Vaknar sent på soffan i ett rus och känner mig känslobakis. Solen pressar sina strålar envist genom mina ihopskrynklade ögonlock. Det droppar smältvatten från taket.
Kanske överlever jag mig själv en gång till?
Kanske kan mitt hjärta vara stilla en stund och sluta försöka hoppa ut ur mitt bröst?
Sätter mig på verandatrappen med en kopp kaffe och försöker förstå vad det egentligen är jag känner. Ett slags vemod, en längtan och kanske en saknad av någonting som var på ett visst sätt en gång och inte är det längre.
Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Det bara förändras, rör sig i cirklar framåt. Och jag antar att det bara är att följa med. Ta livet, kärleken, ångesten och längtan för vad de är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar