Fegis

Semestern är slut och jobbet är i full gång. Det är som om man aldrig har varit borta. Jag känner mig redan trött, och inser att jag måste göra något nytt. Jag måste. Men att våga... Att riskera något som är tryggt för något som kanske är åt helvete?

Jag är så feg.

Den senaste tiden, jag kan inte komma på under hur lång tid exakt, har mina rädslor bara ökat och börjat ta över hela mig och mitt liv. Jag går och väntar på att få en kallelse till psyk för lite intensiv KBT, men brevlådan har bara räkningar att erbjuda.

Vi har bokat en veckas semester i Kroatien i slutet av September. Någonting som man borde se fram emot med glädje och förväntan. Men jag fasar. Jag föreställer mig att jag får panikångest på planet. Att vi under resan hamnar i en lång bergstunnel och fastnar där. Att allt går åt helvete och panik bryter ut.

Jag har ett val. Jag kan sitta här i mitt hus, ísolera mig här och aldrig utsätta mig för något obehagligt. Aldrig resa nånstans, aldrig hitta på nånting. Och vara helt trygg. Eller så kan jag utmana mina rädslor. Acceptera att de finns, men att de är orimliga, orealistiska, ologiska. Notera att de finns, men gå emot impulsen att låta dem styra. När rädslorna säger "stopp!", säga "go!". Kasta sig ner i lejonkulan och kanske upptäcka att lejonen är mjuka, varma och lekfulla djur?