Utanför vårt sovrumsfönster står en ståtlig tall. I den hänger ett fågelhus som jag fyller med solrosfrön och nötter. Men det är inte bara fåglar som hittar dit! Bland talgoxar, nötväckor, blåmesar och koltrastar har den här filuren blivit en återkommande middagsgäst:
Och kolla vad smidig han är! Han äter till och med uppochner!
En fantastiskt söt liten kille, eller är det en tjej? Hur ser man sånt?
Idag upptäckte jag ytterligare nytt besök. En stor, fin fågel som jag inte känner igen. Och såklart har morsan lånat min fågelbok... Nån som känner igen?
Snart är den över och verkligen slår över i "normalläge" igen. Skönt.
Tycker att människor (inklusive mig själv) helt har glömt bort vad julen handlar om. För mig, som inte är överdrivet religiös, är julen en vändpunkt. Hela hösten och tidiga vintern har vi sett hur mörkret har sänkt sig sakta över världen, det blir kallare, snålare, lite jobbigare, lite stressigare. Avsaknaden av ljus lägger sordin på allt liv. Naturen somnar en stund. Träden drar in sin sav, djur går i dvala, växter vissnar och deras blomstänglar fryser, vassen står inklämd i isen, fastfrusen. Till och med sjöns vågor stillnar och stelnar. Blir hårda, kalla och stilla. Allt stannar upp.
Och så, när det är som allra mörkast, allra kallast, allra dödast, då tänder vi ljus. I varenda fönster glimmar det adventsljusstakar, julgranar och öppna eldar sprakar. Familjer samlas, äter och firar och håller varandra varma. Ger varandra gåvor. Vi påminns om att vara snälla. Om att godhet inte har gått i dvala, utan är kvar vid liv, och är det enda som faktiskt driver oss framåt mot en ny vår.
För här vänder det. Här är mörkrets vändpunkt, nu går vi in i ett nytt tidevarv. Snart vrider sig jorden igen mot solen, och våren kommer. Ljuset härskar över mörkret, och världen vaknar till liv.
Känns lite ensamt såhär efter jobbet att sitta solo på juldagen... Men jag är så himla trött så jag orkar inte ta mig iväg nånstans heller.
Har i alla fall varit lugnt på jobbet i jul. Bra folk att jobba med och inget pressat platsläge.
Varför känner man sig så ensam just idag? Jag är ju alltid ensam på kvällarna, eftersom Caisa alltid jobbar kväll. Fast då har jag ju Molly hemma... Nä, nu är det väldigt tomt.
Skitdåligt samvete för att jag sa "Nej" när en stackars syrra på jobbet ringde och frågade om jag kunde ta ett extra pass imorgon (utöver mitt ordinarie kvällspass alltså). Jag orkar bara inte! När ska jag hinna träffa familjen och fira pappas födelsedag? När ska jag hinna vila? Jag sa nej, och sen kom Ångesten.
Vet hur svårt det är där och sitta och ringa in folk. Men hur mycket ska man orka med? Jag känner mig redan döstressad och slut i kroppen, som det är!
Det finns dem som VAB:ar i tid och otid och sjukskriver sig för snuva och huvudvärk. Tycker att de borde beordras in i såna här lägen. Annars får man väl stänga ner vårdplatser? Om vi inte har folk så det räcker måste det märkas! Stäng halva avdelningen och se vad som sker, kanske tar ledningen då tag i problemet med korttidsfrånvaro på allvar...
Flygkaos, tågkaos, bilkaos... Allmänt kaos, för att Kung Bore har sagt "stanna hemma".
Så jag tände en brasa i kaminen. Sen började det lukta lite mysko och bli ovanligt varmt och då blev jag nojjig och vågade inte lämna den och åka och träna. Så jag tog en kort promenad istället med Molly (på luktavstånd, om det skulle ta fyr i huset). Molly fick kramp i fötterna av kylan och ville inte gå så långt. Minus 18!
Månen var full, himlen stjärnklar, snön blåvit, gnistrande ljus. I månskenet och snöns reflektioner var det ljust som mitt på dagen. Märkligt för att vara årets mörkaste dag...
Nu vänder det. Nu är det så mörkt det kan bli. Nu är det värsta över. Nu kommer ljuset segra igen!
Glad över detta traskade jag på i månljuset med kölden bitande i kinderna och snön knarrande under skorna. Hem till ett varmt hus med doft av vedeldad kamin (som inte överhettats och eldat upp huset, som tur var) och hyacinter. Jag tänker att det nog är väldigt, väldigt kallt att inte ha någonstans att bo inatt. Och jag gläds åt att jag har lyckan att bo så fint och mysigt.
