Solsken fortfarande när jag kom hem från jobbet.
Har kommit in efter en kort, men ansträngande promenad i skogen, som slutade på en igensnöad, helt oupptrampad åkerplätt. Det tog mig ungefär en kvart att kämpa mig över den plätten, då snön gick över knäna på mig. Ibland när jag ramlade tänkte jag "om jag blir liggande här så kommer jag att frysa ihjäl". När jag väl kommit över åkern, upp ur snödjupet, in i huset och fått av mig mina våta, iskalla jeans var mina ben fläckvis knallröda och fläckvis kritvita och jag hade ingen som helst känsel i huden.
Efter en lång, varm dusch börjar jag nu tina upp och känner mig mer levande än vanligt.
Drar in så mycket luft jag kan få plats med i lungorna, och försöker känna efter när syret sprider sig till blodet, ut i min kropp, i muskler, huvud, hud, händer och fötter. Om jag koncentrerar mig riktigt noga och är helt tyst kan jag känna hjärtat slå. För varje hjärtslag och för varje andetag blir mitt liv lite längre.
I varje ögonblick pågår en magisk omvandling, ett utbyte av energi. Från glucosmolekyler i blodbanan, via en kemisk process för att omvandlas via rörelse och liv, till värme.
Är det inte fint?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar