Det är någonting som tynger mitt sinne. Det är den hejdlöst växande, alltmer socialt accepterade, långt avancerade fåfängan.
Får vi vara såhär upptagna av oss själva?
Jag har två fötter. De är inte på något sätt snygga fötter. De är nog egentligen ganska fula fötter. I vilket fall som helst så är de fötter - till för att gå, springa, stå, hoppa, trampa, sparka. Och till det funkar de utmärkt. SÅ, om då mina fötter inte ser ut precis så som de välpedikyrerade fötterna i "Veckans NU!" och "HÄNT i VECKAN", "Klick!" etc, måste jag då skämmas för mina fötter, tycka att de är fula och lägga ner otaliga kronor på att förändra mina fötter?
Nu är det inget fel på mina fötter... Det var ett exempel.
Jag skulle kunna rada upp en rad komplex som jag kämpat med under tonåren, allt från finnar till små bröst, bred bak, sned näsa och långa tår - men ingen av dessa skavanker skulle få mig att frivilligt låta en kirurg skära i min kropp så länge den är hel och frisk!
Jag vill inte döma ut dem, som gör skönhetsoperationer. Vi har alla våra anledningar. Jag förstår t ex fullt ut att man gör någonting åt något som är handikappande, såsom extrem övervikt, överskottshud, stora hudförändringar som drar ögonen till sig, en sjätte tå som inte får plats i ett par skor, ett par gigantiska bröst som ger ryggvärk och så vidare. Men jag blir ledsen och tung i sinnet när jag hör vackra, unga kvinnor med fantastiska välfungerande och inte alls fula kroppar, prata om hur de ska fixa till det ena med det tredje, för astronomiska summor.
Givetvis gör de det för sin egen skull. De är inte påverkade av någon annan. De gör det inte för att andra ska tycka om dem bättre. De gör det för att de ska kunna trivas med sig själva.
Men hör ni inte hur det låter?! De måste operera om sina kroppar för att de inte kan trivas med sig själva! Det är ju så sorgligt, tragiskt och fruktansvärt att man bara vill krama om dessa tjejer och tala om hur oerhört mycket viktigare saker det finns i världen att bry sig om, än en för smal överläpp, ett par för små bröst, en för stor rumpa, en sned näsa, en putmage eller krokiga tår.
LÄGG PENGARNA PÅ TERAPI och lär er älska er själva utan krav!
*moraliserar*
Jag tar hemskt gärna emot kommentarer på detta inlägg.
4 kommentarer:
Har alltid resonerat som du tills nu typ, eller efter viktnedgången... Det är en sak att ha små bröst och ha inga alls. Jag hade en 90 c förr, ida är jag knappt en A kupa. För mig är det jobbigt, mycket av vad jag tyckt va min kvinnlighet satt i brösten och nu är dom borta. Ja försöker verkligen gilla de jag ser, vissa dagar är bättre än andra... Jag kommer förmodligen inte våga göra dom... Det är nog mest en önskan...
Men visst, jag håller med dig! Det är ledsamt att se urfina tjejer sätta in helt galna storlekar "för sin egen skull"...
Kram!
Jag håller med dig till fullo ang. operationer och att terapi i många fall nog skulle passa bättre. Men är det något som gör det svårt att fungera fysiskt så måste man ju operera och då är det ju grymt bra att det finns skickliga kirurger...
Jag är relativt nöjd med mig själv, visst, jag har skavanker, men inga som behöver opereras. SHIT vilken äcklig bild förresten.. Ok, jag vill vara smal och vältränad, för att jag mår fysiskt och psykiskt bra då. Men att se ut som den där bilden! NEJ TACK!
Hellre en liten valk runt midjan men hyffsat fast än "anorexiadallrig". Alltså mager men jävligt otränad så att kroppen ändå dallrar. Det är mitt skönhetsideal.
Och om man tror att man är snygg blir man det! sådeså!
Jo, som jag skrev så vill jag inte döma någon som tänker annorlunda än jag.
Jag ville bara uttrycka min sorg över att vackra människor tror att de är fula och inte duger.
Råkade komma in hit av någon anledning. Men jag vill bara säga det här. Jag är nu 27 år (kille) och så länge jag kan minnas har jag alltid gillat små bröst. Jag tror dessutom att stora bröst skulle vara bättre är en myt. Alla tjejer där ute som tror att kvinnlighet sitter i hur stora bröst ni har, lägg ner! För det kan inte vara längre från sanningen. =)
Skicka en kommentar