Blandat dravel

Träningen flyter. Äntligen har jag hittat motivationen och den där fantastiska känslan att vilja gå och träna! Känns mycket bra. Ikväll ska jag prova ett nytt pass: Sh'bam.

Jag har inte hört nåt mer angående kattkriget. Ringde till polisen idag igen för att höra om det kommit in något tillstånd. Polisen föreslog att det var Kommunens fråga. Kommunen anser dock att det är Polisens fråga. Polisen vet inte vem som sköter såna frågor, utan föreslår att man ringer Länsstyrelsen. Som säger att det är polisens sak.

Är det någon i hela jävla världen som har en jävla aning eller?

Och så till nåt roligare: Blivit kallad till intervju för ett intressant jobb!

Kattkriget

Apatin är som bortblåst. Jag är utom mig av känslor.

Ilska, ängslan, oro, ledsenhet, förtvivlan, raseri. Det kokar i min människokropp.

Ordföranden i vår vägförening (vi bor i en liten by på landet med en gemensam väg som sköts av en vägförening) har satt upp ett anslag vid våra brevlådor att området besväras av vildkatter. Vildkatter?! Förlåt, menar herr Ordföranden Sommarkatter, som sommargäster matar och gosar med en sommar, för att sedan skita i dem när de åker hem till stan igen? Är det möjligtvis det herr Ordföranden menar? (Det pyser ur mina öron...)

Nu har därför styrelsen (läs herr Ordföranden) beslutat att här skall sättas ut kattfällor för att fånga in och avliva dessa katter. Ja men ni hör ju hur absurt det låter! Var och varannan permanent boende här i området har ju en massa katter som går ute!

Jag har kontaktat diverse instanser, bland annat kommunen, polisen och kommunes jägare, för att höra mig för vad som egentligen gäller, och vem som har utfärdat tillstånd för detta.

Det finns inga tillstånd utfärdade.

Att fånga katter i kattfällor och sedan avliva dem är en ytterst koplicerad process som skall godkännas av polisen och skötas av särskilt utsedda personer under strikt kontrollerade former. Bland annat skall katterna först veterinärbesiktigas och stallas upp i katthem en vecka.

När jag ringde upp herr Ordföranden och med ett mycket vänligt tonläge (jag tror man har mest att vinna på att vara saklig och vänlig) uttryckte min oro över förfarandet, och önskade klarhet i om det verkligen finns något tillstånd utfärdat, ljög han mig rakt i örat och snäste mycket oförskämt att han minsann hade följt alla regler till punkt och pricka.

Ljug-gubbe!!!

Både jag och ett par personer till har varit i kontakt med både polisen, kommunen och kommunens jägare för att efterfråga detta tillstånd, och fått till svar att något sådant inte finns.

Vad fan gör man? Jag sneglar mot Libyen, där kreti och pleti gått man ur huse för att uttrycka sin mening. För att störta regimen. Ner med kungen! Ut med påven! Försvinn, herr Ordföranden! Och ge fan i mina katter!!!

Reslust

Efter den här semestern, som vi spenderat nästan bara hemma, är jag galet ressugen.
Huset behövde målas, en tall behövde fällas, jag hade intervjuer att gå på och vi gjorde en utflykt till skärgården. Men sen hann vi liksom inte med nåt mer.

Men om ganska precis tre veckor styr vi kosan söderut, till Baska Voda i Kroatien. Jag längtar till en varm sol igen (här har hunnit bli ganska pissigt väder igen), ett varmt, klart hav utan algblomning, nya naturupplevelser, spännande god mat, nytt folk, och så lite vila.

Visst är jag nervös. För flygresan - tänk om jag får panik? För bussresan från flyget - tänk om den tar oss igenom en massa långa hemska tunnlar! Ja, tänk om. Tänk om vi får en alldeles lysande vecka vid Adriatiska havet, en lite sen bröllopsresa, bara vi två. Trots alla tänk om - gud vag jag längtar!

