Nu har vi äntligen börjat komma i ordning. Huset är hur mysigt som helst och jag stormtrivs.
Men ändå går jag med en ångestklump i magen.
Ett par vänner har gjort mig väldigt besviken. Jag får inget grepp om vad de vill eller varför de beter sig illa, och jag orkar verkligen inte vara osams, men jag får en väldigt stark och gnagande känsla av att de bara vill ha ut mig ur sitt liv. Och det är ju ingen skön känsla.
Jag blev så besviken när vi hade kommit överens om någonting, och sedan vänder de plötsligt helt om och gör något helt annat, vilket lämnade Caisa och mig med en hel del bekymmer och extra kostnader.
Men jag borde väl vara van vid det här laget.
Det är inte kostnader hit och dit som bekymrar mig. Det är att mina vänner helt plötsligt vänder mig ryggen och beter sig själviskt och hänsynslöst. Det sårar.
2 kommentarer:
Vad trist att höra. Sina vänner ska man vara rädd om men ibland händer saker som man inte alltid förstår sig på. Glad över att ni trivs i huset i alla fall! Kanske lugnar det ner sig lite för er alla så att ni kan samtala om vad som gått snett?
Kramar om!
Jobbigt!.. Hoppas ni kan prata om de som hänt och att allt löser sig!
kramkramkram
Skicka en kommentar