Barn

Ett återkommande tema i min blogg, känns det som.

I helgen har vi varit i Göteborg (eller Lerum, några mil utanför), och firat en tokförsenad jul med Caisas bror och hans familj och deras föräldrar. De har fyra barn.

Alla barnen är ganska söta. Den äldsta pojken är min favorit, han ville direkt spela spel med mig, och var inte alls blyg. Den minsta kom glatt tultande över golvet, tills han såg mig. Då tittade han förfärat på mig och började storskrika. Smickrande...

Nåväl, helgen hade varit rätt OK ändå, om inte den ena ungen plötsligt började spy. Jo, för det gick visst magsjuka på dagis, och hon hade varit där dagen innan. Jag blev alldeles iskall och såg framför mig en femtimmars bilfärd hem med spyor och oåterhållbara diarréer. I sådana skeden tror jag inte det är lätt att tycka om barn, ens för en som verkligen gör det! Jag ville bara fly därifrån. Men jag höll ut. Livrädd för att ens andas satt jag uppkrupen i ena soffhörnet, likblek och spänd som en fiolsträng. Givetvis skulle den stackars flickan ligga i soffan, bland gästerna, och kräkas i en hink. Och givetvis skulle konsistensen, smaken och lukten av kräks diskuteras kring middagsbordet. Och givetvis skulle alla barnen glatt doppa sina små kladdiga händer i godisskålen och gräva runt efter det godaste geléhallonet.

"Där har vi ju en anledning till att du aldrig ska skaffa barn", sa någon spydigt.
"En jävla bra anledning", svarade jag.

Kram!

Jag var superstressad på jobbet idag, och sa till en kollega: "Snälla, sparka mig i huvet så jag slipper det här!" Och då sa hon mycket förståndigt: "Vill du inte ha en kram istället?"

Och så fick jag en behaglig, vänskaplig kram, och kände direkt hur endorfinerna strömmade ut i blodet och tog bort hälften av all stress!

Fantastiskt!

KRAM!!!

Sagt och gjort...

...så var träningen igång igen! Nu finns det ingen återvändo. Var på ett cirkelpass på jobbet igår, och trots sviterna av en bronkit var det riktigt skönt!

(Okejdå, jag mådde lite illa och ville dö efter halva tiden, men det är väl så det ska va?)

Fan vad kondition försvinner snabbt!!!

Fick mej en rejäl utmaning när jag skulle ge mig på Peter på brottningsstationen. Han var i betydligt bättre kondition än vad jag var.

Väl hemma fick jag ställa mig och skotta snö i en halvtimme. Det var inte kul, när armarna redan innan kändes som spaghetti.
Hur mycket jag än älskar snö och vinter så är det liiite ansträngande att varje morgon behöva bokstavligen gräva fram bilen ur en snöhög.

Slutklagat. Idag är det slappkväll i soffan med brasa i kaminen.

Skönhet och komplex

Det är någonting som tynger mitt sinne. Det är den hejdlöst växande, alltmer socialt accepterade, långt avancerade fåfängan.

Får vi vara såhär upptagna av oss själva?

Jag har två fötter. De är inte på något sätt snygga fötter. De är nog egentligen ganska fula fötter. I vilket fall som helst så är de fötter - till för att gå, springa, stå, hoppa, trampa, sparka. Och till det funkar de utmärkt. SÅ, om då mina fötter inte ser ut precis så som de välpedikyrerade fötterna i "Veckans NU!" och "HÄNT i VECKAN", "Klick!" etc, måste jag då skämmas för mina fötter, tycka att de är fula och lägga ner otaliga kronor på att förändra mina fötter?

Nu är det inget fel på mina fötter... Det var ett exempel.

Jag skulle kunna rada upp en rad komplex som jag kämpat med under tonåren, allt från finnar till små bröst, bred bak, sned näsa och långa tår - men ingen av dessa skavanker skulle få mig att frivilligt låta en kirurg skära i min kropp så länge den är hel och frisk!

