Efter två dagar på planeringsdagar med jobet, härbärgerade på något som påmindre om en blandning av sommarkollo och en anstalt - men ändå ingav en viss myskänsla, är jag totalt mentalt slut.
Jag orkar inte tänka. Jag har så mycket som snurrar i huvudet.
Jag kan inte få ut det i några slags organiserade sammanhang, utan jag stakar upp dem var för sig och tittar på dem.
* Jag vill verkligen vara bra
* Jag är långt ifrån perfekt
* Jag tycker inte att alla förtjänar min kärlek
* Jag har svårt att skilja ut viktiga och oviktiga ljud, och i ett sammelsurium av röster, pip och sus hör jag ytterst dåligt
* Det betyder inte att jag skiter i folk
* Jag blir ledsen när jag inte får en chans
* Ibland står du för nära, trampar på min privata sfär
* Jag tänker inte skämmas för att jag inte bjuder in alla i mitt liv
* Ibland är min ryggsäck väldigt tung
* Men jag vill bära den själv ändå
Om du säger "hej", och jag inte svarar har du två alternativ:
1. Förutsätt att jag tycker illa om dig, och därför väljer att inte säga "hej" tillbaks till dig, bli sårad och klandra dig själv.
2. Säg "hej" en gång till, och den gången lite högre, för att se om jag då kanske hoppar till och ser dig, ler och säger "hej"
Bara en tanke. Ett val man kan göra. Men man bestämmer själv.
3 kommentarer:
Hej tjej!
(Lite högre ropat nu).
"Totalt mentalt slut". Känner igen fenomenet att kaosdrabbas av för många intryck, som man inte kan parera, och kanske är vi mera överens kring denna åkomma än den allergi vi tidigare tjafsade om (16/6)!
Tankeverksamheten befinner sig i något slags limbo. För många intryck har satt rationaliteten ur spel. Reaktionerna är halvt animala. Kaoset regerar. Naturligtvis är det mig själv jag beskriver, inte hur jag ser på dig.
Men, syster, låt det snurra tills snurran stannar och lägger sig till ro. Ännu är inte evighetsmaskinen uppfunnen.
Punkt fyra i din lista kunde vara mina egna ord. Och den sammanfattar förmodligen också hela det problem som vi nu avhandlar.
Har vilat på hanen flera dagar, och tänkte att du skulle slippa mig. Vad jag dock beklagar är att ännu ett av dina inlägg fortfarande är publicerat utan kommentarer.
Tjej, hårding, syster, fru, är några av de namn jag givit dig. Du har förutom att använda mitt dopnamn, kallat mig främling. Och jag gillar det namnet.
Främlingar är vi ju, och jag har inte heller någon ambition att det ska vara annorlunda; förutom att jag är ute efter fränhatten din.
Men jag undrar; var är dina vänner i Cyberrymden!? Var är responsen, kommentarerna. Har bloggande och bloggläsande, inkluderande kommentarer, fallit ur tidens mode?
En gång tidigare skrev du uppskattande om mina kommentarer, bl.a. för att de bekräftade att någon läser. Det var när våra åsikter om allergi inte harmonierade.
Känns illa om du ska behöva tänka så! Och jag är helt övertygad om att många, många tar del av dina ord. Frågan är bara vilka som egentligen bryr sig? Det är där agnarna skiljs från vetet - precis som på en gammal loge, där slagornas rytmik härskade. Jag menar inte att man som läsare ska/måste kommentera (man skriver knappast en insändare varje gång man läser en dagstidningsartikel), men du gasar ju ofta på - och någon borde väl reagera!
Du borde ha fler bekräftare, med- eller motkäftare, än en främling!
"The lone stranger" - låter som taget från en gammal texasfilm.
Tror säkert att jag har en obekräftad diagnos. En hjärnskada att inte kunna skriva kort - snuttifiering är ju dagens melodi. Men en farfar med självpåtagen martyrroll är kanske otidsenlig!? Och i vår moderna värld har snart varje individ dessutom en personlig diagnos.
Dina punkter nio och tio är också i stor utsträckning mina egna. Skillnaden är att du vill bära din pilgrimspackning själv. Jag kräver att få göra det. Ok, en lek med ord och deras valörer, men jag kan inte bara planka rakt av!
Appropå det undrar jag vart jag har gjort av min kopia av det medeltida träsnitt, med en krumryggad man med käpp och packning, som beskriver livet som en pilgrimsvandring? Nåja, här i Plejset i Gamla hembygden är allt så osorterat - precis som i Tierp - och i mitt huvud.
Ha en bra höst syster - och jag rekommenderar än en gång rönnbärsgele till värmande höstgrytor. Och kärlek till efterrätt.
Tack, det känns bra att väcka en reaktion från någon.
Kort och gott så tror jag inte så många läser bloggen längre eftersom jag gör så långa uppehåll mellan inläggen.
Och det är ju bara mitt eget fel.
Känner fortfarande samma hjärntrötthet, håglöshet, snudd på apati. Men som du sa: Förr eller senare stannar snurran. Skön tanke, det där med att evighetsmaskinen inte är uppfunnen ännu!
Åh va klockrent skrivet!! Alla har ett val, men man kunde för både våran och deras skull önska att de valde alternativt 2 lite oftare. Världen skulle bli en aning trevligare då.
Jag läser det du skriver, är bara fenomenalt dålig på att kommentera..
Skicka en kommentar