En alltigenom GRÅ dag.
Regn regn regn.
Vi åkte och fiskade. Det ösregnade och blåste full storm. Veven på min nya haspelrulle var dessutom monterad åt fel håll. Jag kan inte veva med vänster. Spelade ingen roll vilken hand jag vevade med. Fanns ingen fisk i världen som kände för att närma sig ytan idag.
Blöta som dränkta katter åkte vi till farmor. Där var även mamma och pappa. Vilket kackel! Prat, prat, prat om direkt ingenting, och så grått. Så ofantligt grått.
Hem och ut med Molly i spöregnet. Kallt, rått, blött. Grått.
Sen hem, på med torra varma kläder och bädda ner sig i soffan. Det är inte bara den här dagen som är grå. Hela jag känns alldeles dassgrå!
3 kommentarer:
Uggel Guggel; visst hette han väl så - den riktiga Orup, Lars Orup, den gravallvarige nyhetsuppläsaren som i min barn-/ungdom till mångas förvåning blev en uggla i ett barnprogram, och som tränade på att lära sig telefonkatalogen utantill. Alltid blev han avbruten och måste börja om!
Grått är vackert, eller i alla fall inte fel. O.K. kanske kan öststatsgrått, och en massa andra benämningar som vädjar till associationer och känslor, som t.ex. grått väder ... etc. förleda tanken. Och det var väl det du syftade på. En halvtaskig dag, helt enkelt.
Var idag för femte gången i år en timme på Avesta Art i gamla brukshyttan (har säsongskort!). Denna magiska biennal har nu plötsligt blivit årlig. Nere på bottenplanet i Verket, när man passerat martinugnarna och valsverket, kom jag till avdelningen för strålning av olika slag (våglängder för olika medier som vi människor använder oss av).
Från kilometerlånga radiovågor till så korta vågländer att man knappt tror att decimalerna räcker till. Det är det det handlar om. Det osynliga.
Ett litet optiklaboratorium finns där också. En trissa med vev och hygglig utväxling gentemot en större trissa, med färgskalan målad på, inkluderande två vita fält står där i ett skåp.
Har vevat den flera gånger, men redan innan jag testat första gången tänkte jag att det borde lysa vitt. Och det gjorde det ju.
Återkopplades plötsligt till min skoltid, fysiklektioner och insikten om att svart och vitt inte är färger i generell mening. Vitt är frånvaro av färg(relexioner). Svart är en blandning av alla färger.
Hur kunde då denna trissa, med sina färger, vitna. Den borde ju bli svart. Gladde mig åt att än en gång veva trissorna, och gick vidare. Men förstod inte riktigt fenomenet.
Hörde bakom skranket att en familj kom i mitt släptåg. "Kolla, här kan man veva". "Det är nog det som är meningen". "Kolla, det blir ju grått"!
Bingo! Borde skaffa mig endera bättre glasögon, eller bättre insikt!
Det kan vara grått utan att man ens fattar att det är grått. Och ibland kan den vackraste dagen vara den gråaste!
Sant, grått behöver inte vara fult. Jag tycker t ex att grå ull, gråa stenar, en grå häst eller en silvergrå ring kan vara fint.
Men ett grått sinne är tråkigt. Dock nödvändigt för att kunna uppskatta ett gulgrönt glatt och yvigt sinne!
Sista raderna dina är själva essensen av vad jag ville antyda. Kontrastverkan. "Den bästa dagen är en dag av törst" (Karin Boye). Samma kontrastverkan.
Och naturligtvis var det de två små vita fälten på trissan i Verket som i rotation gjorde den grå. De tog ju udden av den roterande färgksalan, som borde göra trissan svart. Borde inte också livets svärta tas av daga med ett par vita fält i rotationen!?
De finns ju där.
Något har vi gemensamt; grå ull. Jag minns ännu med värme de grå tackorna, med svarta lamm, som vi enligt alla regler ägde och skötte på åttiotalet. Sitter just nu på min farfars gamla kontorsstol och skriver med en egenproducerad grå fårpäls som klädnad, och med en av ullen spunnen hemstickad, mycket varm höst/vintertröja, som komplement på ryggstödet. Dessa tre komponenter är mycket viktiga för mig. Stolen, fällen,, tröjan.
Grå stenar älskar jag, och de är hesmläpade till mina olika hem i olika former. Strandfynd. Vanlig granit. Gatstenar. Och några flera ytterligare typer.
En grå häst; visste inte ens om jag sett någon sådan, innan jag mentalt kopplade tillbaka till en händelse för länge sedan.
En händelse som t.o.m renderade mig hedersnamnet (serisöt menat) "hästkarl", trots att jag nästan dyngar på mig bara av att glo in i deras jätteögon, och se jättetänderna i gapet. Vill minnas att det var en skygg, men följsam. grålle inblandad i den historien!
Är lite stolt över den bravaden!
Silvergrå ringar vet jag inget om, men du har såklart en relation som väckt denna association. Funderar bara över om den var silvergrå, ringen jag fick av min äldste son. Den var som "softad" och mörk, men beläggningen eroderade. Mera finns att berätta om denna ring!
Nu har jag åter kontaminerat din kommentarbox med en mängd ord och tecken. Ber om ursäkt för det, och ska fösöka sluta , trots förväntade abstinensbesvär.. Far till gamla hembygden imorgon efter en halvdag på kabelfabriken. Glad midsommar!
Skicka en kommentar