Huvudet känns något lättare. Ögonen något öppnare. Blicken lite klarare.
Min käresta fortfarande så oändligt vacker, förstående och underbar.
Fick kaffe på sängen imorse. En öm smekning över håret, precis så som hon vet att jag tycker om. Vi tog en skogspromenad med Molly. Blött och halt. Vi gick mest tysta och lät träden susa och snöblasket klafsa och knarra lite under fötterna.
Vad kan man egentligen begära av en gråmulen tisdag i januari?
Jag misslyckades stort i helgen. Men jag reste mig ännu en gång.
Lyssna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar