Fastnar i negativa automatiska tankar. Som att köra in i en snövall och stå där och spinna med hjulen, som bara gräver sig djupare och djupare ner i snön.
En negativ tanke föder en annan, framkallar nåt slags greppbar och behaglig melankoli, som i sin tur föder ytterligare negativa tankar. Ser mig själv i spiralen och vet att jag måste ta mig ur. Men det är så lätt att snurra på, bara hänga med, göra och säga det som faller en in. Det är mycket jobbigare att stanna och hejda alla impulser. Att göra ingenting. Att känna allt.
Att av någon outgrundlig anledning känna sig misslyckad, ensam, oälskad, nedprioriterad och allmänt kass, utan att tycka synd om sig själv. Utan att anklaga omgivningen. Utan att skuldbelägga någon. Utan att säga det där som jag vill säga, men som bara gör allt värre.
Sitta tyst. Vara med i allt detta. Det jag känner känner jag. Jag känner mig förjävlig, ointressant och oviktig. Men jag vet att det är en känsla och inget faktum. Jag vet att det finns dagar då jag känner mig fantastisk, omtyckt och älskad. Och jag vet att verkligheten inte är svart eller vit. Jag är inte antingen underbar eller helt slut i huvet. Jag är inte antingen avgudad eller avskydd.
Jag ville bara försöka få våra fantastiska själar att mötas. Och jag var alldeles för utmattad och sårbar för att ta ett nej.
2 kommentarer:
Fattar du hur mycket jag känner igen mig i det du skriver? Du är så bra Karin. Med alla dina svartvita snurr och känslostormar.
Kram från en liten tösabit som också känner sig ganska ensam och oduglig just idag. (imorgon är en helt ny dag och antagligen känns det annorlunda då. Det vet vi ju båda två *s*)
Så sant så, imorgon kan vara en helt fantastisk dag i ett helt annat ljus och allt du tänkte idag kan kännas helt bisarrt och overkligt. Knas!!!
Skicka en kommentar