Dagarna bara går, och jag tänker varje dag att jag borde skriva nåt smart i bloggen. Men antingen kan jag inte komma på nåt, eller så hinner jag inte slå på datorn, eller så har datorn en dålig dag och vill inte vara med.
Och ibland har jag bara ingenting att säga.
I helgen var vi i Linköping hos min barndomsbästis Emma och hennes man Mattias och deras son Alfons, som jag träffade för första gången. Han var ursöt och väldigt charmig! Emma ska hjälpa mig att sy min brudklänning, så vi tog mått, diskuterade tyger, stuk och stil.
Jobbar just nu på att stänga av vissa saker. Inte ta in allt, inte reagera på allt, inte alltid lägga mig i och säga min mening, utan stå bredvid och titta på utan att agera. Det är svårt. Särskilt på jobbet när jag så himla ofta stör mig på tjejer som sitter och diskuterar bantningsmetoder, bröstförstoringar och hur man bäst gör för att se ut som precis alla andra. Det kliar i hela mig när jag hör hur de anstränger sig för att uppnå någon slags total ICKE-UNIKHET, och deras enda mål i världen verkar vara att bli DUSSINMÄNNISKOR.
Det är så jag vill kräkas.
Men just nu är alltså min strategi att enbart sitta still, tyst, äta min mat eller dricka mitt kaffe och INTE SÄGA ETT ORD (om ingen frågar). Om någon frågar efter min åsikt så kommer jag LUGNT och sansat, och med en vänlig ton säga något i stil med:
- Jag förstår inte hur ni tänker. Jag har så svårt att sätta mig in i era värderingar. Att det på något sätt skulle finnas ett egenvärde i att sudda ut sin egen identitet och göra om sig till någon slags kopia av de retuscherade tonåringarna på framsidan av Hänt i Veckan. Jag är ledsen, men jag är inte alls med på ert tåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar