Normal

Fan vilken tråkig vecka jag har haft! Inte ett enda larm och bara massa småtjafs på jobbet tycker jag. Har känt mig sådär extremt omotiverad att jobba, så att jag nästan skäms och borde piska min egen rygg med ett knippe EKG-sladdar...

Igår gjorde jag ett kroppsfettsprocenttest på SATS, som verkade ungefär lika pålitligt som pendeltågstidtabellen - dvs. inte särskilt. Pålitligt eller ej så talade apparatjäveln om för mig att jag låg över gränssnittet på 31,8%. Det är ju en tredjedel fett! Antingen är det min kloka hjärna som tar så mycket plats, eller så är det mina stora rattar... För inte kan det väl vara baken...? Hela boxpasset efteråt såg jag en flebbig, dallrig brieost i spegeln, som äcklade mig.

Det som stör mig mest med det hela - det som gör riktigt ont - det är att jag ens bryr mig! Varför kan jag inte skrattande gå där ifrån och säga; "Hörrödu tant lilla, ta och kör upp den där maskinen nånstans där den gör bättre nytta, va!"?? Istället så står jag där som en fånig, fet, råtta och säger: "Oj, det var värst! Är jag så tjock!", och den elaka, smala PT:n flinar och säger att det nog inte är nån fara så länge jag tränar, MEN OM JAG SLUTAR...!!!! Fuck her. Fuck her damn tight ass and her stupid little machine!

20-30% kroppsfett är normalt.

Vem fan vill va "normal"? Fy fan för normal. Normala människor är äckliga och kryllar, som myror i en myrstack. Allt som rör sig i mängder är äckligt, särskilt människor.

Nu ska jag ta ett glas dyrt rödvin och sen ska jag gå ut och klippa gräsmattan och glömma strokejoursärenden, arbetsfördelning, telefonsamtal, fettförbränning, kalorier, fysisk aktivitet, ämnesomsättning, träning och kroppsideal.

Vem fan vill vakna upp en dag och komma på att man ägnat hela sitt liv åt att försöka bli perfekt, men glömt bort att njuta?