Skitsöndag

Typiskt på en ledig helg. Vrålförkyld och mensvärk från helvetet. Jag är minst sagt på dåligt humör och känner att livet är orättvist och tråkigt.

Skulle ha sjungit (solo dessutom) på en folkmusikmässa idag, vilket gick i stöpet eftersom jag är hes, snorig och slemmig i halsen. Dessutom har jag då den här trevliga mensvärken som kommer ca två gånger om året eller så, då varken Ipren eller Alvedon biter, och jag bara ligger och kvider och det känns som om någon sticker en stor köttkniv i magen på mig och vrider om.

Dessutom ostädat och en uttråkad hund. Passar på att skälla lite på Caisa för att mitt liv är pestigt, och det vet vi ju gör allting mycket bättre! Nä. Caisa blir konstigt nog också på dåligt humör och tycker förmodligen att jag är en jävla latmask som bara ligger och gnäller i sängen.

Mindfullness. Observera. Beskriv. Värdera inte. Var smidig. Gör det som fungerar.
Ok. Svårt att observera nåt annat än smärta just nu. Men den är väl just smärta. Obehag. Känns ungefär som något vasst som sticks in på snedden ungefär där livmodern kan förväntas sitta. Och det krampar. Och så släpper det något, och så krampar det igen. Och då mår jag illa, blir svettig, andfådd och ledsen. Säger inte att det är bra eller dåligt. Säger att det fyller mig med obehag.

Hur är man smidig i det här läget? Vill ju bara förinta all mänsklighet, känns det som. Ropar på Caisa. "Förlåt, jag menade inte att vara taskig."
Det var ganska lätt. Caisa bäddar om och förstår. Skönt.

Vad fungerar en dag som denna? Värme - vila - vätska. Och efter en Ipren och två Alvedon, en varm dusch och två tjocka filtar börjar värken lätta en aning.

Det här kommer bli långt ifrån en perfekt dag då allt är som jag vill att det ska vara. Men det kan inte alltid vara så. Ibland måste det vara på det här viset. Och då är det bara att gilla läget. Såhär ser det ut. Acceptans. Går inte att göra så mycket. Om det vore så lätt...

Skuggan

Funderade igår på varför. Varför blir jag så upprörd? Varför stör det mig så enormt? Varför reagerar jag så starkt som jag gör?

Jag syftar på min ilska över grupperingar. Särskilt dem på jobbet. Vi har en liten klunga undersköterskor som envisas med att bara umgås med varandra, bara prata med varandra, bara fika med varandra, bara hjälpa varandra. Tror fan att de går tillsammans på toa och torkar varandra också!

Så, vad gör det mig???

Dessa tjejer - de kallar till och med sin lilla grupp för "tjejerna" - i åldern 30-40 år med en mental mognad på ca 17 år, är extremt ytliga. De talar i princip uteslutande om smink, kläder, killar, fettförbränning, ögonfransar, plastikoperationer och det senaste innestället i stan. Kort och gott - jag har ingenting gemensamt med dem. Jag skulle inte vilja vara deras vän. Jag vill inte vara en av tjejerna.

Och ändå blir jag så arg.

Så jag funderade. Och jag kom på det. Min skugga! Min mörka skugga som fortfarande följer mig, sedan dagis, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet. Min skugga innehåller elaka ord, utfrysning, gängbildning, spott i håret, skratt och pekande i duschen efter gymnastiken, uteslutning, ensamhet, ledsenhet, utanförskap.

Jag passade inte in! Jag fick inte vara med. Jag fick höra att jag var ful, töntig och till och med äcklig. Ingenting jag gjorde var bra, och jag lärde mig snabbt att tycka illa om mig själv.

Resan ut ur denna ensamhet och självförakt har varit lång och smärtsam. Jag har med alla tänkbara medel försökt lära mig att få människors positiva uppmärksamhet, för att bli sedd, omtyckt, kanske till och med älskad. Det har tagit många år, och jag är nog inte färdig än, med att helt och fullt behandla mig själv med den respekt jag egentligen är värd.

Så, det är inte så konstigt. I skuggan ser jag inte dessa undersköterskor, som hittat varandra och trivs ihop. Jag ser gänget, klungan, gruppen som utestänger. Jag blir påmind, undermedvetet. Och i det undermedvetna - i skuggan - väcks känslan. Och den känslan är egentligen inte alls vrede, ilska, irritation. Den är skam. Och skam gör ont. Så fruktansvärt ont.

Tack för ordet.

Kamelas!

