Såhär några dagar in i den första arbetsveckan kan jag lugnt konstatera att allt är sig likt. Det är med en aningen spefullt beblandad förtjusning jag återser mina arbetskollegor, när det på studs börjar diskuteras skönhetsoperationer, skvallertidningsnyheter och lösögonfransar.
Jag lade märke till ett par osedvanligt tjocka, täta och långa ögonfransar hos en sjuksköterska som innan semestern hade sett rätt så normal ut, och ur mig slapp väl något förvånat ett:
- Oj, vad har du gjort med ögonfransarna? Icke dömande, bara undrande.
Jag fick till svar att hon gått på salong och fått lösögonfransar påklistrade på ögonlocken, detta för att hon skulle få sova mer på mornarna - hon behövde numera inte bestryka sina fransar med mascara i åtskilliga viktiga minutrar. Förvisso praktiskt, men en kostsam historia. Totalt hade hon lagt ut närmre 2000 svenska riksdaler på denna extra behåring.
Nåväl, människor är olika. Alla har vi olika intressen. Men det som gjorde mig rättså upprörd, eller kanske mest illa berörd, i historien är det hon tillade sen:
- Det är faktiskt det bästa jag gjort i mitt liv!
Det bästa hon gjort i sitt 24? 25?-åriga liv är att skaffa lösögonfransar för tvåtusen kronor.
Jag sa bara:
- Stackars, stackars dej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar