Sunksöndag

Ahhhh! Finns det något bättre?

Gjorde ett byte med en kollega och jobbade heldag igår, 7-21:30, och idag är jag helt ledig!

Då har man rätt att ligga och dra sig till klockan elva, sätta sig vid datorn i sina supersexiga vita flanellpyjamasbyxor med nallebjörnar på, raggsockar, och en skön filt virad runt sej. Håret får gärna spreta åt alla tänkbara håll och ögonen får vara hur puffiga som helst.

Kaffet smakar underbart när man får sippa det hur långsamt man vill.

Det är 0,2 plusgrader och Molly är ute och roar sig bäst hon vill på egen hand. Det är ganska tyst i huset. Caisa sover fortfarande.

Fridfullt.

Skönt.

En ledig dag

...i februari.

Nollgradigt och mulet. Fortfarande meterhög snö. Men ändå något lurigt i luften...

Har fått rätt mycket uträttat idag. Först en superviktig kopp kaffe med Nanna framför hockeyn. Hundprat och livprat, och Nanna pratade förstås om sina kära aktier. Hon är en riktig börshaj...

Sedan en tripp till Farmor. Molly och hon är bästisar och Molly försöker alltid välta min lilla farmor när vi kommer. En kopp kaffe även där och lite snicksnack om allt mellan himmel och jord.

Farmor är så himla skön. 85 år, och ändå så himla fri i tanken. Vi satt och diskuterade barn, och hon undrade om jag inte ville ha några. Jag försökte slingra mig med att det är så besvärligt att få till en insemination för lesbiska par och så vidare. "Äh, men ni kan väl låna en karl lite tillfälligt?" utbrister hon!

Låna en karl? Jag trillade nästan av stolen och förklarade att "så gör man väl inte!".

Farmor...

Nåväl, sen hem, hämta in ved och hugga till lite stickor, diska och hänga tvätt. Passade även på att skotta lite snö och röja på verandan.

Nu ska jag strax iväg och äta tacos med Nanna och Jana och sen ska jag boxas!

En bra dag, helt enkelt.

Smicker?

...eller bara bullshit?

Fick en kommentar idag, som jag inte vet om jag ska bli smickrad eller förorättad av.

"Vi skulle behöva vara lite mer som Karin."

DET kan man ju tolka hur fritt som helst!

I det här fallet rörde det sig om att vara lite "på", inte ge sig, inte be om ursäkt för att man finns, och tro att alla tycker att man är en liten fis, utan klampa rakt in på röntgenronden med alla "skitviktiga" överkuckun och säga "Hej, här är JAG, nu kan vi börja!".

Varför ska man skämmas för sig? Annat än om man möjligtvis kommer inklampandes med öppen gylf...

Dassigt

Känner mig inte helt hundra, helt enkelt.

Skulle vilja orka mer. Skulle framför allt vilja ha mer tålamod och lugn. Inte bli så arg hela tiden. Inte brusa upp, och inte prata först och tänka sen.

Hela dagen idag har jag bara haft en sån himla längtan - ja nästan cravings - efter att få gräva en mörk håla i marken, krypa in där och gömma mej och blänga argt på allt där utanför.

Kollar lite i kalendern. Joodå, visst är det dags!

P-M-fucking-S!

Måste vi slåss?

Kan vi inte bara älska varandra?

Kom! Vi tar varann i händerna.

Kom, ligg här hos mej en stund. Nära, och känn hur jag andas. Hur jag är människa, precis som du. Med blod och tårar och kval.

Kan vi inte enas om att ingen medvetet gör någonting för att göra någon annan illa?

Kan vi inte enas om att ingen är ersättbar?

Kan vi inte bara leka och passa på att njuta av varandra medans vi lever?

Psykbryt på snön!

Igår fick vi nog.

Hemma hela dagen, totalt insnöade, upp till knäna i snö, inget att göra, inget bra på TV. Vi (Caisa och jag alltså) gick omkring och irriterade oss på varandra mer och mer, tills vi började bråka. Om ingenting - till exempel om det var dåligt väder eller inte.

Jag försökte hävda att det minsann var helt galet väder och att vi inte kunde ta oss någonstans med bil, och Caisa hävdade att det inte var så farligt. Så, för att bevisa att någon av oss hade rätt gav vi oss på kvällen ut i mörkret och snöyran för att åka till Ekilla och gå ut med Molly.

Okej, det gick att ta sig fram, men inte mycket mer än så. När vi hade pulsat kanske 50 meter i knädjup snö kastade jag mig omkull och gav upp. Jag vrålade ur mig min frustration och ilska och sen flåsade vi hemåt och fick den genialiska idén att skotta taket!

Även där var snön knädjup och det blåste snål kuling däruppe. Vid det här laget kände jag inte längre mina fotleder.

Väl inne tog vi sedan en lång varm dusch och satte oss framför brasan under hundra filtar, och där somnade jag sedemera.

Jag är så hjärtligt trött på denna snö nu, så det går inte att beskriva. Det får inte komma mer nu! Jag orkar inte!!!

En galen dag

Första veckan med nya tjänsten som strokekoordinator. (Jojo! Man är viktig nu!)

Igår var det luuuuugnt. Funderade på hur jag skulle få dagarna att gå.

Det behövde jag inte fundera på idag.
Sjuuuuukt vad mycket spring! Akuten - neuro - röntgen - neuro - akuten - thorax - neuro, alltså ni förstår vilken snygg röv jag kommer ha i vår! (Jag som inte åker hiss...)

Jag försökte hela kvällen fundera ut vad det var som gjorde att allt kukade ur så idag, men jag kan inte komma på vad det var! Annat än en sak, och det är en sjuksköterska som jag har så himla svårt för att tycka om. Jag vill verkligen tycka om henne - eller i alla fall inte tycka något alls - men jag lyckas inte. Jag kan bara inte förstå hennes sätt att tänka och vara! Jag förstår mig inte på henne.

Och man kan ju inte förstå alla. Och man kan inte älska alla. Men man måste ju faktiskt kunna arbeta med alla. Och jag försöker. Krajst, vad jag försöker.

Jag har ett motto för morgondagen, och vi får se om jag lyckas.
"En. Sak. I. Taget."

Blog Award

Jaha, här fick man då den fantastiska utmaningen från den fantastiska Veran, att avslöja sju fantastiska fakta om mig själv.
DET VAR JAG!: Jag blir glad av!
Men hallå?! Jag är faktiskt inte någon särskilt spännande person. Och ni som läser min blogg vet ju redan allt det här om mig!

Men... Here we go.

1. Jag har gjort en hel del galna saker - som jag aldrig skulle göra idag - men ingenting som jag ångrar.

2. Jag älskar djur mer än människor. Det är ett faktum. Djur väcker mycket mer känslor och kärlek hos mig än vad människor gör.

3. Jag har en rejält handikappande klaustrofobi, som jag verkligen vill bli av med men inte orkar/vågar ta tag i.

4. Jag varierar ständigt mellan 0 och 100. Är aldrig på "lagom" humör. Har alltid hundra åsikter och sjuttio känslor om allt, och känner jag ingenting så vill jag dö.

5. Jag har sjukt lätt för att bli beroende av saker. Mest företeelser, som att träna, chatta, bada, dansa... Vissa saker vettigare än andra.

6. Jag kan inte under några omständigheter låta bli att pilla på en sårskorpa!

7. Jag har givetvis hemligheter. Den som vill veta nåt om dom får fråga.

Nu skulle man ju utmana 7 stycken att göra detta i gengäld, men så många bloggare känner inte jag, och de jag känner är redan utmanade.

Mardröm

Vaknade med ett ryck av en dröm. I drömmen var jag och Caisa ute med Molly och Molly sprang ut på en väg, och Caisa sprang efter för att ta fast henne, och precis när hon fick tag i henne blev de båda påkörda av en mintgrön Suzuki Swift. Jag skrek, och vaknade. Mitt skrik lät inte på något sätt som ett skräckfyllt avgrundsvrål när jag vaknade, utan mer som ett trött "mmmjähh".

Det var i alla fall en otäck dröm. När jag vaknade låg ingen av dem i sängen, utan ute på soffan och tittade på TV. Klockan 7 på en söndagsmorgon! Galet...

En jobbkväll kvar den här helgen. Sen en ledig måndag. Jag älskar lediga måndagar. När det övriga Svensson-packet, trötta efter en helgs ledighet, tidigt står och skrapar rutorna och tjurigt rullar in mot stan, då ligger jag och myser under täcket och fnissar elakt för mig själv.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen.

Inte på humör

Idag är jag inte alls på humör!

Jag är sur och grinig och tycker att alla är dumma i huvet.

Kände inte alls för att jobba och störde mig på precis allt runtomkring mig. Då är det inte lätt att vara jag. Jag måste bita mig i tungan, sitta på mina händer, andas djupt och tänka: "Tyst, min mun, så får du socker!".

Väl hemma fick jag en plastblomma. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Men det är ju tanken som räknas! Undrar vad hon tänkte...

Så länge vi inte ska ligga med varann

Idag hade jag en djup diskussion med bästa kompisen angående MÄN.

Vad är det med dessa varelser som är så knepigt att förstå sig på?!

Vi kom nog fram till att jag nog har en ganska skruvad syn på att män är egoistiska svin som krigar, slåss, dödar, torterar, våldtar och förintar mest hela tiden.

Min kompis har bilden av män (trots att hon är gay) som trygga, starka, lugna människor som tar hand om kvinnorna och bryr sig om.

Jag skulle aldrig i hela livet vilja bli omhändertagen!

Men ändå är det någonting med dem som fascinerar mig. Deras fysiska förmågor, att lyfta jävligt tunga saker, springa väldans fort, slå väldigt hårt och deras förmåga att bygga stora, snygga muskler! Det vill jag också kunna! Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar och står i, jag går ändå sönder under skivstången när en kille fortfarande kan lyfta den med pekfingret.

Och så detta att de bara när som helst kan hala ner gylfen och uträtta sina behov. Så jävla bekvämt och praktiskt! Och lite kaxigt? En annan måste krångla ner brallorna och sätta sig på huk för att inte kissa ner hela byxorna...

Fast sen är det detta med behåringen... Vad enerverande det måste vara att hela tiden ha en massa hårväxt överallt, till och med i ansiktet! Det är så otäckt att känna det där stickiga mot kinden.

Jag vill gärna tro att det finns många män som är omtänksamma, snälla, söta och underbara (och jag vet att de finns, jag känner ett par stycken!). Och jag kommer nog fram till att om jag tycker om en människa eller ej handlar väldigt lite om vad den har mellan benen och väldigt mycket om vad den har i hjärnan och hjärtat.

Så länge vi inte ska ligga med varann.

Sötaste!

Kan man beskriva sin kärlek utan att bli klyschig?
Det är svårt. För de där jävla klyschorna stämmer ju!
"Jag har aldrig känt såhär med nån annan!" Det är väl klart att jag inte har, man kan ju inte känna samma sak med två olika personer!

Så hur beskriver man då den där känslan, när hon kliver upp på morgonen (läs: sen förmiddag) i sitt ostyriga hår och med puffiga ögonlock, och man bara smälter?

Hon är den personen som kan göra mig så brutalt förbannad, ledsen och vansinnig, och samtidigt den som kan få mitt hjärta att slå trippelvolter och får mig att tappa andan, för att hon är min och för att hon är så fin.

Caisa, din dumma jävel, du har gjort mig till en kärlekskrank toffel!

Tankar en tisdagskväll

Undrar vem som kom på idén att blanda saltlakrits och choklad... Den borde få nå't slags pris.

Jag är dock bedrövlig med mitt godisätande - bortsett från att det sker för ofta och i för stora mängder. Det bedrövliga är att jag alltid äter upp det godaste godiset först! Sen blir jag sur för att det bara finns äckliga godisar kvar. Då kan man undra: Varför köpte jag inte bara goda godisar?
Det kan ni få undra.

Skridskor igen!

Japp, idag tog jag Molly med mig och åkte med Nanna och Jana till Fjällnora och åkte skridskor!

Blir lite drygt att beskriva hur det var eftersom jag nyss gjort det nedan, så här följer lite bilder...

Molly och Jag pausar i en snödriva.

Det kan aldrig bli för mycket snö för Molly.

Och det kan aldrig bli för mycket våffla för mig. Eller...kan det?

Molly hjälpte så gärna till att diska.

Vinter

...och då menar jag vinter!

Inget slask, blötväder och lervälling. Inget piskande regn. Nä, vinter, såsom man romantiskt föreställer sig den!

Igår var jag ute med min far på sjön i Skokloster och åkte skridskor. Det var ett år sen sist, och jag hade inga ordentliga långfärdsskridskor, utan Janas hockeyrör, så det gick lite knackigt. Men det var gött! Solen i fejset, svetten på ryggen, den isande vinden som nöp i kinderna, vidderna, och den häpnande tystnaden.

Jag tror jag kan stå ut med vinter ett tag till, om den håller sig såhär fin. För när det väl börjar töa och slaska... Då vet man att det snart är dags för vår!

Nyhetstorka på TV4?

Låg och slumrade skönt på soffan efter en sjasig arbetsvecka. Vaknade plötsligt av TV-hallåan på TV4 som engagerat förmedlade "de enorma riskerna man tar när man går in i en hiss", när hon påade nästa avsnitt av Kalla Fakta. Tydligen ska programmet berätta om hur fruktansvärt dålig tillsynen är av svenska hissar - och hur alla klaustrofobiker egentligen har helt rätt - det är livsfarligt att åka hiss! Den kan störta ner i hisschaktet - det gör den jätteofta! Och du kan fastna i år och dar, och ingen kommer och hjälper dig!

Nu får TV4 ta och ge sig. Har ni inget vettigt att rapportera om, så håll er till er mediokra danstävlingar och lotteriprogram, men snälla, sluta försöka ragga tittare genom att spela på fobier. Det krossar så mycket hopp.

Länk till programmets hemsida

Blev så upprörd att jag var tvungen att ringa syrran, som berättade att hon funderar på att köpa två kameler. För att man kan, och för att de ser så roliga ut! Bästa orsaken hittills att göra nåt galet, om man frågar mig. Hon är störtskön, systrami.

Vän med snön?

En liknande vinter kan jag inte minnas att jag varit med om tidigare. Visst har det varit kallt och visst har det kommit snö ibland, men kallt såhär länge, och såhär mycket snö, det kan jag inte komma ihåg!

Åkte extra tidigt till jobbet idag pga "snökaoset". Det var smart tänkt, för det gick i ungefär 80 km/h hela vägen. Väl på parkeringen utanför jobbet var jag faktiskt i tid. Tyvärr hade väghållaren inte varit framme och plogat parkeringen dock, så jag körde fast i en snödriva och blev ståendes där, slirande och svärande, i en kvart. En liten traktor med plog på kom åkande och plogade runt, runt, runt i närheten, men vägrade komma och hjälpa mig. Må han brinna i helvetet, den lilla plogarjäveln.

Kom i alla fall lite tidigare hem från jobbet, och var för en gångs skull hemma i dagsljus, så jag bestämde mig för en promenad med Molly. Där jag så väl vet att det finns en stig in i skogen fanns det nu bara ett djupt hav av snö. Då kände jag att "nu orkar jag inte mer". Så jag klampade rakt igenom drivorna, ut i det knädjupa snöhavet och kastade mig på rygg. Molly tykte det var fantastiskt roligt och där tumlade vi runt tills jag hade snö i öronen, innanför bh:n, i trosorna och i skorna. Då pulsade vi hem, nöjda med att ha försökt bli vän med snön.

