Än så länge är jag inte drabbad. Gud, om du finns så kan du väl vara så snäll och se till att det förblir så? *tittar fromt upp mot himlen*
Istället för magsjuka lider jag av tristess. Det är ju inte direkt häcken full att vara strokekoordinator när vi har intagningsstopp och avdelningen är isolerad...
Fick till ett cirkelpass efter jobbet i alla fall. Gick riktigt bra, jag kände mig ovanligt pigg. Jag kunde titeln och artisten på nästan alla låtar som spelades. Det tycker jag var lite imponerande! Men, så har jag ju en förmåga att lagra onödig information i mitt minne och glömma bort viktiga saker.
Som vår ettårsdag när jag lägger schemat... Jag skäms.
I bilen påväg hem från träningen fick jag ett stort, tomt hål i magen och började längta som bara den efter Caisa. Samtidigt fick jag riktiga cravings efter Kalamataoliver. Jag och mina begär...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar