Igår fick jag ladda ur batterierna, låta helveteskvalen flöda. Det var så skönt att bli tre år igen och bara ligga och snyfta för att allt är så inihelvete jävla fel och jobbigt ibland.
Trots att det egentligen inte är det.
Ibland tror jag att alla skulle må bra av att unna sig lite regression sådär en söndagkväll när man inte har nånting annat för sig. Det känns bra att bara skita i allt som heter "vuxen", "mogen", "självständig", "ansvarsfull" och "medveten". Det känns bra att låta tårar och snor spruta och bara ligga och gny "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte" en stund. Och det känns fantastiskt bra när någon kommer och lägger sig bakom, lägger armen om en, stryker en över pannan och viskar "jag älskar dej, vettu!".
När man vaknar upp nästa morgon är ögonen grusiga av torkade tårar och näsan igenkletad av tjockt snor. Man är rödögd, svullen, trött och fruktansvärt törstig. I kroppen känner man sig ungefär som ett utsketet äppelskrutt, men i själen känner man sig tom. Tömd. Nollställd.
Som ett vitt papper att rita en fantastiskt rolig och intressant bild på. Om man vill. Man kan börja från noll, inga förutsättningar, bara fria tankar. Ingenting som hänger kvar. Bara ett vitt papper och en trubbig blyhertspenna, med bitmärken i änden. Tänkarbitmärken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar