Idag är Morris sista dag i livet. Eller, rättare sagt, i skrivande stund är han nog död.
Morris är grannens hund, som har funnits här sedan jag flyttade hit för 8 år sedan. Han har alltid varit min kompis, så snäll och så rolig.
Men nu var hans tid ute.
Medan Pia är hos veterinären och avlivar honom är hennes dotter Johanna här och spelar Wii Sports. Jag har svårt att vara glad med henne och spela och ha kul.
Jag kan inte förstå att hon inte är ledsen...? Är det nån som kan nånting om barn som kan förklara hur en 10-åring kan hoppa omkring och boxas och spela bowling när hennes hund är på avlivning? Själv är jag alldeles gråtfärdig.
3 kommentarer:
Det är skyddsmekanismen som sätter in hos barn skulle jag tro. Jag märkte det väldigt tydligt när mina pappor (har tre stycken) har dött ifrån mig. Sorgereaktionen har ofta kommit långt senare och i olika former och skepnader. Inte alls i form av gråt och tårar alla gånger utan ibland genom att göra ett fruktansvärt uppror mot skolan, lärarna, mamma och allt som fanns i min närhet. Ibland blev jag bara tyst. Ibland arg - så arg att jag kastade sönder hela mitt rum på några minuter.
Att Johanna spelar wii är bra. Hon känner sig trygg hos er. Behöver inte sörja sin hund just där och då. Det kommer senare och förhoppningsvis kan ni vuxna då tolka henne och stötta henne så mycket det går.
Att mista sin hund gör fruktansvärt ont... en vän som går bort.
Och du syster... en godmorgon kram kommer här!
Mmm. Vet du, att du har så rätt.
Strax efter att jag skrev det där, så kom hon till mig och sa:
"Vet du en sak, Karin? Jag kommer sakna Morris. Men jag orkar inte vara ledsen just nu. Det är för jobbigt."
Vilken klok ungjävel!
Hans fladdrande tunga, hundöreöra och säregna form av kissande kommer att saknas. Jag menar, vem ska man nu freda från smällare och trösta vid åska?
Skicka en kommentar