Igår kväll ringde det på dörren. Det var grannen som kom för att meddela att Ritzie hade blivit påkörd. Ett hugg i magen och snabbt ut och titta. Jo, det var hon. Hon såg ut som om hon sov. Inga sår eller ens tilltufsad nånstans. Bara väldigt, väldigt död.
Jag virade in henne i en filt och lät de andra djuren nosa på henne för att förstå vad som hänt. Kelvin försökte lite tafatt få igång henne med en busig tass, men insåg snart att Ritzie inte skulle leka nåt mer.
Idag lämnade vi henne på SVA i Uppsala, så vi kan få hennes aska i en urna att gräva ner i trädgården.
Det är så jävla tomt! Jag förväntar mig att se henne hela tiden. Tycker mig höra henne. Vänder mig om och det är tomt... I natt tyckte jag att hon satt på min sängkant, vänd från mig mot dörren. Men när jag satte mig upp var hon borta. Kanske kom hon för att kolla att allt var ok? För att säga hejdå?
Jag kommer sakna henne så fruktansvärt mycket.
Vila i frid Ritzie! Vi fick elva underbara år tillsammans, och du följde mig genom så mycket! Älskar dig alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar