Efter konferensen har jag fått mycket att tänka på.
Bland annat har jag börjat tänka på min egen död och mina nära och käras död. Hur ska man orka med sån't? Hur ska jag stå ut med att någon jag älskar rycks bort från mig? Eller om det är min tur att lämna... Veta att jag har några månader kvar, kanske ett år... Skulle jag kunna acceptera att behöva lämna livet?
Tunga frågor. Man blir inte helt sprallig. Men ändå, nu när vi inte vet - och förmodligen inte kommer få veta under vår livstid - vad meningen med livet är, och för allt vad det är värt kan dö imorgon eller om ett år... Är det då inte bättre att, istället för att grubbla över denna mening som vi aldrig kommer komma underfund med, fokusera på att göra vår begränsade tid så trivsam, innehållsrik och behaglig som möjligt - för oss själva och för varandra?
Minnesvärda ord som jag fick med mig, sagda av en döende patient, var: "Lämna mig ifred, utan att överge mig!".
Tycker det var så träffande, och definitivt något jag kommer bära med mig när jag vårdar palliativt. Att inte böka och stöka och tjata om mat, vändschema, trycksår och lunginflammation, utan faktiskt, när tiden börjar ta slut, bara finnas där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar