Midsommarkåseri

Att fira midsommar har aldrig varit någon självklarhet för mig. Som barn har jag inga minnen av att vi gjorde något särskilt på midsommarafton. Vi firade inte med släkt eller vänner, och jag kan inte minnas att vi åt någon sill. Jag tyckte inte om matjessill när jag var liten. Jag har något vagt minne av att jag några gånger var nere vid bygdegården och tittade på dansande människor i folkdräkt, och kanske kan jag själv ha varit med och sjungit midsommarvisor. Men jag var alltid själv.

Jag har en känsla av att irritation låg i luften på midsommarafton. Att mamma och pappa var osams. Att det inte var någon kul dag. Jag har ingen aning om varför det var på det viset. Men midsommar har aldrig blivit en högtid för mig.

Förrän nu i vuxen ålder. (Vad härligt det är att få kalla sig vuxen ibland!) Nu när jag har en egen familj och egna vänner har jag insett att midsommar är ganska trevligt att fira. Dels för att det är en uråldrig fornnordisk tradition, som syftar till att fira årets ljusaste tid, fruktbarheten och solens kraft. Och dels för att jag anser att allt som kan föranleda lite fest med god mat och dryck bör firas. Solen och ljuset påverkar mig långt in i själen, och min sinnesstämning svänger med årstiderna och väderleken. Då känns det naturligt att äta sill, färskpotatis och gräddfil, som jag nu i vuxen ålder tycker är väldigt gott, och jordgubbar till det, som jag kan missbruka som om det vore heroin. Några kalla öl och kanske en Hallands Fläder sitter inte heller fel. Och mängder med vackra blommor, och en natt som aldrig blir riktigt mörk. Det har blivit midsommar för mig.

I dag skall vi till Sussie och Campbell och tillsammans med dem och syrran och Johan fira att ljuset härskar över mörkret, att jorden är fruktbar, att naturen blommar med all sin kraft, och att livet är gott att leva.

Glad midsommar!

Ingen panik

Två kvällspass kvar... Sen blir det semester! Först en vecka själv då Caisa fortfarande arbetar. Sen tre veckor tillsammans.

Och jag har ingen panik.

Vi har ingenting inplanerat, förutom några dagar på en ö med Uffe och Lotta. Huset skall väl målas om och Pigge ska målas klart och slängas i sjön. Fiskespöna skall brukas ivrigt och bär skall plockas och avnjutas (jag hittade hyfsat mogna blåbär igår!).

Kanske tar vi vårt tält och slår upp någonstans där det behagar oss. Kanske lånar vi syrrans husvagn några dar. Kanske besöker vi goda vänner. Kanske får vi besök. Vi får helt enkelt se vad sommaren har att ge.

Ingen panik.

Mammografi

Från och med nu är mammografi tillagt till min "saker jag helst inte gör"-lista.

Aj.

Tänk er ett par riktigt små, körtelsvullna och ömma bröst. Platta ihop dem i en maskin tills de blir ett par cm tjocka. Tänk er att det känns.

Men nu är det gjort! Och ultraljud också! Och halleluja, ingen tumör. Ingenting alls just faktiskt. Vad jag förstod hade jag en minimal, helt ofarlig cysta, som inte ens satt där jag känt en knöl. Allt annat är alltså helt vanlig bröstkörtelvävnad.

Så bra. Jag var aldrig särskilt orolig. Men man blir ju så uppjagad från olika håll att undersöka sina bröst kors och tvärs i tid och otid, så när man känner en knöl, som dessutom gör ont, så blir hajar man ju till.

Håpp, då är det bara cellprover jag måste möda mig iväg att göra. Blähh, har inte varit på många år. Men man borde.

Har i alla fall tagit TBE-vaccin! I alla fall första dosen. Får se om jag kommer ihåg påfyllningen om några veckor... Knepigt det där. Sen borde hälsan vara på topp. Och snart är det semester!

UGGEL

En alltigenom GRÅ dag.

Regn regn regn.

Vi åkte och fiskade. Det ösregnade och blåste full storm. Veven på min nya haspelrulle var dessutom monterad åt fel håll. Jag kan inte veva med vänster. Spelade ingen roll vilken hand jag vevade med. Fanns ingen fisk i världen som kände för att närma sig ytan idag.

Blöta som dränkta katter åkte vi till farmor. Där var även mamma och pappa. Vilket kackel! Prat, prat, prat om direkt ingenting, och så grått. Så ofantligt grått.

Hem och ut med Molly i spöregnet. Kallt, rått, blött. Grått.

Sen hem, på med torra varma kläder och bädda ner sig i soffan. Det är inte bara den här dagen som är grå. Hela jag känns alldeles dassgrå!

Kan det vara möjligt...?

Kan det va så fruktansvärt löjligt? Kan det vara pollenallergi??
Jag har ju alla symptom (som jag för övrigt tycker är exakt samma som förkylning), nämligen:
Rinnande näsa, till och från nästäppa.
Kliande hals.
Hosta.
Slem i luftvägarna.
En helvetes trötthet.
Känner mig småfebrig, men hade 37,5, dock strax efter att jag tagit Ipren...

Men om det är pollenallergi har jag ju varit hemma från jobbet helt i onödan!!! Åh, jag blir fullkomligt galen.

Om det inte har gått över till helgen är det med all sannolikhet den fruktade låtsassjukdomen Pollenallergi som härjar i min kropp, och då ska här börjas ätas antihistaminer så det står härliga till!

Fan. Allergi är ju löjligt! Jag tror ju inte ens på allergier!

Klen

Nä nu får det fan ta och vara nog! Detta är tredje rejäla förkylningen sen i mars! Om man inte räknar att jag aldrig slutat hosta mellan förkylningarna...

Jobbade i helgen fast jag mådde som ett as. Stannade hemma på måndagen och mådde som ett as. Tisdagen var en ledig dag, synd, för jag mådde som ett as. Idag hade jag ruskigt mycket avvikelser att handlägga och för att dessa inte skall bli liggande till efter sommaren var jag faktiskt tvungen att åka in till jobbet och fixa dem - trots att jag mådde: ja, ni kanske kan gissa?

Men jag är inte sån här!!! Jag är en frisk och kry person. Ingen som går omkring och snörvlar och hostar.

Efter en halv dag på jobbet har jag nu preparerat mig med korsordstidningar, nötter, jordgubbar och persikor, en tjock filt och en lurvig hund. Jag har redan avverkat två filmer, varav den första jag redan glömt bort, men den andra var Snabba Cash. Den var spännande och lite kuslig.

Nu skriver jag helt onödiga gnällinlägg i bloggen - ja då kan ni ju misstänka hur uttråkad jag är.

Heeeeelt värdelöst.

Arg som ett vildsvin

Jag är gräsligt förkyld och lättirriterad. Åkte ner till byn för att köpa sushi. När jag satt och väntade på min sushi som den fjunige lille japanen stod och rullade ihop (med samma handskar som han nyss hanterat kortläsaren med), satt jag och bläddrade i en lokaltidning, och jag fastnade vid en rubrik: "Ytterligare vildsvinsfall i Bålstas villaområden". Vildsvinsfall? Fall för vadå?

Jo, nån stackare som varit ute och gått med sin hund i skogen - med hunden lös - hade råkat på tio kultingar, vilka hunden gladd sprang fram till och busade med. Dock kom strax en 120 kilos ängslig grismamma och försvarade sina småttingar, varpå hunden bröt ett ben och ett revben.

Ja men givetvis är det hemskt och jättesorgligt, men knappast vildsvinens fel? Det följde långa emfatiska utlägg om hur vildvinen tränger längre in i människornas lugna villaområden och sprider skräck och terror och bökar upp trädgårdar.

Bull-fucking-shit, säger jag.

Det är människornas jävla villaområden som tränger längre och längre ut i naturen, som skövlar skog och tränger undan älgar, rådjur, rävar, fasaner, grävlingar, harar och vildsvin. Varför - jag undrar verkligen varför - flyttar man till ett villaområde mitt ute i ödemarken, tätt intill ett naturreservat, om man är så paniskt rädd för vilda djur?

Givetvis var de tvugna att drämma till med att BARNEN givetvis inte fick gå genom skogen ensamma.

När vildsvin började äta bebisar framgår dock inte.

Nä, dra in till storstan, ni som vill förpesta landsbygden med era fula gråa jättevillor och drädäck större än huset självt. Ni som lägger grus där det fanns gräs, ni som hugger ner alla träd för att få in ljus, istället för att njuta av trädkronornas lummiga skugga, ni som kör era SUV:ar in till stan och tillbaks varje dag och anser att det borde smällas upp lekparker i varje tätbebyggt område, och att hundar måste hållas kopplade i närheten av andra människor. Det finns platser för sådana som er, och de kallas FÖRORTER!

Ännu ett liv

Gud hade andra planer för Molle. Tyvärr klarade hans kropp inte av ormgiftet, och han fick lov att somna in för gott.

Ofta, ofta funderar jag på varför det är ok att avliva djur men inte människor. Den etiska principen att "djur skall inte lida i onödan, utan när allt hopp är ute skall de få somna in" borde väl gälla för människor också?

Varför skall människor plågas i timmar, dagar, veckor, i livets slutskede?

Och om det är så oetiskt att ge dödshjälp till människor, varför är det då OK för ett djur?

Frågor som snurrar men inte har några svar.

Mina tankar går till Nanna. Det är oerhört starkt och modigt att fatta det beslutet när hunden lider. Mest av allt vill man göra allt, allt, allt, men till syvene och sist måste man se vad som görs för att gagna hunden och vad som görs för att gagna människan.

Molle hade ett fint 7-årigt border-collie-liv.

Vila i frid, Molle.

Naturens baksida

Naturen, med sin fantastiska grönska, blommor i hundratals färger och former, en massa djur i alla storlekar och modeller och blanka sjöar, denna natur som jag älskar så innerligt, den har en baksida.

Alla djur vill inte väl.

Jag blir så ställd varje gång jag blir tvungen att tänka så. Att ett djur kan vara farligt. Att vissa djur vill andra djur illa. Att det finns ondska, sorg och ond bråd död i en vacker sommarskog!

Mina tankar går ikväll till Nannas hund Molle, som skulle försvara familjen mot en huggorm, och blev biten flera gånger. Nu ligger han på djursjukhuset med en oviss framtid och ett flimrande litet hundhjärta.

Jag som tycker ormar är så fina. Plötsligt känns det inte alls så självklart att naturen är god.

Sommarrensning

Rensning av gammalt skräp...

Tog bort hälften av alla "vänner" på Facebook, då de flesta är folk jag aldrig träffar, aldrig pratar med, och aldrig skriver något till eller kommenterar deras statusar. Har dessutom ett antal arbetskompisar som skickat vänförfrågningar och som nyfiket snokar runt utan att vi för den delen är mer än just arbetskompisar.

Vissa människor har också en tendens att trycka på "gilla"-knappen gällande precis allt, oavsett vad det gäller. Nästan som bara för att visa att man är kompisar? Och addar kompisars kompisars kompisar...

Nä nu är jag trött på alla dessa låtsasvänskaper, ytliga markeringar, revirpinkande och spel för gallerierna. Jag tänker hålla kontakten med mina vänner telefon- och mailledes och träffas IRL istället för på varandras "walls" på fejjan.

Våren har blivit till sommar, jag har premiärbadat. Jobbar inatt och minns igen att jag tycker det är sjukt tråkigt att jobba natt. Och så har jag haft spänningshuvudvärk i flera veckor. Tröttsamt. Nåja. Livet går vidare. Jag är lyckligt gift! =)