Ja, idag firar vi jul i Kivingekojan. Som jag sagt tidigare så jobbar jag hela julhelgen och Caisa åker då hem till Värmland för att slippa sitta ensam när jag är på jobbet. Så denna helg var liksom vårt enda alternativ för lite julmys.
Igår var vi hos Uffe och Lotta (grannarna på andra sidan vägen) på middag och Plump. Sen blev det lite avslutande Singstarturnering också. Mycket mysigt. Jag blev totalfrälst i Blossas nya saffransglögg! Helt underbar!
Nåväl, det blev en sen kväll, och idag sov vi till halv ett! (Jag tror aldrig det har hänt mig förut!) Och nu firar vi jul. D.v.s. ljusen är tända på soffbordet. Caisa spelar Donkey Kong som hon fick i julklapp av mig, och jag sitter under en eluppvärmd filt, som jag fick av henne och vi liksom bara är. Det snöar utanför. Det doftar lite hyacint och brasa. Molly ligger och myser bredvid. Livet är ungefär just så som man kan önska sig just nu.
Fastnar i negativa automatiska tankar. Som att köra in i en snövall och stå där och spinna med hjulen, som bara gräver sig djupare och djupare ner i snön.
En negativ tanke föder en annan, framkallar nåt slags greppbar och behaglig melankoli, som i sin tur föder ytterligare negativa tankar. Ser mig själv i spiralen och vet att jag måste ta mig ur. Men det är så lätt att snurra på, bara hänga med, göra och säga det som faller en in. Det är mycket jobbigare att stanna och hejda alla impulser. Att göra ingenting. Att känna allt.
Att av någon outgrundlig anledning känna sig misslyckad, ensam, oälskad, nedprioriterad och allmänt kass, utan att tycka synd om sig själv. Utan att anklaga omgivningen. Utan att skuldbelägga någon. Utan att säga det där som jag vill säga, men som bara gör allt värre.
Sitta tyst. Vara med i allt detta. Det jag känner känner jag. Jag känner mig förjävlig, ointressant och oviktig. Men jag vet att det är en känsla och inget faktum. Jag vet att det finns dagar då jag känner mig fantastisk, omtyckt och älskad. Och jag vet att verkligheten inte är svart eller vit. Jag är inte antingen underbar eller helt slut i huvet. Jag är inte antingen avgudad eller avskydd.
Jag ville bara försöka få våra fantastiska själar att mötas. Och jag var alldeles för utmattad och sårbar för att ta ett nej.
En hastig händelse och snabba beslut och lite adrenalin och agera här och nu funkar bra. Men när man liksom inte hinner lugna ner sig mellan alla duster, när det ständigt är nåt nytt på gång, när det väller in patienter och man står mitt i virrvarret och försöker reda ut vem som skall prioriteras bort från övervak, vem man ska kontakta för att få en vettig ordination och vem som skall beordras övertid eftersom någon är sjuk samtidigt som man i bakhuvudet har ångest för att man inte lämnat in kvitton för friskvårdsersättning i tid och på så vis bjuder Landstinget på 1500kr, att man ännu inte köpt en enda julklapp, och att det typ vräker ner snö och att hemfärden lär bli ett högriskmoment, och detta fortsätter dag efter dag efter dag... Då blir man trött.
Och då händer det att man glömmer att ta på sig linserna på morgonen (och upptäcker det halvvägs till jobbet, för sent för att vända), eller glömmer mobilen hemma trots att man väntar viktiga samtal, eller lägger brödet i kylen och smöret i brödkorgen.
Min hjärna går helt enkelt på någon slags akut sparlåga - reservdrift. Normalfunktionen är tillfälligt nedlagd.
Så var det det här med lediga dagar. Inga uppgifter, ingen mening, inga hål att fylla.
Vallade skidorna och tog en kort premiärtur runt Kivinge. Det blev på tok för svettigt i alla mina kläder, och det var ganska svåråkt. Måste hitta något spår...
Landade på soffan med en bok och en apelsin. Känner rastlösheten komma krypande. Borde inte slösa bort en hel dag i soffan. Men jag känner inte för att göra någonting! Tömd på energi och lust och längtan. Är bara sur, trött, less. Tycker det mesta är tråkigt och ingenting lockar.
I julklapp önskar jag mig passion, hängivenet och överdrivna mängder kärlek.
Självklart blev jag frisk efter att ha legat nedbäddad under en massa filtar en hel kväll. Så det var bara att pallra sig iväg till jobbet igår. Heldag, 7-21:30. Kaos från sekund 1 som jag klev innanför dörrarna tills jag klev ut igen. Det regnade in patienter hela dagen, den ena sjukare än den andra. Dessutom som vanligt sjukanmälningar och jag var tvungen att sitta och ringa in folk, samtidigt som jag försökte vårda mina dåliga patienter. Skönt att vara ledig idag.
