Vi pratade om att hålla kroppen i form, genom att ta hand om den med träning och bra mat. Plötsligt slank det ur henne:
- Men Karin, du kan ju skita i hur din kropp ser ut! Du är ju gift nu!
Hahahahaha, jag dör!
Är det verkligen det folk tror? Att man tar hand om sig själv så att man skall bli tillräckligt snygg för att locka till sig en partner? För att sedan när partnern är fångad och fast, sunka ner sig och låta kroppen förfalla?
Jag hoppas att det inte är så vi är funtade.
Jag är fullkomligt övertygad att Caisa älskar mig med några extrakilon - ja till och med om jag skulle bli riktigt fet, krumryggad och helt gråhårig. Man får väl i alla fall hoppas det. Men för den skull slutar man väl inte att ta hand om sig?
Fast ibland kanske man bara pratar utan att riktigt tänka. Det gör ju även jag, titt som tätt!
2 kommentarer:
[Det blev så långt det här eländet, att maskinen vägrade skicka det. Därför delar jag upp det, eftersom det ändå är skrivet]! Del 1.
Varför träna - jag kommer ju aldrig att gifta mig. Det är åtminstone en föresats. Var visserligen förlovad med modern till mina tre barn i sådär en 25 år. Men det är ju inte ens i närheten av det äkta ståndet. Tappade bort ringen i Ringenäs, Tylösand eller Halmstad? efter ca. halva den tiden. Ungefär. Minnet rostar.
Katinkas ring kastade yngsten under lek ut genom skithusfönstret på övervåningen där vi då residerade. Den försvann mellan spjälorna på ett utedäck som hyresvärden spikat ihop - och där ligger nog ännu idag guldet och glimmar.
Två borttappade ringar, vad gör det egentligen? Symboler. Livet är någonting reellt.
I vilken strandsandhög min ring finns att finna är något jag aldrig kommer att få reda på. Men jag saknar den. Ett minne som jag trots allt minns! (Har du läst Torgny Lindgrens fantastiska bok "Minnen")? Om inte - en rekommendation - gör det!
Kära K. och jag delade en sen lunch på Jarlis i Järlåsa under min färd mot Gamla Hembygden igår. Vi for sedan till hennes hem, en bit bort från allfarsvägen. Hon bor i ett fantastiskt hus som hon inrett mycket smakfullt - även om nu smak inte bör diskuteras. Den är helt enkelt bara olika.
Men där var underbart att stiga in. Har bara sett den bostaden en gång tidigare, och det var när jag var en av dem som hjälpte henne med de sista flyttlassen. Och som du vet är formeln trivial; flyttlass + nytt hem = kaos.
Järlåsa ja, rivaliteten mellan skolorna i Vänge och Järlåsa (bygräl)gjorde att barnen i Vänge kallade grannorten för Hjärnlösa. Ett av mina "Vängebarn", den äldste, kanadasonen sedan många år tillbaka och hans hustru, dök upp på Katinkas Skype, innan jag for vidare. Närkontakt över atlantiska oceanen.
Wilhelm Mobergs "Din stund på jorden" har precis slutat som radioföljetong på P1. Och jag tänker på oss i Gamla Familjen. Utvandrade sonen, den fransk-kanadensiska sonhustrun och de två barnbarnen bor i Montreal. Modern bor i Hjärnlösa. Jag, ursprungligen rumpmasen, spankulerar omkring i bruksorterna i norra Uppland.
Upplänning i nu halva mitt liv! Fasansväckande. Karlfeldts gravsten står på samma kyrkogård som hyser min farfar, farmor och mor. Jag är väl också en utvandrare/invandrare. Men, det var trots allt som att lite komma hem, när jag flyttade från söruppland till norra.
Gränsland till Begslagen. Mentaliteten. Arbetarklasskänslan, på gott och ont. Trodde den var död. Men den kan också vara inskränkt, eller som min yngre bror ungefärligen formulerade sig under ett samtal om invånarna en av orterna i Tierps kommun: "De är väl för fan släkt allihopa - varenda en spelar väl banjo".
Ja, uppfattningarna är olika, och vi människor är allt bra komplicerade. Kommunicera kan vi, men det vette fan om vi har insikt. Varför missförstår, misstolkar och ringaktar vi varandra annars så ofta. Måste vara en brist i perceptionsförmågan. Eller är kanske inte vår hjärna tillräckligt utvecklad för att inregistrera förståelse för den andre?
I november kommer Lilla Familjen till Sverige, och då ser jag fram emot att njuta av, om allt går bra, mitt tredje barnbarn. En alldeles färsk skrikbebis. Önskar bara att de två äldre fick träffa dig, så de kunde stjäla din fräna hatt!
Fortsättning följer.
Fortsättning från föregående.
Det var en bra, men konstig dag igår. Och jag kom till Avesta lagom när de tidigare halvöppna himlaportarna slogs upp på vid gavel. Men så slapp jag ju då klippa gräsmattan!
Fan vad jag har brett ut mig nu! Och det var inte meningen alls. Besöker dig för första gången sedan i midsomras - och det var mest p.g.a. av en slump, eftersom mitt bloggbesökande ö.h.t. bara dog ungefär där vid den tiden.
Mitt egentliga ärende: Tittade, som sagt var, in hos dig för första gången på länge. Har inte besökt andra heller. Dina inlägg mellan midsommar och nu är inte så många, men jag tyckte att de flesta var insiktsfulla och tänkvärda; och definitivt värda de kommentarer som uteblivit. De är värda det.Men nu kommenterar inte heller jag var och ett. Skickar istället önskningar om att du och C. ska få en fantastisk och vacker sensommar/höst.
Vill inte direkt uppmana dig att krossa porslin, men någon tallrik bör väl gå åt om en relaton också ska kallas passion!
Det här blev väl snarare något slags brev, ett sensommarbrev, till en i grund och botten okänd, som en hälsning vid sommarens slut, än en kommentar. Som en hälsning inför hösten har en dyster klang i de flestas öron, men undertecknad råkar gilla hösten - om den inte är så lång att den räcker in i januari. Men det har vi ju inte behövt bekymra oss om de senaste snörika vintrarna!
I år är det gott om rönnbär. Brukar du göra rönnbärsgelé? Det godaste som finns. Om inte, så ut och plocka. Såklart kan jag inte kommendera dig. Bara ett tips!
De är ju enkla bär att skörda. Sedan fattas bara socker och äpplen. Men du ska frysa bären innan gelekoket. Det ersätter den gamla metoden att plocka dem efter första frostnatten. Erfarenheten säger mig också att om man väntar tills de på riktigt blir frostnupna så är de endera halvskrumpna och fula, eller redan uppätna av fåglarna.
Appropå det. Jag har en faster som inte kokar gele, men plockar rönnbär ändå. Hon är mindre egoistisk än jag, för hon lägger dem i frysen och när vintern ligger tung lägger hon ut skörden till de stackars fåglar som den årstiden sliter hårt för födan.
Vi har alla våra metoder, med eller utan rönnbär. Men nu vill jag att unga frun ska överse med denna förväxta kommentar, som växte till en textmassa, och istället ta väl hand om sig själv nu, och sin Caisa.
Höstisar från Erik F.
Skicka en kommentar