö upp till knäna. Det började regna, men det gjorde ingenting. Regnet luktade gott och jag är tvättäkta. Molly passade på att rulla sig i någon form av avföring...

Tankar en solig onsdag i April

Efter konferensen har jag fått mycket att tänka på.

Bland annat har jag börjat tänka på min egen död och mina nära och käras död. Hur ska man orka med sån't? Hur ska jag stå ut med att någon jag älskar rycks bort från mig? Eller om det är min tur att lämna... Veta att jag har några månader kvar, kanske ett år... Skulle jag kunna acceptera att behöva lämna livet?

Tunga frågor. Man blir inte helt sprallig. Men ändå, nu när vi inte vet - och förmodligen inte kommer få veta under vår livstid - vad meningen med livet är, och för allt vad det är värt kan dö imorgon eller om ett år... Är det då inte bättre att, istället för att grubbla över denna mening som vi aldrig kommer komma underfund med, fokusera på att göra vår begränsade tid så trivsam, innehållsrik och behaglig som möjligt - för oss själva och för varandra?

Minnesvärda ord som jag fick med mig, sagda av en döende patient, var: "Lämna mig ifred, utan att överge mig!".
Tycker det var så träffande, och definitivt något jag kommer bära med mig när jag vårdar palliativt. Att inte böka och stöka och tjata om mat, vändschema, trycksår och lunginflammation, utan faktiskt, när tiden börjar ta slut, bara finnas där.

Laktos

Japp, det är laktosen!

Jag har nu varit utan laktos i ca en månad, i diagnostiskt syfte, för att se om jag är laktosintolerant. Jag har nämligen en del symptom som tyder på det.

Igår och idag var jag på konferens - Nationella konferensen om palliativ vård, en givande men ganska dyster tillställning - och givetvis hade jag inte anmält specialkost. Så jag hade vanlig mjölk i kaffet och åt den sås som serverades till fisken.

Det ångrade jag senare på kvällen.

Alla symptom kom liksom på en och samma gång, och för alla er som trott att det luktar hallontårta när fina flickor fiser, kan jag tala om att det är en osann myt.

Tillägg...

...kände bara att jag inte var färdig med mitt klagande.

Fan, nu känns allt helt plötsligt jävligt mörkt. Jag är så less på människor i största allmänhet, särskilt dem som ljuger, strular till det, gör bort sig, sårar och förstör för sig själva och andra.

Även om det inte direkt rör mig.
Även om det inte handlar om någon i min omedelbara närhet.
Även om det inte spelar någon roll om hundra år.

Jag vill bara att människor ska vara ÄRLIGA. Det slår högst på min lista.

Fan, också!

Så, nu var jag klar.

Motvind

Hur ska man lyckas sköta sin hälsa och ta hand om sin kropp när man ständigt arbetar i en helvetisk jävla motvind?!

Säger jag Bu så säger kroppen Bä, säger jag Ja så säger den blankt Nej. Varför vill den inte bara lyda mig? Jag vill den ju så väl!

Ååååhhh, jämmer och elände!

Det är (för tillfället) mina benhinnor som strejkar. Har känt av dem ett par veckor nu, men det har varit hållbart och blivit bättre och bättre. Så idag var det dags för en liten premiärjoggingtur på kvällskvisten. Utvägen gick hur bra som helst! Jag hade gott om energi och duggregnet svalkade och skymningen var behagligt grå. Jag sprang förbi hästhagar och blöta åkrar och Molly sprang snällt bredvid. Det var liksom perfekt. Men, på hemvägen började det strama och kännas stumt i smalbenen, så jag gick sista biten. Väl hemma så började det värka nåt infernaliskt!

Nu sitter jag här och är arg, besviken, ledsen och har ont!!!

Glad Påsk!

Första härliga vårvärmen på självaste Påskafton!
10 grader i trädgården. Firade påsk efter jobbet med ett glas vin i solen.

Och ja, såhär ser man ju faktiskt ut när man har solen rätt i ögona! XD

Molly myser när hela familjen är ute i trädgården. Hon ser ut som att hon är lite sugen på mitt vin...

Blöt skärtorsdag

En dimmig skärtorsdag med lite grått duggregn och ett långsamt smältande snötäcke.

Var ledig igår och shoppade nya träningsbyxor, underkläder och en fantastist snygg och skön, knallbrandgul hoodtröja. Passade även på att klippa av mig håret. Det var ju på tok för långt redan direkt efter förra klippningen. Nu är det KORT. =)

Körde Petras brutala cykelpass på kvällen. Mina ben, som redan var möra efter att jag hade lagt på 5 extra kilo på pump i måndags, dog. Nu går jag som en halt anka.

Hade en jobbig stressdröm inatt. Vaknade och trodde fortfarande att jag var på jobbet och hade en patient som skulle opereras och fortfarande inte var preanestesibedömd. Sånt är alltid jobbigt.

Strax blir det en kopp kaffe med Nanna, och sen ska jag ta mig an hallväggen och börja spackla. Dessvärre har min slipmaskin gått sönder så jag lär få stå och slipa för hand. Suck.