Samvete

Jobbhelg. Jobbade dag igår, var hos grannarna och käkade middag och drack vin på kvällen. Såg sedan att jag missat en massa samtal från dolt nummer på mobilen, och fått ett sms om jag ville byta pass idag och jobba dag igen istället för kväll.

Sanningen är NEJ. Nej, det vill jag inte. Nej det kan jag inte. Jag var uppe sent igår och har saker att göra idag. Jag vet att det är struligt med bemanningen på jobbet, men det är fan inte mitt fel! Jag har ett liv utanför mitt älskade jobb. Så jag svarade sent omsider: "Nej, tyvärr det kan jag inte."

Sen låg jag med dåligt samvete hela natten.

Imorse ringde telefonen igen klockan 8. Jag svarade inte. Dolt nummer. Jag vet vad ni vill. Jag har sagt nej. Jag känner mig jagad. Man är aldrig, aldrig ledig.

Kalla mig självisk, ego, taskig, snål. Jag har mina arbetspass den här helgen, och jag kan inte jobba mer. Jag kommer klockan ett och gör mitt kvällspass som planerat, trots min envisa slemhosta och snoriga näsa. Punkt!

Sjukling

Jaa vår är det, men helvetet har brutit ut i min kropp.

Jag är förkyld.

Nej, chockas nu inte, kära bloggläsare! Börja inte skicka kondoleansbrev, buketter och presenter. Jag kommer klara mig. Det är förvisso mycket, mycket synd om mig. Men jag klarar mig!

Har legat hemma och hostat i dagarna tre, och känner nu att det får vara nog. Om inte annat för att skona avdelningen från totalt kaos och underbemanning i helgen, så ska jag nu återgå till arbete.

Önskar bara den överjävliga slemhostan kunde upphöra omedelbums snarast!

Oavsett allt

Oavsett stress och motgångar, världsliga bekymmer, kroppsliga besvär så är man så förbaskat lyckligt lottad!

När det omkring oss pågår vansinniga krig, där människor slaktas för sina åsikter och tankar, där livet är reglerat av tvång och våld, och där kärnkraftverk exploderar på andra sidan jorden och flodvågor sköljer bort hela befolkningar på några minuter... Då kan man känna sig lite märklig.

Antingen så bryter man ihop och tycker att allt är meningslöst, eftersom Undergången är nära, blir deprimerad och lägger ner sitt poänglösa leverne.
Eller så gläds man åt att solen skiner. Att snön smälter. Att fåglar kvittrar. Att en spindel har vaknat och kryper ur sitt bo under trappan. Att Molly - oberörd av världens larm - skuttar omkring i smältande snöhögar och hittar sedan länge begravda leksaker. Att den jag älskar älskar mig. Och att hon ligger i vårt gemensamma sovrum och sover djupt. Snart redo att vakna och spendera hela dagen med mig.

Man kan välja hur man förhåller sig till tillvaron utan att gå under.

Motvind

Nu känns det som jag har fastnat i vinkelvolten... Totalt jävla oflyt hela tiden!

Vaknade 07:17 av telefonsignalen. Jobbet. Jag var inte där. Jag skulle vara där, men istället så låg jag och drömde en mysig dröm under mitt varma, sköna täcke. Redan tjugo minuter försenad flög jag ur sängen, slet på mig kläder och petade i linser, och på 7 minuter var jag i bilen. Vid den tiden var det såklart köer. Jag tror jag stämplade in 8:20. Då hade locket på min matlåda med räksallad och fetaost gått upp och innehållet låg utsmetat i min väska.

Sen kom jag liksom bara aldrig ifatt mig själv.

Var tvungen att ta ett jobbigt samtal. Det är aldrig kul att behöva påpeka för någon att det den presterar inte är tillräckligt bra. Och jag försöker vara ödmjuk och snäll. Men till slut måste man ju ändå se till att verksamheten verkligen fungerar!

Nu har jag precis suttit och pillrat med min nygamla (Tradera, 250 kr) iPod Shuffle, och försöker komma på hur i helvete jag ska få in musik i den lilla apparaten, så att jag kan bli lite inspirerad när jag ska ut och löpträna.

Sket i att träna idag. Var ändå som gjort för att typ bryta ett ben eller nåt annat i den stilen. Jag gick en promenad i skogen med Molly efter jobbet, och gladdes åt att det var någorlunda ljust ute fastän klockan var över 5.

Imorgon har jag ställt mitt eget alarm och Caisas alarm, och så har en kollega lovat att ringa och väcka mig också. Hoppas det funkar.

Bålsta vårdcentral, dagens skämt

Vill bara meddela att fingertopparna sitter kvar, men jag har ingen känsel i yttersta fingerspetsen på vänster långfinger. Det gick dock hyfsat att jobba hela helgen, med ordentligt med plåster och handskar på.

Nåväl. Jag är trött. På Bålsta vårdcentral.
Har bett om en valfrihetsremiss till Ångestmottagningen på KS (eftersom jag jobbar på det sjukhuset och har svårt att åka till Uppsala för fobiträning) för att ta tag i min klaustrofobi, som hindrar mig så. Det var i Oktober jag ringde. Remissen är spårlöst försvunnen. Jag blir runtslussad telefonledes till 100 olika ställen, där ingen vet nånting. Och när man försöker komma till vårdcentralen får man bara höra: "Vi kan inte ta emot fler samtal nu. Försök senare eller en annan dag."

Varje dag.

Dessutom... Så har jag en knöl i bröstet som jag borde kolla upp. Försöker nu komma fram för att få en tid för detta. Som vanligt går det inte ens att komma fram.

Suck...

Sydd

Skulle äta en god avocado. Skulle fåbort kärnan. Skar istället sönder två fingetoppar. Blodet sprutade över hela köket. Tappade känseln i fingrarna. Plåstrade om och försökte komma på hur jag skulle ta mig till Lasarettet. Grannarna var inte hemma. Nåväl, kanske läker ändå? tänkte jag och tog en Ipren och tyckte synd om mig själv.

När Caisa kom hem tyckte hon absolut att vi skulle åka till akuten. Vi grälade en stund om vad som är akut och inte, och sen vann Caisa och vi åkte in.

Väl inne fick jag vänta tre timmar, sen fick jag fyra stygn i fingret av en söt doktrissa och en stelkrampsspruta i baken av en sur men skicklig syster.

Nu är frågan: Hur fan ska jag kunna följa hygienrktlinjerna på jobbet?
Ni vet, sprita händerna, handskar på, inga smycken på händerna. Räknas en fet fingertuta som smycke, tro?

Löptränar

Laddar inför vårruset! Första träningen på löpbandet ikväll. Tänkte satsa på att ta mig framåt ca 5 km utan tidspress och mestadels genom att gå.

Vad förvånad jag blev när jag inte blev trött! Jag kutade för glatta livet, och det var riktigt behagligt, fastän något enformigt. Dagtid är utsikten från löpbandet oslagbar, man se ut över vattnet (isen) och kan underhålla sig med ett vackert vinterlandskap. Men nu såg jag bara min svettiga spegelbild i fönstret. Föga uppmuntrande.

Nåväl, 5 km på 35 minuter! Det tycker jag var helt OK för första träningen!

Håller tummarna för att de nya skorna räddar mina benhinnor nu.