Skitsöndag

Typiskt på en ledig helg. Vrålförkyld och mensvärk från helvetet. Jag är minst sagt på dåligt humör och känner att livet är orättvist och tråkigt.

Skulle ha sjungit (solo dessutom) på en folkmusikmässa idag, vilket gick i stöpet eftersom jag är hes, snorig och slemmig i halsen. Dessutom har jag då den här trevliga mensvärken som kommer ca två gånger om året eller så, då varken Ipren eller Alvedon biter, och jag bara ligger och kvider och det känns som om någon sticker en stor köttkniv i magen på mig och vrider om.

Dessutom ostädat och en uttråkad hund. Passar på att skälla lite på Caisa för att mitt liv är pestigt, och det vet vi ju gör allting mycket bättre! Nä. Caisa blir konstigt nog också på dåligt humör och tycker förmodligen att jag är en jävla latmask som bara ligger och gnäller i sängen.

Mindfullness. Observera. Beskriv. Värdera inte. Var smidig. Gör det som fungerar.
Ok. Svårt att observera nåt annat än smärta just nu. Men den är väl just smärta. Obehag. Känns ungefär som något vasst som sticks in på snedden ungefär där livmodern kan förväntas sitta. Och det krampar. Och så släpper det något, och så krampar det igen. Och då mår jag illa, blir svettig, andfådd och ledsen. Säger inte att det är bra eller dåligt. Säger att det fyller mig med obehag.

Hur är man smidig i det här läget? Vill ju bara förinta all mänsklighet, känns det som. Ropar på Caisa. "Förlåt, jag menade inte att vara taskig."
Det var ganska lätt. Caisa bäddar om och förstår. Skönt.

Vad fungerar en dag som denna? Värme - vila - vätska. Och efter en Ipren och två Alvedon, en varm dusch och två tjocka filtar börjar värken lätta en aning.

Det här kommer bli långt ifrån en perfekt dag då allt är som jag vill att det ska vara. Men det kan inte alltid vara så. Ibland måste det vara på det här viset. Och då är det bara att gilla läget. Såhär ser det ut. Acceptans. Går inte att göra så mycket. Om det vore så lätt...