Hur kul som helst

Började dagen med att utbrista: "Det här kan ju bli hur kul som helst!".

Mina kollegor tittade frågande på mig med plufsiga morgontrötta ögon kring rapportbordet. De kunde inte riktigt föreställa sig vad det var som skulle kunna bli så roligt. Och visst blir man irriterad på såna där muppar som bara går omkring och är klämkäcka och jättenöjda hela tiden?

Men jag tycker det har varit för mycket gnäll på sistone. Jag har känt mig som en riktig klimakteriekossa som bara ser nackdelar med allt och tycker att allt är dåligt. Så, optimistmössan på! Ut och lev! Det här kan ju bli hur kul som helst!

På begäran...

Man kan ju inte sluta blogga bara för att man fyllt 30!

Så, nu är jag äntligen vuxen! Det känns fantastiskt.

Själva födelsedagen firades i lugn och ro med lite shopping med Nanna, och sen pizza och vin i trädgården, för att avslutas i mörkret i den underbara badtunnan! En dag helt i min smak. (Okej, shopping är väl inte min favoritsyssla, men det var ett nödvändigt ont.)

Festen hade vi i lördags, och den blev kanonlyckad! 15 pers, strålande väder, massor med god mat (om man får säga det själv, höhöhö), massor med vin och öl, bra musik i stereon och bad i ovan nämnda tunna!

Caisa och Anders slog rekord. Fyra timmar i tunnan!

Dagen efter hade jag en schysst rödvinsmössa på huvet som gjorde ganska ont, men det var det helt klart värt! Helt klart bäst fest hittills! Bilder kommer så snart jag har tid att sätta mej med kameran...

Men hörni... När jag sitter här och bloggar med teven på i bakgrunden... Petra Mede Show... Vafan...? Jag som älskade Petra Mede! Hon är ju både snygg, smart och rolig, men... Vafan?? Skitprogram!

Grundlurad

Min flickvän har lurat mig!

Ända sedan jag började förstå att jag snart skall fylla 30 år har jag önskat mig en sak och ingenting annat i hela världen; en badtunna. En vedeldad trätunna att sitta och slappa i när det är lite kyligt i luften, eller att svalka sig i en varm sommardag.

Men nej, Caisa har vägrat. Hon har sagt att jag absolut inte kommer få nån badtunna, och rabblat upp en miljon orsaker till att en badtunna är en dum och onödig sak.

Så, jag har väl mer eller mindre accepterat att jag aldrig kommer få en badtunna, och att Caisa är en snål och egoistisk fjärt som bara köper presenter som hon vill ha själv... Tills igår.

När jag kom hem, efter en riktigt tung dag på jobbet med dödsfall, anhörigsamtal, en jättsjuk ung flicka, och massor av känslor och tankar, så möts jag av ett stort schabrak på parkeringen. Där står en splitter ny, fantastiskt stor, rund och helt underbar BADTUNNA!

Hon är fenomenal, min tjej! Men jag trodde aldrig att hon skulle lyckas lura mig så!

Väder!

Ah - vad underbart! Kolla vädret! Sol och riktig värme. Jag blir alldeles kär...

Trots att jag känt mig allmänt PMS-ig och sur på allt och alla idag, känns det som om vädret liksom tog udden av det värsta och hjälpte mig hantera ilskan. Den liksom bara flöt av mig...

Nu korv och makaroner, sen skogspromenad!

- 2 kg!

Jäyhh! Idag stannade vågen på 70,0. Efter frukost!

Det är ju alldeles fantastiskt!

Jag vill

...träna! - Nu börjar det spritta skönt i kroppen igen. Bara aptiten kommer igång igen ska jag sätta fart.

...ha en cykel! - Jag är bara för lat för att åka och köpa en. Jag vill ha en bra cykel som man orkar cykla långt på. Och jag vill lära Molly att springa bredvid. Vilka utflykter vi kan göra! Vore underbart med en cykelkärra till där jag kan stoppa in henne när hon blir trött.

...bada! Älskar våren och all förvandling, men jag längtar massor efter sommaren med svalkande kvällsdopp. Det finns inget skönare än att bada i svenska sommarsjöar.

...festa! Snart är det storfest här hemma. Det ska bli så skönt att ha vänner omkring sig, mat och vin och musik. Massor med ballonger vill jag ha på festen, och glada skratt. Jag älskar mina vänner!

...orka allt detta. Jag är så trött! Jag skulle kunna sova dygnet runt och bara drömma om allt härligt jag vill göra. Men orka!? Är det vårtrötthet? Depression? Saknad? Magsjukan som fortfarande gör mig matt? Vet inte vad det är. Jag knaprar mina SSRI-piller och mina GeriMax, försöker få frisk luft och dagsljus på mina långpromenader.

Jag kanske bara måste sparka mig själv i röven och säga "Kom igen nu din jävel, du orkar! Får jag se lite jävlar anamma! Sluta tyck så jävla synd om dig själv! Ge mig lite mer, jag vet att du kan!". För ingen annan kommer göra det åt mig.

Själv är bäste dräng. Nu ska jag sätta fart. God morgon på er mina underbara läsare. Ha en underbar dag!

Jag

Det är faktiskt inte helt och hållet enkelt att vara jag.

Jag inbillar mig inte att andra har det särskilt lätt heller.

Och jag vet att när det är såhär mycket i luften - när den liksom darrar, och är mättad av energi - så måste jag vara vaksam. Kanske helst ta ett steg tillbaks och bara iaktta. Känna, men inte agera. Acceptera. Låta vara.

First do no harm.

Men hur gör man det då? Det känns som om jag har glömt allting. Surfa på vågen. Gör citronsaft av citroner. Värdera inte. Distrahera dig. Gummisnodd runt handleden och snärta till. Gör ingen skada, men svider skönt när inget annat gör det. Det var ett bra tips jag fick av min terapeut en gång. Hon var klok...

Ut i skogen. Där finns energi att hämta. Kanske jag kan lämna av lite där ocskå?

Snyft

Försöker hålla modet uppe.

Och det går väl. Så länge jag är bland vänner och har liv och rörelse omkring mig.

Gick ut efter jobbet med några arbetskompisar, tog en öl, skrattade och hade kul. Men så fort jag kom hem, eller så fort jag ens blev ensam i bilen, kom Klumpen. Den där som sitter i magen, rakt in i solar plexus, och bara känns allmänt tung och otymplig.

När jag kom hem fick jag lite ångest. Det är väl egentligen inte OK att vara ute och roa sig när man har sorg? Jag borde väl sitta hemma, titta igenom foton, minnas roliga saker, gråta och sakna?

Men jag orkar inte det. Trots att huset är fullt av djur, så känns det tomt och ensamt, och jag vill inte vara här.

Jag vet att hon var en katt. Och ingen annan människa kan nog förstå hur mycket känslor man kan ha för en katt. Och jag kan inte beskriva det så att någon förstår heller. Och ingen behöver förstå. Det är bara jag som vet. Hon var en av mina bästa vänner.

Det där stora, svarta, slemmiga sjöodjuret lägger sina slingriga tentakler om min hals, glider ner över mina axlar, omsluter mig, drar mig ner i bottensanden. Och här stannar jag. Här är mitt hem.

Sorg

Igår kväll ringde det på dörren. Det var grannen som kom för att meddela att Ritzie hade blivit påkörd. Ett hugg i magen och snabbt ut och titta. Jo, det var hon. Hon såg ut som om hon sov. Inga sår eller ens tilltufsad nånstans. Bara väldigt, väldigt död.

Jag virade in henne i en filt och lät de andra djuren nosa på henne för att förstå vad som hänt. Kelvin försökte lite tafatt få igång henne med en busig tass, men insåg snart att Ritzie inte skulle leka nåt mer.

Idag lämnade vi henne på SVA i Uppsala, så vi kan få hennes aska i en urna att gräva ner i trädgården.

Det är så jävla tomt! Jag förväntar mig att se henne hela tiden. Tycker mig höra henne. Vänder mig om och det är tomt... I natt tyckte jag att hon satt på min sängkant, vänd från mig mot dörren. Men när jag satte mig upp var hon borta. Kanske kom hon för att kolla att allt var ok? För att säga hejdå?

Jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket.

Vila i frid Ritzie! Vi fick elva underbara år tillsammans, och du följde mig genom så mycket! Älskar dig alltid.

Krig

Har just kollat på G.I. Jane.

Fick mig att vilja springa ut i skogen på en löprunda, eller dra ner på gymet och pressa bänk.

Men näh. Här ligger jag och sippar avslagen cocacola och känner mig ful, fet, slapp och ensam.

Och så kom jag på att jag inte förstått finessen med krigande och militarism, förutom att det är rätt hunkigt med rakade brudar i M90... Men hur hunkigt är det egentligen att dö i nån jävla konflikt som man inte ens var inblandad i själv från början...? Nej, jag blir bara irriterad.

Vill man ha krig, ska man lägga örat på min mage och lyssna på Tredagars Tarmkriget.

Ömklig

Fan, det är inte rättvist!

Här ligger jag efter tre dagar utan mat och bara lite vatten och mår fortfarande som ett as. Ensammast i hela världen. Fick ett tips på en film som gick att se "gratis" på internet (mot att man blir sodomerad i helvetet när man dör, men det kan man ju ta), men självklart får jag ju inget ljud i filmen!

Åååh, vad det är synd om mig!

Jag är så ensam, Caisa har åkt till jobbet, och inga roliga människor är online på MSN, så inget har jag att göra. Och jag är så jävulusiskt kaffesugen så jag kan dö, men inte hungrig av nån oförklarlig anledning.

Vad ska jag ta mig till?!

Förgiftad...

...och jävligt sjuk!

Fy fan, sämre har jag inte mått på många år.

Magsjuka, hög feber och sanslösa magkramper hela helgen.

Det är synd om mig.

Först idag kan jag sitta upprätt korta stunder och dricka lite vatten...

Vårtecken

Katter och snödroppar i rabatterna...

Vackert blå scilla...


En slemmig groda på flykt...


...och löv- och riseldning. Island, släng dig i väggen! Har ni aldrig hört talas om Kivingefjallajökull?

Nöjd och glad

...och trivs med livet just nu.

Skrivs det inte så värst mycket intressant i min blogg så brukar det betyda att livet är ganska lugnt och behagligt utan allt för stora svängningar.

Hade ett bra utvecklingssamtal med chefen, och kommer få en löneförhöjning som jag känner att jag förtjänar. Visserligen kan jag i det oändliga börja dividera om hur mycket mer en sjuksköterska egentligen borde ha, men utifrån hur läget faktiskt ser ut får jag väl säga att jag är tämligen nöjd.

Lyckas acceptera det snöblandade regnet och ta det för vad det är - april! Med allt vad det innebär. Sprudlande liv som gror och växer, samtidigt som vintern dröjer sig kvar. Lika bra att bara dra en filt över sig och tända en brasa, eller värma sig med hård träning.

Träningen går för övrigt hyfsat bra. Jag går inte ner ett gram i vikt, men orkar inte bry mig så mycket om det. Konditionen är väl kanske inte heller på topp, men styrkan och uthålligheten finns. Så än lever jag.

Spinninginstruktören - den ökända, vackra, charmiga men inte helt intelligenta - fick mig att rodna igår, när jag satt och värmde upp på cykeln en stund innan passet. Hon kom fram och lade sina händer runt min lätt svettiga och varma överarm och sa: "Usch vad jag fryser, känn vad kall jag är!"

Jag kom genast på ungefär en miljon tänkbara sätt att få henne varmare, men jag sa istället: "Du kanske ska hoppa upp på cykeln, då?". Caisa kan skatta sig lycklig som har en from fårskalle till flickvän. =)

Vårvindar friska

Efter denna långa vinter, med ett halvmetertjockt snötäcke som hindrat mig från att gå långpromenader är jag nu tillbaks i gamla, sköna spår.

Tog en lång skogspromenad med Molly och insöp den kalla vårluften, de nya dofterna, ljudet från fåglar och friska vindar. Passade på att njuta av att faktiskt kunna ta sig fram utan att behöva pulsa i snö upp till knäna. Det började regna, men det gjorde ingenting. Regnet luktade gott och jag är tvättäkta. Molly passade på att rulla sig i någon form av avföring...

Tankar en solig onsdag i April

Efter konferensen har jag fått mycket att tänka på.

Bland annat har jag börjat tänka på min egen död och mina nära och käras död. Hur ska man orka med sån't? Hur ska jag stå ut med att någon jag älskar rycks bort från mig? Eller om det är min tur att lämna... Veta att jag har några månader kvar, kanske ett år... Skulle jag kunna acceptera att behöva lämna livet?

Tunga frågor. Man blir inte helt sprallig. Men ändå, nu när vi inte vet - och förmodligen inte kommer få veta under vår livstid - vad meningen med livet är, och för allt vad det är värt kan dö imorgon eller om ett år... Är det då inte bättre att, istället för att grubbla över denna mening som vi aldrig kommer komma underfund med, fokusera på att göra vår begränsade tid så trivsam, innehållsrik och behaglig som möjligt - för oss själva och för varandra?

Minnesvärda ord som jag fick med mig, sagda av en döende patient, var: "Lämna mig ifred, utan att överge mig!".
Tycker det var så träffande, och definitivt något jag kommer bära med mig när jag vårdar palliativt. Att inte böka och stöka och tjata om mat, vändschema, trycksår och lunginflammation, utan faktiskt, när tiden börjar ta slut, bara finnas där.

Laktos

Japp, det är laktosen!

Jag har nu varit utan laktos i ca en månad, i diagnostiskt syfte, för att se om jag är laktosintolerant. Jag har nämligen en del symptom som tyder på det.

Igår och idag var jag på konferens - Nationella konferensen om palliativ vård, en givande men ganska dyster tillställning - och givetvis hade jag inte anmält specialkost. Så jag hade vanlig mjölk i kaffet och åt den sås som serverades till fisken.

Det ångrade jag senare på kvällen.

Alla symptom kom liksom på en och samma gång, och för alla er som trott att det luktar hallontårta när fina flickor fiser, kan jag tala om att det är en osann myt.

Tillägg...

...kände bara att jag inte var färdig med mitt klagande.

Fan, nu känns allt helt plötsligt jävligt mörkt. Jag är så less på människor i största allmänhet, särskilt dem som ljuger, strular till det, gör bort sig, sårar och förstör för sig själva och andra.

Även om det inte direkt rör mig.
Även om det inte handlar om någon i min omedelbara närhet.
Även om det inte spelar någon roll om hundra år.

Jag vill bara att människor ska vara ÄRLIGA. Det slår högst på min lista.

Fan, också!

Så, nu var jag klar.

Motvind

Hur ska man lyckas sköta sin hälsa och ta hand om sin kropp när man ständigt arbetar i en helvetisk jävla motvind?!

Säger jag Bu så säger kroppen Bä, säger jag Ja så säger den blankt Nej. Varför vill den inte bara lyda mig? Jag vill den ju så väl!

Ååååhhh, jämmer och elände!

Det är (för tillfället) mina benhinnor som strejkar. Har känt av dem ett par veckor nu, men det har varit hållbart och blivit bättre och bättre. Så idag var det dags för en liten premiärjoggingtur på kvällskvisten. Utvägen gick hur bra som helst! Jag hade gott om energi och duggregnet svalkade och skymningen var behagligt grå. Jag sprang förbi hästhagar och blöta åkrar och Molly sprang snällt bredvid. Det var liksom perfekt. Men, på hemvägen började det strama och kännas stumt i smalbenen, så jag gick sista biten. Väl hemma så började det värka nåt infernaliskt!

Nu sitter jag här och är arg, besviken, ledsen och har ont!!!

Glad Påsk!

Första härliga vårvärmen på självaste Påskafton!
10 grader i trädgården. Firade påsk efter jobbet med ett glas vin i solen.

Och ja, såhär ser man ju faktiskt ut när man har solen rätt i ögona! XD

Molly myser när hela familjen är ute i trädgården. Hon ser ut som att hon är lite sugen på mitt vin...