Meingslöst dravel... Är egentligen inte alls meningslöst utan fyller en stor funktion. Den för en dialog framåt. Även om själva dialogen kan synas världslig och onödig så bryter den isen och bygger en bro över ett vatten där mer meningsfulla tysta sanningar stilla kan flyta fram.
Herregud jag skulle ha blivit en poet.
Vad har hänt?
Just inget! Ni som förväntade er att jag typ sagt upp mig och gått med i Främlingslegionen, gift mig med en man från Saudi-Arabien och nu bär Niqab och har opererat in silikon i brösten, har fel.
Livet rullar på precis så som det alltid har gjort. Jag jobbar och sliter och älskar det och hatar det. Precis som vanligt. Jag gläds åt att den förbannade snön äntligen är borta och att jag nu kan gå långa sköna promenader i skogen och lyssna på ivrigt fågelkvitter. Jag förundras lika mycket varje år, över vårens livskraft. Hur det som har sett så dött ut så länge plötsligt bara spritter till och börjar leva och växa. Det är så otroligt. Så hoppingivande. Som om det liksom aldrig är för sent.
Jag gläds åt att Caisa och jag snart skall stå vid altaret och tacka "ja" till ett liv tillsammans i glädje och sorg, medgång och motgång. Mången kaffekopp kommer säkerligen fortfarande flyga genom rummen, och ett och annat ord som kanske inte borde komma ut kommer slinka ut av bara farten. Dörrar kommer smällas igen och bilar kommer rivstarta från vår lilla parkering. Men jag tror det hör livet till. Att explodera, tappa sitt skal, stå naken och sårbar och skrika tills det inte finns något kvar, och då mötas igen, komma extra nära. Hitta nya vägar. Lära sig varandra lite till. Det är vi det.
Och hur fantastiskt är det inte att ha så många underbara vänner, som alla tackat "ja" till att fira den här dagen med oss? Och inte nog med det, hela bröllopet är ett stort hopkok av vänners och familjens tjänster, allt från klänningssömnad till bröllopstårta och allt däremellan. Underbara människor som finns i mitt liv! De bara är där och snurrar runt med sina liv, och liksom upplever precis såhär mycket saker de också. Och så möts vi, inte ofta men då och då, och så går våra liv in i varandras och liksom krockar... Som partiklar runt atomkärnan som söker jonisera sig med andra atomer för att bilda molekyler. Vi kanske egentligen med våra relationer bildar ett helt universum av vänskap.
Vem vet?
2 kommentarer:
Det var på tiden med lite uppdateringar, du kaffekoppar som flyger och rivastarter ger vardagen lite mer spänning! En relation är inte alltid en dans på rosor och den som säger att dom aldrig bråkar ljuger =)
kramis
/Nanna
Kommentar till gammalt inlägg:
1. Fattade inte riktigt om du hade någon glädje av mitt dadaistförslag, eller inte. Eftersom jag ofta "lusläser" skriverier hittar jag olika tolkningsmöjligheter, men jag hoppas att vi tolkade lika.
2. Det är aldrig försent att bli poet!
3. Såväl du som jag tycks ofta se livet i mörka kulörer. Mörka sinnesfärger tenderar att få en att reflektera (och inte enbart att panika!). Den genuina glädjen gör att man ofta inte har tid för annat än att glädjas och rusa fritt. Fina minnen, men de kommer sällan på pränt. Om detta sedan är nödvändigt eller ej, är ju en annan fråga!
Stred en gång med en arbetskamrat - en OBOTLIG optimist - och förfäktade tanken att ingen stor poesi skrivs utan smärta. Han höll inte med. Min fråga blev då genast, eftersom jag visste att han mestadels läste teknik och motortidningar, om han skrivit någon stor poesi!? Det hade han ju förstås inte. Inte jag heller, trots mitt mörkerseende - men det teg jag om såklart. Mitt påhopp var mycket fördomsfullt ... men kanske lite sant trots allt. Om man studerar litteraturhistorien.
4. Kaffekoppar och porslin i all ära. En del sådant gick det också åt under mitt samliv med kära K. Men lite lätt beväpning är det trots allt. Var för länge sedan lite nedlåtande mot en annan arbetskamrat, en kvinna som är en av de bästa kollegor jag haft, när hon inte kunde prestera bättre än att EN gång ha kastat en TV-kontroll efter sin man.
Då, och även senare, har jag fått tillfälle att skryta upp min K. när hon handfast kastade dammsugaren efter mig, så att såväl maskinens underrede som väggen i Flogsta tog stryk. Imponerande - och jag kan intyga att det inte var ett tarvligt fyllebråk, utan ett ... inslag. Vårt turbulenta förållande höll i 25 år - och jag pratade med henne senast ikväll när hon ringde mitt i en födelsedagsälsning.
5. Ditt sista stycke är mycket vackert. Det ger mig en deja vu-upplevelse. Din beskrivning/förutsägelse påminner mycket om en upplevelse jag redan erfarit (din väntar) nämligen min äldste sons bröllop - med allt det som du beskrev inkluderat som genom en försyn ...
Tänker inte fråga hur det går för er, eller hur processen fortskrider! Önskar er bara lycka till, och gratulerar i förskott. Vem vet när vi "ses" härnäst?
Nåja, långrandigt var ju välkommet.
Skicka en kommentar