Sjuk

Förbannat också. Från frisk till sjuk på sex timmar! Kom hem och mådde prima fast var lite trött. Vid 19-tiden började jag få lite ont i halsen och kände mig svullen. Avbokade spinningpasset och lade mig tidigt. Vaknade kl 23 av att halsen var helt igenkorkad. Känns som en sträv tennisboll i epiglottis. Idag känns hela huvet stort och svullet och det är svårt att svälja.

Skit och förbannat elände! Jag som inte blir sjuk! Jag är världens mest friska och hälsosamma människa! Jag brukar inte sjukskriva mig för annat än lårbensbrott och eget barnafödande. Fan också vad arg jag är!

Sitter här i soffan och gör en massa onödiga köp på Tradera.com, kollar mailen en gång i minuten, kommenterar allas statusar på Facebook och bloggar. Molly ligger bredvid mig med huvudet vilande på sin tennisboll, en hoppfull blick. Kanske mamma helt plötsligt tar bollen och kastar iväg den? Caisa sover fortfarande. Hon har varit förkyld hela veckan.

Man skulle kunna tänka sig att det är jättemysigt att vara hemma hela familjen och vara förkylda tillsammans, men ICKE. Vi kommer garanterat gå varandra på nerverna precis hela dagen. Båda blir skitsura när vi är sjuka.

Snön faller. Ser inte ut som 26 minus idag i alla fall. (Var det igår morse.) Våren får mer än gärna göra sitt intåg just nu.

Tålamod

Gud, ge mig en påse stort tålamod!

De senaste dagarna har jag utsatts för prövning.

Jag anstränger mig hårt, HÅRT, för att vara snäll, vänlig, tålmodig... Djupa andetag. Mindfullness...

Alla är vi olika. Jag är en vessla och har blivit ålagd att handleda en snigel...

Tänt var det här

Ledig dag igår. Var i Enköping och köpte tyg till Klänningen. Sen hos Nanna och gosade med Hannes. När jag kom hem vid 5-tiden upptäckte jag till min stora fasa att det stod lågor ur grannens skorsten. I vild panik sprang jag dit och bankade på hans dörr, och som tur var var han hemma och oskadd, hade inte märkt någonting alls.

Väntan på brandkåren kändes som en evighet medans vi stod och tittade på den eldsprakande skorstenen. Men till slut kom två brandbilar med en massa brandmän, bärandes på tunga syrgastuber och gud vet allt... (En tanke slog mig att de alla såg så unga och pojkaktiga ut, kan de ha varit ens 25 år? Men de slet och jobbade som om de aldrig gjort annat.)

Till slut var elden släckt och stackars José fick inte elda mer den kvällen. Jag bjöd över honom på en kopp kaffe för att trösta.

Usch vilken dramatik. Det är en av mina största rädslor, att det ska börja brinna i skorstenen. Detta är tredje skorstensbranden i vårt område den här vintern. Nu törs jag inte elda mer förrän sotaren har varit här! =(
Elda säkert i kylan!

Babbel

Ringarna är beställda (det blev den på bilden nedan). Nu håller jag på och flänger runt i diverse tygaffärer för att hitta Det Perfekta Klänningstyget I Den Snyggaste Färgen Och Med Det Snyggaste Fallet. Inte lätt för nån som inte har en aning om ens hur man syr en simpel bordsduk... Men Emma, hon kan hon!

Var och tränade BodyCombat idag. Idag var ett av de tyvärr ack så sällsynta tillfällena då jag hade mer energi än jag hade förväntat mig. Det är så kul när man liksom överraskar sig själv med tokhöga knän i ett rasande tempo och dessutom får in riktigt hårda och snabba slag! Nog med skryt, men det var skönt att verkligen ta i av all sin kraft. Förvånad, blev jag!

Och så kom jag att tänka på en märklig sak. Att ta kontakt. Jag har inga problem att ta kontakt med främmande människor, och säga nåt vänligt eller starta en ytlig konversation om något världsligt. Jag är ganska så social av mig. När jag får ta initiativet. Men när plötsligt någon annan tar kontakt, någon som dessutom verkar hyfsat självsäker och framåt, och börjar prata med mig, då känner jag mig jättekonstig! Blir misstänksam och blyg, och undrar vad hon eller han har för baktankar... Tänk vad knäpp man kan vara!

Och vet ni hur många Karin det krävs för att byta vår badrumslampa? Typ 20 minst. Men vi fixade det! Jag och mina alter egon... Nu ser man varenda pormask!

