Midsommarkåseri

Att fira midsommar har aldrig varit någon självklarhet för mig. Som barn har jag inga minnen av att vi gjorde något särskilt på midsommarafton. Vi firade inte med släkt eller vänner, och jag kan inte minnas att vi åt någon sill. Jag tyckte inte om matjessill när jag var liten. Jag har något vagt minne av att jag några gånger var nere vid bygdegården och tittade på dansande människor i folkdräkt, och kanske kan jag själv ha varit med och sjungit midsommarvisor. Men jag var alltid själv.

Jag har en känsla av att irritation låg i luften på midsommarafton. Att mamma och pappa var osams. Att det inte var någon kul dag. Jag har ingen aning om varför det var på det viset. Men midsommar har aldrig blivit en högtid för mig.

Förrän nu i vuxen ålder. (Vad härligt det är att få kalla sig vuxen ibland!) Nu när jag har en egen familj och egna vänner har jag insett att midsommar är ganska trevligt att fira. Dels för att det är en uråldrig fornnordisk tradition, som syftar till att fira årets ljusaste tid, fruktbarheten och solens kraft. Och dels för att jag anser att allt som kan föranleda lite fest med god mat och dryck bör firas. Solen och ljuset påverkar mig långt in i själen, och min sinnesstämning svänger med årstiderna och väderleken. Då känns det naturligt att äta sill, färskpotatis och gräddfil, som jag nu i vuxen ålder tycker är väldigt gott, och jordgubbar till det, som jag kan missbruka som om det vore heroin. Några kalla öl och kanske en Hallands Fläder sitter inte heller fel. Och mängder med vackra blommor, och en natt som aldrig blir riktigt mörk. Det har blivit midsommar för mig.

I dag skall vi till Sussie och Campbell och tillsammans med dem och syrran och Johan fira att ljuset härskar över mörkret, att jorden är fruktbar, att naturen blommar med all sin kraft, och att livet är gott att leva.

Glad midsommar!