Hurra! Snart kommer det Kamelas! Syster min har gått och köpt två små kamelpojkar! Ska bli helt underbart att lära känna dem och kramas massor med dessa snälla, mjuka och känsliga djur!

Här är lille Pyttifej, som kommer i Oktober:

Solokvist

Rivstartar efter semestern med en 6-dagarsvecka. Bara torsdagen ledig. Passade därför på att vara riktigt leeedig idag.

Så, vad sysselsätter man sig med när man varken har hund eller fru hemma en ledig dag? Löst korsord, har jag gjort. Och så har jag diskat. Och klippt gräset. Och lagat mat och ätit. Och surfat. Och gått en skogspromenad. Och tvättat. Och fiskat. Och övat inför folkmusikmässan nästa söndag, som jag ska medverka i.

Urläcker musik, jag blir på så himla bra humör av folkmusik!

Och jag blir på väldigt bra humör av att sjunga. När jag sjunger kopplas världen bort en stund. Det är bara jag och ljudet som strömmar ur kroppen. Tonerna, klangen, texten och rytmen. Det är vilsamt samtidigt som det är upprymmande. Det är meditation.

Livskvalitet?

Såhär några dagar in i den första arbetsveckan kan jag lugnt konstatera att allt är sig likt. Det är med en aningen spefullt beblandad förtjusning jag återser mina arbetskollegor, när det på studs börjar diskuteras skönhetsoperationer, skvallertidningsnyheter och lösögonfransar.

Jag lade märke till ett par osedvanligt tjocka, täta och långa ögonfransar hos en sjuksköterska som innan semestern hade sett rätt så normal ut, och ur mig slapp väl något förvånat ett:

- Oj, vad har du gjort med ögonfransarna? Icke dömande, bara undrande.

Jag fick till svar att hon gått på salong och fått lösögonfransar påklistrade på ögonlocken, detta för att hon skulle få sova mer på mornarna - hon behövde numera inte bestryka sina fransar med mascara i åtskilliga viktiga minutrar. Förvisso praktiskt, men en kostsam historia. Totalt hade hon lagt ut närmre 2000 svenska riksdaler på denna extra behåring.

Nåväl, människor är olika. Alla har vi olika intressen. Men det som gjorde mig rättså upprörd, eller kanske mest illa berörd, i historien är det hon tillade sen:

- Det är faktiskt det bästa jag gjort i mitt liv!

Det bästa hon gjort i sitt 24? 25?-åriga liv är att skaffa lösögonfransar för tvåtusen kronor.
Jag sa bara:
- Stackars, stackars dej.

Back on track ...or not?

Första dan på jobbet. Kändes helt OK att vara tillbaks. Var lite småtråkigt att vara koordinator bara, hade ju velat ha patienter. Men det fick duga, och jag fick mycket gjort på min föreläsning som jag ska hålla snart, om SBAR.

Det enda som egentligen kändes tungt var den jävla trafiken på hemvägen. Icke ett kärt återseende, kan jag säga. Den tar knäcken på mig. Passade på att jobba över lite, för Caisa har tagit med sig Molly till Värmland sin sista semestervecka, och bara för det så hamnade jag mitt i rusningstrafiken.

Ja, Caisa och Molly har flytt fältet till Värmlandsskogarna och är ute och skjuter älgstudsare och plockar svamp. Vill ju jag med... Men nix. Jag var på BodyPump idag. Första passet på evigheter. Helt sjuuuukt vad tungt det var! Och jag lade ändå nästan inte på nånting, just för att det var första passet. Herregud, måtte inte vägen tillbaka bli så lång. I övermorgon kommer jag ha en brutal träningsvärk, känner jag på mig.

Hade planerat att tanka bilen påväg hem från gymmet. Den var i princip tom. Då märkte jag att jag inte hade kortet i plånboken. Fan i helvete, jag hade tagit ur kortet och det låg kvar i byxfickan på jobbet. Och ingen soppa hade jag för att ta mig nånstans och inte så mycket som 20 kr i kontanter. Det blev till att ringa Nanna och be henne komma och tanka min bil. :*) Det är la tur att man har såpass goda vänner som ställer upp på ett klantarsle i nöd.

Augustikväll

Vi hade planerat en liten kräftskiva, men det var inte så många som kunde komma, så det såg ut att bli bara två gäster. Nåväl två duger mycket bra! Så vi tinade kräftor och städade huset och så plötsligt så fick även dessa två förhinder. Nedrans, tänkte vi. Vad gör vi med 3 kg tinade kräftor? Vi bjuder över våra grannar! Så fyra grannar tackade glatt ja, och jag satte igång att göra pajer och sallad. Då plötsligt kom ett sms från de som fått förhinder, att de nog skulle kunna komma ändå. Oops! Jaja, mer mat bara! De fick ta med lite extra kräftor. Fram med fler stolar. Ytterligare ett sms. Två till, små personer ville gärna följa med. Började räkna stolar i huvudet. Joo men visst, kom bara! De skulle ta med sig egen mat. Så till slut så satt vi tio personer runt ett dukat bord en varm augustikväll i trädgården och sög på kräftor och mumsade paj och sallad och skålade i nubbe. Badtunnan var varm lagom tills det blev mörkt och de två små människorna verkade tycka den var en bra partyattiralj. När gästerna gått hem, mätta och förhoppningsvis belåtna satt Caisa och jag kvar i den varma tunnan med tända värmeljus och tittade upp på en sjärnklar himmel och tjafsade lite om vad nån stjärnbild egentligen hette. En helt klart lyckad kväll.

Piloxing?

Alltså träningspassen har börjat få så konstiga epitet nu så jag blir alldeles konfys. Skulle man kunna få ett vanligt hederligt JUMPAPASS, tack? Nej, då heter det SatsEnergy. Ok, lite styrketräning i grupp då?? Shape. Cirkelträning? BodyCombat, eller CrossTraining. Herregud. Tror de verkligen att vi blir mer sugna på att träna om vi kallar det för fåniga anglicismer?

Ynk

Ibland behöver jag bara bli sedd. En kram, en fråga, ett leende. Ibland känner jag mig så himla ensam i mig själv, och i min egen lilla värld.

Idag känner jag mig ensam. Less. Trött. Håglös. Ingenting är roligt.

Fick en stor fisk på kroken. Men det visade sig vara en oätlig och dessutom utrotningshotad asp, så det var bara att slänga i den igen. Jag får inte fisk. Och får jag fisk så går den inte att äta. Jag vill inte sätta något fånigt sportfiskerekord. Jag vill äta fisk.

Nä, idag är ingen bra dag. Säkert någons lyckligaste dag, men inte min. Världen ligger inbäddad i en grå, fuktig yllefilt idag, och det är som jobbigt att andas.

Kom och krama mig...

Bilder

Lite bilder från semestern kanske...?
Morgonsnabbkaffe ur kåsa, värmt på spritkök. Äkta camping.
På en väderkvarn med utsikt över Alvaret.
En massa söta sälar utanför Ölands södra udde.
En öl i solnedgången.
Agility i solnedgången.

Uppehåll

Jag har gjort ett uppehåll. Så fort jag tillåter mig själv att låta bli att motionera blir jag en slö, lat och flåsig tjockis som kommer på hundra olika anledningar till att slippa undan fysisk ansträngning.

Det är konstigt... Jag gillar ju egentligen att träna! Men det har känts så dödfött på slutet. Alltså innan sommaren. Innan mitt uppehåll. Nanna har slutat träna så jag har ingen att "ses på SATS" med, som vi brukade. Brukade sporra varandra att lägga på mer på Bodypumpen. Se vem som svettades värst på spinningen. Och träningen på jobbet blir inte heller densamma utan Peter att slåss med.

Träningskompis sökes akut! Nära Bålsta eller anställd på KS. För nu sätter jag igång igen. Står inte ut med att känna hur pulsen stiger bara av en promenad i skogen. Orkar inte vara svag, fet, dallrig och slö. Nej, nu jävlar i min lilla låda! Nu är uppehållet slut. Imorrn, alltså. Heh. Idag har jag bakat bullar!

Tillbaka!

Dåså! Då var vi tillbaks i civilisationen. Vi har haft en härlig tripp längs östkusten. Tyvärr ösregnade det första natten utanför Valdemarsvik. Jag sov inte en blund, låg bara och tänkte på hur otrevligt det skulle vara om det började regna in i tältet. Det gjorde det inte.

Snabbkaffe värmt på spritkök och bad i havet, sen bar det iväg vidare söderut. Vi stannade i Västervik, en söt och mysig hamnstad. En varmt välkommen strålande sol värmde gott, så vi torkade upp ordentligt efter den blöta natten. Vi tog in på en liten camping i Gryts skärgård, en skogsplats lite avsides. Den natten kunde jag sova lite mer, men blev ideligen väckt av en massa kor som stod och råmade högljutt mitt i natten alldeles intill. Dagen efter fick vi höra att man nyligen sett en björn ströva omkring i området... Den hade jag velat se. Tror att kossorna fick sig en titt den natten, som de lät.

Tätt inpackade i min lilla bil rullade vi vidare in i Smålandsskogarna. Jag ville så gärna se mitt barndomsställe Pipetorp igen. Har inte varit där på 20 år. Men jag visste på ett ungefär var det låg (mitt ute i ingenstans mellan några småbyar). Och vi hittade det! Mitt hjärta klappade hårt och fort när jag fick se den gula dörren till det röda lilla huset. Det såg exakt ut som för 20 år sedan. Ingen var hemma, men efter en stund kom en hemtjänstbil. De ville inte svara på några frågor om vem som bodde kvar där, men de nickade och mumlade "jo..." och bytte några osäkra blickar med varandra när jag gav ett namnförslag. Han bor kvar! Det slog mig att det fortfarande doftade likadant på gården efter 20 år. En säregen doft av gammal bondgård, fuktigt hö och jordgubbar. I den stora pilen mitt på gården satt en bit av ett rep kvar, som en gång burit upp en enkel gunga i form av en träplanka. Så mycket minnen. Alla mina somrar. Det var sig likt och det var skönt.

Jag var upprymd och glad och Caisa var mest trött och hungrig när vi rullade vidare mot Hultsfred för att äta. Sen åkte vi ner till Kalmar och över den hiskligt långa bron till ett soligt Öland. Vi hittade en fin hundvänlig Camping i Eriksöre på södra sidan. De hade gratis agilityträning, lydnadskurser och spårträning, ett jättefint hundbad och en stor rastplats för campingens alla hundar. Vi stannade två nätter och badade i havet och gjorde en tur ner till södra udden och såg söta sälar ligga ute i vattnet och sola sina tjocka magar.

Sista dagen vaknade vi till tjocka tunga moln och hotande regn, så vi packade in oss i den lilla bilen och började prutta hemåt. Vi stannade vid ett litet café längs vägen och jag mumsade i mig kaffe och våffla. Då såg jag plötsligt genom fönstret mamma och pappa komma knatande över parkeringen! Gissa om vi blev ganska förvånade allihop över att råka på varandra mitt ute i Småland! De var också ute på campingsemester med sin husvagn och var påväg hemåt. Konstigt men roligt sammanträffande!

Kan säga att det var vansinnigt skönt att sträcka ut sig i sin egen säng inatt. Kunna vända sig utan en sovsäck som korvar sig runt en. Kunna gå upp och sätta på kaffebryggaren på morgonen, utan att behöva krypa ut ur ett tält och sätta igång ett spritkök. Torra kläder. Min sköna dusch! Borta bra, men hemma är fucking bäst!

Sagt och gjort

Vi har varit och köpt ett nytt, fint tält! FYRMANNA! Lyx ;) Vi monterade ihop det ikväll, på tomten. Efter lite frågetecken, hårkliande och några vresiga kommentarer så fick vi ihop det och där står det nu. Vi tänkte kolla om det pallar regnet. Om det gör det så drar vi iväg på tisdag. Funderar bara på vart. Vädret ser minst sagt lurigt ut. Så vi får hoppas att tältet är regntätt...

Drömmar

Hade en sån där spännande dröm, som egentligen inte innehöll nåt spännande alls, men bara känslan i drömmen var mystisk, lurig, lite farlig och läskig. Drömde att jag körde omkrin i nordligaste Norrlands djupa skogar och letade efter nåt. En by eller nåt... Men det var så svårt att hitta. Och det var så långt bort från allt, och öde och väldigt, väldigt spännande. Kan inte beskriva varför. Det var bara så.

Vill ut och resa nu. Två veckor kvar av semestern. Längtar som fan efter att bara packa ihop ett tält och ett gasolkök och pysa ut i vildmarken, dit näsan bär och leva enkelt ett tag.

Igår var vi på Prideparaden. Massor med crazy outfits och bara bröst, dunka dunka och pyntade lastbilar överfulla med läderbögar och små manhaftiga korthåriga kvinnor i baggy jeans och hängslen. Jag kände mig väldigt heteronormativ i en annars mycket brokig skala. Trots att jag lever i ett homoförhållande, känns det som om Caisa och jag är ruskigt "normala". Hus på landet, varsin bil, hund och katter, fasta jobb, stadig ekonomi, ring på fingret och stillsamma grillkvällar med grannarna. Det var väl min dröm. Min dröm som inte verkar så storslagen när man skriver ner den sådär, men i min värld är den långt bort från allt, och öde, och väldigt, väldigt spännande. Kan inte beskriva varför. Det bara är så.