Ringar

Jobbhelg. Kvällspass idag. Före det ett styrkepass på SATS, och en snabb tur till Jakobsbergs guldsmedsbutiker med Caisa för att spana på ringar.

Fan vad svårt det ska va! Vi kunde absolut inte hitta någon som båda ville ha, så vi enades om att vi ska ha olika. Jag vill ha blingbling och Caisa vill ha en slät. Båda vill ha vitguld. Det fanns ingen i butikerna som föll oss i smaken, men jag har surfat runt lite nu på kvällen.

Jag fastnade för en fin ring från Schalins som inte verkade alltför dyr: Jag hoppas nu att jag kan hitta nån butik som har den, så jag kan prova den också!

Ett himla pyssel, detta att gifta sig...

Gräsänka och vänskapsansvar

Vad gör man när man är ensam?

Caisa är i Göteborg på nån utbildning. Så vad gör jag en ledig dag alldeles själv?

Jag lyssnar på jazz! Riktig fuljazz, så'n jazz som man antingen måste älska eller hata. Jag skruvar upp volymen och guppar runt i takt till vispar mot virvlar, hesa saxofoner och akustiska kontrabasar. Jag dammsuger, tvättar, dammar, städar. Och jag kollar avsnitt efter avsnitt av Dexter, som är min nya tillfälliga passion.

Försöker hålla kontakten med mina vänner. Det är inte lätt! Svårt att få tid att ses, svårt att hitta tillfällen som passar, svårt att samordna allt. Ibland glömmer jag bara att höra av mig. Och så får jag helt sjukt dåligt samvete. En elak röst klingar i mitt huvud: "Man kanske ska tänka på att höra av sig till sina vänner annat än när man behöver hjälp!". (Satmara, du visste inte ett skit om vad du pratade om.)

Och jag tänker: Är det alltid mitt ansvar? Är det alltid mitt fel när jag och mina vänner, eller min familj och släkt, inte har hörts av eller setts på länge? Jag har också ett telefonnummer, en mailadress, ett hus som oftast står öppet. Det kan inte alltid vara upp till mig att ta kontakt, kolla läget, bestämma träff...

Ibland har man bara inte tid. Livet virvlar iväg med en utan att man hinner reflektera. Om någon då stoppar mig mitt i allt med en träff, ett sms, ett "hej, jag har inte glömt dig", så skulle jag bli väldigt glad. Istället för att människor sitter och surar för att de känner sig ensamma och övergivna.

Fast det kanske de inte gör. Kanske tänker de precis som jag, att de har dåligt samvete för att de aldrig hör av sig. Kanske tror de att jag sitter hemma och är ensam och ledsen... Kanske har de också ett virrvarr av liv runtomkring sig.

Ja, tänka sig.

Tankar och sån't

Dagarna bara går, och jag tänker varje dag att jag borde skriva nåt smart i bloggen. Men antingen kan jag inte komma på nåt, eller så hinner jag inte slå på datorn, eller så har datorn en dålig dag och vill inte vara med.

Och ibland har jag bara ingenting att säga.

I helgen var vi i Linköping hos min barndomsbästis Emma och hennes man Mattias och deras son Alfons, som jag träffade för första gången. Han var ursöt och väldigt charmig! Emma ska hjälpa mig att sy min brudklänning, så vi tog mått, diskuterade tyger, stuk och stil.

Jobbar just nu på att stänga av vissa saker. Inte ta in allt, inte reagera på allt, inte alltid lägga mig i och säga min mening, utan stå bredvid och titta på utan att agera. Det är svårt. Särskilt på jobbet när jag så himla ofta stör mig på tjejer som sitter och diskuterar bantningsmetoder, bröstförstoringar och hur man bäst gör för att se ut som precis alla andra. Det kliar i hela mig när jag hör hur de anstränger sig för att uppnå någon slags total ICKE-UNIKHET, och deras enda mål i världen verkar vara att bli DUSSINMÄNNISKOR.

Det är så jag vill kräkas.

Men just nu är alltså min strategi att enbart sitta still, tyst, äta min mat eller dricka mitt kaffe och INTE SÄGA ETT ORD (om ingen frågar). Om någon frågar efter min åsikt så kommer jag LUGNT och sansat, och med en vänlig ton säga något i stil med:
- Jag förstår inte hur ni tänker. Jag har så svårt att sätta mig in i era värderingar. Att det på något sätt skulle finnas ett egenvärde i att sudda ut sin egen identitet och göra om sig till någon slags kopia av de retuscherade tonåringarna på framsidan av Hänt i Veckan. Jag är ledsen, men jag är inte alls med på ert tåg.