Försöker hålla modet uppe.
Och det går väl. Så länge jag är bland vänner och har liv och rörelse omkring mig.
Gick ut efter jobbet med några arbetskompisar, tog en öl, skrattade och hade kul. Men så fort jag kom hem, eller så fort jag ens blev ensam i bilen, kom Klumpen. Den där som sitter i magen, rakt in i solar plexus, och bara känns allmänt tung och otymplig.
När jag kom hem fick jag lite ångest. Det är väl egentligen inte OK att vara ute och roa sig när man har sorg? Jag borde väl sitta hemma, titta igenom foton, minnas roliga saker, gråta och sakna?
Men jag orkar inte det. Trots att huset är fullt av djur, så känns det tomt och ensamt, och jag vill inte vara här.
Jag vet att hon var en katt. Och ingen annan människa kan nog förstå hur mycket känslor man kan ha för en katt. Och jag kan inte beskriva det så att någon förstår heller. Och ingen behöver förstå. Det är bara jag som vet. Hon var en av mina bästa vänner.
Det där stora, svarta, slemmiga sjöodjuret lägger sina slingriga tentakler om min hals, glider ner över mina axlar, omsluter mig, drar mig ner i bottensanden. Och här stannar jag. Här är mitt hem.
2 kommentarer:
Kramar om! Visst får man skratta och gå ut med vänner trots man har sorg!
Det är inte bara en katt, det är en familjemedlem med lika stort värde som barn om man har sånna och sambo. Folk som inte har djur eller som aldrig haft kommer aldrig förstå. Du får sörja, gråta, supa dig full och skratta och du får göra precis vad du vill, men piss kommer du må ett bra tag och det är bara så fast "det bara är en katt".
Massa kramar från oss i lilla huset med massa djur. Vi tänker på er!
Skicka en kommentar