Hjärnbrus

Efter två dagar på planeringsdagar med jobet, härbärgerade på något som påmindre om en blandning av sommarkollo och en anstalt - men ändå ingav en viss myskänsla, är jag totalt mentalt slut.

Jag orkar inte tänka. Jag har så mycket som snurrar i huvudet.
Jag kan inte få ut det i några slags organiserade sammanhang, utan jag stakar upp dem var för sig och tittar på dem.

* Jag vill verkligen vara bra
* Jag är långt ifrån perfekt
* Jag tycker inte att alla förtjänar min kärlek
* Jag har svårt att skilja ut viktiga och oviktiga ljud, och i ett sammelsurium av röster, pip och sus hör jag ytterst dåligt
* Det betyder inte att jag skiter i folk
* Jag blir ledsen när jag inte får en chans
* Ibland står du för nära, trampar på min privata sfär
* Jag tänker inte skämmas för att jag inte bjuder in alla i mitt liv
* Ibland är min ryggsäck väldigt tung
* Men jag vill bära den själv ändå

Om du säger "hej", och jag inte svarar har du två alternativ:
1. Förutsätt att jag tycker illa om dig, och därför väljer att inte säga "hej" tillbaks till dig, bli sårad och klandra dig själv.
2. Säg "hej" en gång till, och den gången lite högre, för att se om jag då kanske hoppar till och ser dig, ler och säger "hej"

Bara en tanke. Ett val man kan göra. Men man bestämmer själv.

Varför träna? Jag är ju gift!

Vi pratade om att hålla kroppen i form, genom att ta hand om den med träning och bra mat. Plötsligt slank det ur henne:
- Men Karin, du kan ju skita i hur din kropp ser ut! Du är ju gift nu!

Hahahahaha, jag dör!

Är det verkligen det folk tror? Att man tar hand om sig själv så att man skall bli tillräckligt snygg för att locka till sig en partner? För att sedan när partnern är fångad och fast, sunka ner sig och låta kroppen förfalla?

Jag hoppas att det inte är så vi är funtade.

Jag är fullkomligt övertygad att Caisa älskar mig med några extrakilon - ja till och med om jag skulle bli riktigt fet, krumryggad och helt gråhårig. Man får väl i alla fall hoppas det. Men för den skull slutar man väl inte att ta hand om sig?

Fast ibland kanske man bara pratar utan att riktigt tänka. Det gör ju även jag, titt som tätt!

Fegis

Semestern är slut och jobbet är i full gång. Det är som om man aldrig har varit borta. Jag känner mig redan trött, och inser att jag måste göra något nytt. Jag måste. Men att våga... Att riskera något som är tryggt för något som kanske är åt helvete?

Jag är så feg.

Den senaste tiden, jag kan inte komma på under hur lång tid exakt, har mina rädslor bara ökat och börjat ta över hela mig och mitt liv. Jag går och väntar på att få en kallelse till psyk för lite intensiv KBT, men brevlådan har bara räkningar att erbjuda.

Vi har bokat en veckas semester i Kroatien i slutet av September. Någonting som man borde se fram emot med glädje och förväntan. Men jag fasar. Jag föreställer mig att jag får panikångest på planet. Att vi under resan hamnar i en lång bergstunnel och fastnar där. Att allt går åt helvete och panik bryter ut.

Jag har ett val. Jag kan sitta här i mitt hus, ísolera mig här och aldrig utsätta mig för något obehagligt. Aldrig resa nånstans, aldrig hitta på nånting. Och vara helt trygg. Eller så kan jag utmana mina rädslor. Acceptera att de finns, men att de är orimliga, orealistiska, ologiska. Notera att de finns, men gå emot impulsen att låta dem styra. När rädslorna säger "stopp!", säga "go!". Kasta sig ner i lejonkulan och kanske upptäcka att lejonen är mjuka, varma och lekfulla djur?