Panikattack på pendeltåget

Jag känner mig så himla handikappad.

Var på konferens på Älvsjömässan idag. (Intessant konferens om patientsäkerhet, bra innehåll.) Det var 1500 personer där som skulle äta, kissa, lyssna, prata, och mingla exakt samtidigt. Rätt fascinerande, bara det. Fastän väldigt påfrestande för en folkskygg lantråtta som mig.

Nåväl, jag åkte pendeltåg till Älvsjö, eftersom jag insåg att det skulle bli mer kaos än ordning att ta sig igenom hela Stockholm med bil i rusningstrafiken. Dessutom är det säkert en massa tunnlar till Älvsjö. Så det blev tåget. Gick bra på ditvägen, förutom att det var slut på parkeringsplatser på Bålsta station, och jag var tvungen att riskera böter genom att parkera i en snöhög.

Men si på tillbakavägen, då var det växelfel och vagnfel och gud-vet-vad-för-fel mer, så mitt tåg var 36 minuter försenat. När väl tåget kom (som dessutom verkade trasigt då flertalet dörrar inte öppnades och det var släckt i första vagnen) blev det givetvis överfullt. Faktiskt så fullt att jag var tvungen att smita ut på perrongen igen, innan dörrarna hann slå hop. Fan, jag var så arg på mig själv att jag grät. Men jag kunde bara inte tränga ihop mig med alla människor där inne!

Så, jag väntade på nästa tåg som var 25 minuter sent. Väl på tåget var jag uppvarvad till max och började få katastroftankar. Tåget gick ryckigt och jag fick för mig att det skulle spåra ur eller gå sönder. Dessutom var det väldigt högljudda passagerare i vagnen, vilket stressade mig ännu mer. Så kom den, lukten. En stark lukt av brandrök. Just en sån lukt som jag kan tänka mig uppstår när ett tåg börjar brinna, och människorna inte kan ta sig ut, utan brinner inne i ett kaotiskt inferno av panik. Ungefär så.

På noll sekunder var panikattacken ett faktum. Det svartnade för ögonen och jag kastade mig ur mitt säte och ropade: "Det luktar bränt!" och "Var brinner det?!". Jag försökte trycka på nödsignalen till föraren men inget verkade hända. Jag kommer knappt ihåg vad jag sa eller gjorde, men några vänligt sinnade underbara medmänniskor fick mig att lugna mig - de såg att jag hade panik - och sätta mig på ett säte. Sedan förklarade de att det hade varit ett sprängningsarbete utanför och att lukten kom utifrån, och de var så pedagogiska så, och jag var precis hur genomfånig som helst, men jag kunde bara inte sluta gråta!

Dessa underbara, vänligt sinnade människor såg till att jag förblev lugn, satt och pratade med mig och hörde sig för att jag var ok att ta mig hem sen. Vilka fantastiska människor det finns! Tänk att människor bryr sig om och vill så väl, och törs ge av sig själva, till en toka som sitter och gråter på pendeltåget! Det är så underbart!

Jag satt resten av resan och smådarrade och grät, fast ganska kontrollerat. Jag sket i vad folk som klev på senare tänkte och trodde. Mina katastroftankar härjade fortfarande vilt i huvet, och jag fick gång på gång påminna mig själv om att andas, och tänka "Jag sitter just nu på pendeltåget och har en panikattack. Jag kommer inte att dö, och jag befinner mig inte i fara. Jag har det bara väldigt jobbigt nu. Men det är ingenting som händer som jag behöver vara rädd för. Andas. Andas." Vid varje station övervägde jag att hoppa av, men jag stannade kvar, och andades.

Imorgon ska jag egentligen dit igen, men si det vägrar jag. Nu får det vara nog. Usch vad jag tycker synd om mig själv.