Jultankar

Snart är den över och verkligen slår över i "normalläge" igen. Skönt.

Tycker att människor (inklusive mig själv) helt har glömt bort vad julen handlar om. För mig, som inte är överdrivet religiös, är julen en vändpunkt. Hela hösten och tidiga vintern har vi sett hur mörkret har sänkt sig sakta över världen, det blir kallare, snålare, lite jobbigare, lite stressigare. Avsaknaden av ljus lägger sordin på allt liv. Naturen somnar en stund. Träden drar in sin sav, djur går i dvala, växter vissnar och deras blomstänglar fryser, vassen står inklämd i isen, fastfrusen. Till och med sjöns vågor stillnar och stelnar. Blir hårda, kalla och stilla. Allt stannar upp.

Och så, när det är som allra mörkast, allra kallast, allra dödast, då tänder vi ljus. I varenda fönster glimmar det adventsljusstakar, julgranar och öppna eldar sprakar. Familjer samlas, äter och firar och håller varandra varma. Ger varandra gåvor. Vi påminns om att vara snälla. Om att godhet inte har gått i dvala, utan är kvar vid liv, och är det enda som faktiskt driver oss framåt mot en ny vår.

För här vänder det. Här är mörkrets vändpunkt, nu går vi in i ett nytt tidevarv. Snart vrider sig jorden igen mot solen, och våren kommer. Ljuset härskar över mörkret, och världen vaknar till liv.

Det är jul för mig.