Tung i huvet, svettas, fryser, svettas, fryser. Ont i huvet. Trött.
Temp: 37,4. Inte ens subfebril ju. Helt värdelöst. Men hela jag huttrar och kokar samtidigt. Och det gör liksom ont bakom ögonen.
Ytterst pinsamt eftersom jag är den som gnäller allra mest när folk sjukskriver sig i tid och otid! Nu har jag inte sjukskrivit mig än. Men jag ska jobba 7-21:30 på söndag, så det är bara att bli frisk nu, eller skämmas häcken av sig.
I min garderob finns förutom svarta, vita och grå kläder endast blågrönt! Jag noterade detta idag, de enda färgerna jag använder är blått och grönt och nyanser däremellan! Är det inte hysteriskt tråkigt? Tänk om livet var lite mer orangerosa med lila prickar...
Idag är det inte mycket som känns rätt. Tycker jag försöker och försöker men blir bara missförstådd och misstrodd och fattar egentligen ingenting.
Dagen började dåligt. Fortsatte lite halvkasst, bland annat ett oväntat dödsfall och ett cancerbesked. Sen provade jag kläder och kom inte i ett enda plagg. Inget satt fint. Allt var för smått. Till och med storlek LARGE. Jag blev ledsen. Började leta bland avdelningen för korpulenta damer och blivande mödrar...
Och till råga på allt matvägrar Molly, och all min solbränna har flagat bort. Jag är torr som fnöske. Jag känner mig ungefär så spännande och rolig som ett frimärke från 1983.
Uffe ringde. "Hej, du har du Häxan hemma?" "Ja hon är här, vill du prata med henne?" ...Tystnad... Uffe: "Heeeh... Alltså putsmedlet 'Häxan'..." Jag: "JASÅ! Jag trodde du menade Caisa!"
Uffe skrattade hejdlöst, jag hörde att Lotta kiknade i bakgrunden och jag vek mig nästan dubbel. Den enda som såg lite surmulen ut var Caisa...
Ikväll kändes det plötsligt riktigt varmt och fuktigt ute, och jag tänkte att det kanske började bli plusgrader. Det var -10 grader invid huset. Men det är klart, har man vant sig vid 17-18 minus så...
Det bästa med kylan är värmen när man kommer in, att ta en lång varm dusch och krypa ner under täcken och filtar med hund och katter och så småningom även en varm och mjuk sambo. Inatt vaknade jag lite lätt när hon kom hem, av att hon stoppade om mig i sängen, och bäddade om mina fötter med en yllefilt. Det är kärlek det!
Jag tror inte det är sant ibland. Kan man älska nån så mycket som jag älskar Caisa? Ibland undrar jag också om man kan vara så irriterad på nån som på henne, men det är en annan sak. Idag är jag extra alldeles jättekär i min fantastiska livskamrat, sambo, fästmö, flickvän, blivande fru.
Tre helt nya erfarenheter på en kväll: 1. Frost i ögonfransarna. Aldrig haft förut. Såg ut som vit glittermascara. 2. Kamelsurf. Syster min åkte i lina efter Kalle Kamel som inte ville gå i koppel. Mycket underhållande att se på. 3. En kronhjort kutade över vägen. Var tvungen att väja för den och trodde först det var en ren! *pucko* Det var helt tydligt inget rådjur, och den hade stora kronor till horn och en liten svartvit svans. Aldrig sett förut.
-18 grader imorse. Kylan liksom gnistrade i luften som glitter. Och så dimma på det = halt som fan.
Vantar, mössa, långkallingar, täckjacka, tröja, halsduk, suck och stön! Man är svettig innan man fått på sig skyddsmunderingen. Bilen hostar trött, men går snällt igång. Molly har absolut ingen lust att gå ut.
Det är vackert. Rent och klart och gnistrande vitt. Men det är förjäkla kallt!
Idag sprang jag in på Intersport i Bålsta och köpte mig ett par överdragsbyxor (bra att ha ovanpå långkallingar, jeans blir så jäkla tight) och en undertröja. Och så passade jag på att köpa en sportbh. Hihihi, igår såg jag nå't roligt i spegeln på träningen: Mina tuttar som skumpade upp och ner! Antingen har jag blivit alldeles slapp eller så har jag haft tightare toppar tidigare. Dags att spänna fast dem! Roligt. Jag är inte van att över huvud taget lägga märke till mina egna bröst.
