Barn

Ett återkommande tema i min blogg, känns det som.

I helgen har vi varit i Göteborg (eller Lerum, några mil utanför), och firat en tokförsenad jul med Caisas bror och hans familj och deras föräldrar. De har fyra barn.

Alla barnen är ganska söta. Den äldsta pojken är min favorit, han ville direkt spela spel med mig, och var inte alls blyg. Den minsta kom glatt tultande över golvet, tills han såg mig. Då tittade han förfärat på mig och började storskrika. Smickrande...

Nåväl, helgen hade varit rätt OK ändå, om inte den ena ungen plötsligt började spy. Jo, för det gick visst magsjuka på dagis, och hon hade varit där dagen innan. Jag blev alldeles iskall och såg framför mig en femtimmars bilfärd hem med spyor och oåterhållbara diarréer. I sådana skeden tror jag inte det är lätt att tycka om barn, ens för en som verkligen gör det! Jag ville bara fly därifrån. Men jag höll ut. Livrädd för att ens andas satt jag uppkrupen i ena soffhörnet, likblek och spänd som en fiolsträng. Givetvis skulle den stackars flickan ligga i soffan, bland gästerna, och kräkas i en hink. Och givetvis skulle konsistensen, smaken och lukten av kräks diskuteras kring middagsbordet. Och givetvis skulle alla barnen glatt doppa sina små kladdiga händer i godisskålen och gräva runt efter det godaste geléhallonet.

"Där har vi ju en anledning till att du aldrig ska skaffa barn", sa någon spydigt.
"En jävla bra anledning", svarade jag.