Jag vill inte döma ut dem, som gör skönhetsoperationer. Vi har alla våra anledningar. Jag förstår t ex fullt ut att man gör någonting åt något som är handikappande, såsom extrem övervikt, överskottshud, stora hudförändringar som drar ögonen till sig, en sjätte tå som inte får plats i ett par skor, ett par gigantiska bröst som ger ryggvärk och så vidare. Men jag blir ledsen och tung i sinnet när jag hör vackra, unga kvinnor med fantastiska välfungerande och inte alls fula kroppar, prata om hur de ska fixa till det ena med det tredje, för astronomiska summor.

Givetvis gör de det för sin egen skull. De är inte påverkade av någon annan. De gör det inte för att andra ska tycka om dem bättre. De gör det för att de ska kunna trivas med sig själva.

Men hör ni inte hur det låter?! De måste operera om sina kroppar för att de inte kan trivas med sig själva! Det är ju så sorgligt, tragiskt och fruktansvärt att man bara vill krama om dessa tjejer och tala om hur oerhört mycket viktigare saker det finns i världen att bry sig om, än en för smal överläpp, ett par för små bröst, en för stor rumpa, en sned näsa, en putmage eller krokiga tår.

LÄGG PENGARNA PÅ TERAPI och lär er älska er själva utan krav!

*moraliserar*

Jag tar hemskt gärna emot kommentarer på detta inlägg.

Nu är det jul - igen!

En mediokert stillsam helg förflöt komplikationsfritt på jobbet - nästan störande lugnt. Var var alla patienter?

Imorgon är jag ledig. Funderar på vad jag ska hitta på för att verkligen känna att jag är ledig. Långpromenad med Molly kanske... En skridskotur vore inte dumt heller. Och så måste jag ju köpa julklappar.

Jo. Du läste rätt. Julklappar.

Vi ska nämligen ner till götet i helgen och fira en lite försenad jul. Och jag som var så glad att den äntligen var över!

Träningen

Usch, nu har jag verkligen kommit av mig med träningen!

Har inte varit på SATS sedan före jul (en hel månad!).

Detta har ju sina förklaringar, om man nu ska försvara att man missköter sin kropp... Först var det jul och jag jobbade som en idiot in i det sista och sen var SATS stängt osv. Direkt efter jul började nacken och axeln krångla rejält och inflammationen härjade i ett par veckor, varvid jag knappt kunde använda min ena arm. Då blev det inget träna. Sen kom Förkylningen Från Helvetet och däckade mig i fyra dar, och efter det har jag hostat och snorat i över en vecka.

Jag vet, ursäkta mig hit och ursäkta mig dit, stick iväg och träna nu!

Jag ska. Nu jobbar jag hela helgen, men från och med nästa vecka är det blod, svett och inga ursäkter! Nu ska här kommas igång. Jag fasar bara för i vilket skick min konditon är vid det här laget... Huuuga.

Ska försöka få till ett box- eller cirkelpass med Peter från neurokirurgen nån dag i veckan, det blir nog kul!

När man inte har nåt viktigare för sig...

...så kopierar man en lista från Johannas blogg och fyller i. Så enormt underhållande!

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, nästan aldrig. Möjligen om jag jobbat natt.

2. Vem såg dig senast naken?
Caisa, om inte grannen som såg mig invirad i en handduk nyss räknas...

3. Hur såg du ut på högstadiet?
Det varierade nog från dag till dag, olika hårfärger, klädstilar och attribut... Usch.

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?
Snyggare, smalare, sexigare! Näärå, som nu, fast lite äldre.

5. Hur var du på dagis?
Rädd för allt, ångestfylld och ledsen.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Trevlig för det mesta tror jag, men är inte rädd för att starta en diskussion och säga vad jag tycker. Ambitiös.

7. Biter du på naglarna?
Det händer.

8. Har du något handikapp?
Ja, min klaustrofobi.

9. Är du rädd för att få hängbröst?
Nej. Jag har aldrig hört talas om aggressiva hängbröst som går till attack...

10. Tror du att Gud är en man eller en kvinna?
Skulle vilja säga könlös, men man säger ju jämt "han".

11. Svär du?
Ja, ganska mycket.

12. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
jag är trevlig mot alla såvida de inte är direkt otrevliga mot mig.

13. Hur homo är du på en skala 1-10?
En bekväm sjua.

14. Tror du på utomjordingar?
Ja! NÅNSTANS i detta oändliga universum måste det ju finnas åtminstone någon annan livsform!

15. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Älgstek med ugnsrostade rotfrukter, en fräsch sallad och skysås.

16. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Belgian blue-stek.

17. Har du blivit arresterad?
Nej bevare mig väl!

18. Ljuger du?
Absolut! När det behövs.

19. Har du kysst en polis?
Hm, jag har kysst en tjej som inte var polis då, men är det nu. Räknas det?

20. Har du någonting att dölja?
Ja, min bak.

21. Vad har du på din nyckelknippa?
Nycklar och en bricka som det står Island på. Fånigt, jag vet.

22. Är du/har du varit gift?
Nej, men hoppas bli snart!

23. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojk-/flickvännen från krogen?
Under mycket högljudda protester, ja.

24. Kan du laga cyklar?
Beroende på vad som är trasigt, ja.

25. Kan du fixa med bilar?
Samma som ovan. Skillnad på att byta tändstift och topplock liksom...

26. Brukar du köra om?
Givetvis.

27. Kan du baka bröd?
KAN kan jag nog om jag försöker och läser ett recept, men jag gör det inte.


Fyll i nu alla listbögar så man får lite trevlig läsning!

En normal, svensk söndag

Har varit vrålförkyld i några dagar nu. Men idag kände jag mig betydligt bättre. Så jag och frugan bestämde oss för att vara supersvenskar och göra precis just det som alla andra svenskar gör på söndagar: Åka till IKEA.

Vi inhandlade nya huvudkuddar för mag- och sidliggare, och en fiskmobil till min barndomskompis Emmas nyfödde son Alfons.

Jag blev störtkär i en gungälg också, men var lite osäker på om de kanske redan har en sån, så jag vågade inte köpa. Men själv skulle jag kunna döda för en gungälg om jag hade barn! Eller, kanske till och med utan barn...

Vi åt givetvis lunch på IKEA, en mellan köttbullemeny. Inte för att jag orkade en mellan, utan skulle nog ha tagit en liten, men så stod det ju så tydligt att det var "bästa köpet" att ta en mellan - så vad gör man?

På hemvägen svängde vi förbi Bauhaus och köpte några fönsterlampor och en sovrumstaklampa. Mycket tjusigt blev det.

Nu håller Caisa på och lagar sin smarriga lasagne med alldeles för mycket vitlök i (som jag älskar).

En så supertraditionell och nördtråkig lagomsöndag som man bara kan ha. Och det bästa är att den var förjävla trevlig!

Det gångna året

2009 började vi som sambos i Lövhagen på 30 kvm. Caisa spelar TV-spel.

Shoppingturi Uppsala med Caisa och Jana. Caisa var sjuk.

I Februari gav vi oss av till Gran Canaria och slappade och vandrade i bergen.

Hurtiga som fan.

Och lite slappa också.

Var på fest hos Emma och Mattias i Linköping (som senare under årets slut blev Emma, Mattias och Alfons!).

Såhär såg vintern ut från fönstret i Lövhagen.

Vi bestämde oss för att det skulle vara vi två, så vi blev förlovade under ganska oromantisa omständigheter.

Blev åter vän med mitt ex Anki, och fick på köpet en ny mycket trevlig bekantskap i hennes flickvän Veronica.

Här har vi en mycket tidig och en mycket kall vår-/utflyttningsfest i trädgården.

Första doppet blev i maj. 14 grader minns jag att det var. Jävligt kallt.

Våren och sommaren spenderades i vårt nya hus i Kivinge, med en ny spännande trädgård...

...trädfällning...

...och massor av pyssel.

Under pride fick jag Andres Esteches autograf på rumpan minsann! Den hamnade sedemera i hans blogg...

På semestern åkte vi till Norrland på fjällvandring...

...och friluftsliv.

Somrig fest hos Linn i Björklinge.

Hösten spenderade vi inomhus med renovering...

...vår nya katt Kelvin...

...och massor av svampplockning.

Ett nyfiket möte mellan Kelvin och Maxi.

Med stjärnor i fönstren och ett rejält snötäcke blev det jul i Kivinge också.

Och det visade sig bli en riktig vargavinter med många minusgrader och massor med snö. Inte Molly emot.

Gott nytt år alla! Jag är säker på att 2010 kommer bli ett mycket spännande och intressant år, det också!