Panikattack på pendeltåget

Jag känner mig så himla handikappad.

Var på konferens på Älvsjömässan idag. (Intessant konferens om patientsäkerhet, bra innehåll.) Det var 1500 personer där som skulle äta, kissa, lyssna, prata, och mingla exakt samtidigt. Rätt fascinerande, bara det. Fastän väldigt påfrestande för en folkskygg lantråtta som mig.

Nåväl, jag åkte pendeltåg till Älvsjö, eftersom jag insåg att det skulle bli mer kaos än ordning att ta sig igenom hela Stockholm med bil i rusningstrafiken. Dessutom är det säkert en massa tunnlar till Älvsjö. Så det blev tåget. Gick bra på ditvägen, förutom att det var slut på parkeringsplatser på Bålsta station, och jag var tvungen att riskera böter genom att parkera i en snöhög.

Men si på tillbakavägen, då var det växelfel och vagnfel och gud-vet-vad-för-fel mer, så mitt tåg var 36 minuter försenat. När väl tåget kom (som dessutom verkade trasigt då flertalet dörrar inte öppnades och det var släckt i första vagnen) blev det givetvis överfullt. Faktiskt så fullt att jag var tvungen att smita ut på perrongen igen, innan dörrarna hann slå hop. Fan, jag var så arg på mig själv att jag grät. Men jag kunde bara inte tränga ihop mig med alla människor där inne!

Så, jag väntade på nästa tåg som var 25 minuter sent. Väl på tåget var jag uppvarvad till max och började få katastroftankar. Tåget gick ryckigt och jag fick för mig att det skulle spåra ur eller gå sönder. Dessutom var det väldigt högljudda passagerare i vagnen, vilket stressade mig ännu mer. Så kom den, lukten. En stark lukt av brandrök. Just en sån lukt som jag kan tänka mig uppstår när ett tåg börjar brinna, och människorna inte kan ta sig ut, utan brinner inne i ett kaotiskt inferno av panik. Ungefär så.

På noll sekunder var panikattacken ett faktum. Det svartnade för ögonen och jag kastade mig ur mitt säte och ropade: "Det luktar bränt!" och "Var brinner det?!". Jag försökte trycka på nödsignalen till föraren men inget verkade hända. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa eller gjorde, men några vänligt sinnade underbara medmänniskor fick mig att lugna mig - de såg att jag hade panik - och sätta mig på ett säte. Sedan förklarade de att det hade varit ett sprängningsarbete utanför och att lukten kom utifrån, och de var så pedagogiska så, och jag var precis hur genomfånig som helst, men jag kunde bara inte sluta gråta!

Dessa underbara, vänligt sinnade människor såg till att jag förblev lugn, satt och pratade med mig och hörde sig för att jag var ok att ta mig hem sen. Vilka fantastiska människor det finns! Tänk att människor bryr sig om och vill så väl, och törs ge av sig själva, till en toka som sitter och gråter på pendeltåget! Det är så underbart!

Jag satt resten av resan och smådarrade och grät, fast ganska kontrollerat. Jag sket i vad folk som klev på senare tänkte och trodde. Mina katastroftankar härjade fortfarande vilt i huvet, och jag fick gång på gång påminna mig själv om att andas, och tänka "Jag sitter just nu på pendeltåget och har en panikattack. Jag kommer inte att dö, och jag befinner mig inte i fara. Jag har det bara väldigt jobbigt nu. Men det är ingenting som händer som jag behöver vara rädd för. Andas. Andas." Vid varje station övervägde jag att hoppa av, men jag stannade kvar, och andades.

Imorgon ska jag egentligen dit igen, men si det vägrar jag. Nu får det vara nog. Usch vad jag tycker synd om mig själv.