Kantarelljakt

Idag tog Anki och jag en en kaffetermos, ostfrallor och våra hundar med oss ut på kantarellspaning i skogen. Vi hittade lite gula kantareller och ett gäng små trattkantareller, och plötsligt hörde jag Anki ropa:
- Men oj, de här är ju alldeles svarta!
Jag rusade genast dit, och jäklar i min lilla låda vad med svart trumpetsvamp! Vi plockade en hel kasse full.



Satt i trädgården och rensade och rensade och rensade och rensade och... Ja. Ni förstår poängen.

Nu ligger svampen i varmluftsugnen på torkning och två mackor med stuvade kantareller ligger och myser i min mage. Fasen va gött det är, alltså! Och alldeles gratis!

Tid...

Vart tar den vägen?

Hur hinner folk med att LEVA? När är det tänkt att man ska göra allt det där som man vill göra?

För först och främst måste man jobba. Arbeta, och ta sig till och från arbetet. Sen måste man ha mat. Så man måste handla den och laga den. Och äta den. Och så måste man ta hand om sina barn eller hästar eller hundar, eller vad man nu föredrar att ha som kärlek i sitt liv. En del måste ju läsa läxor och prata skola, gå på föräldramöte. Jag måste gå promenader, kasta pinnar, gömma godis, träna inkallning.

Sen ska man hinna ta hand om allt det som livet producerar, dvs disk, tvätt, smuts, räkningar, trasiga glödlampor, växande gräsmattor, toviga kattpälsar, dammråttor och sånt.

Sen ska man försöka hinna med lite träning för att kroppen inte ska säga adjöss och good-bye vid 50+.

När man väl har hunnit med alla dessa måsten, det livsnödvändiga, så önskar man att man hade 10 timmar kvar på dygnet till sådant man verkligen vill: Meditera, älska, läsa, uppleva, skapa, sjunga, umgås.

Men det är sånt som man får offra sömnen för.

Några tankar som snurrar i mitt huvud

1. Hur gammal är min mamma egentligen?
Jag menar, det är klart att jag vet hennes egentliga ålder, men herregud, på senaste tiden har det känts som om hon är minst hundra!
Jag vet, det är elakt att säga så om sin egen kära mor. Men det är ett faktum. Hon börjar bli jävligt gammal, trög och långsam. Och jag tycker förskräckligt synd om henne. Och förskräckligt synd om mig. Varför vet jag inte riktigt.

2. Stigar som bara slutar tvärt, eller blir tunnare och tunnare för att tillslut försvinna... Vad är det för mening med det? Hur uppstår de? Vem går där? Är det människor som går på dessa stigar, en bra bit in i skogen, för att plötsligt bestämma "Näpp! Här vänder vi!" och knalla tillbaks samma väg igen? Det stör mig så oerhört att jag i min enfald försöker göra nya stigar genom att släpa fötterna i blåbärsriset allt jag kan. En promenad går RUNT, inte fram och tillbaka.

3. Den där känslan i luften. Det är inte kallt, det vill jag inte påstå. Och löven har inte ändrat färg. Det är fortfarande hyfsat ljust. Men det är någonting, något som inte går att beskriva, som hänger i luften. Jag kan andas in det, känna det i min näsa, i mitt svalg och i mina lungor. Ja, det tar sig ända ut i blodet i mina fingertoppar. Trots att Augusti ännu inte har blivit September, känner jag att det börjar andas höst. Det stör mig inte. Det gör mig varken glad eller ledsen. Det är ju en årstid som alla andra årstider. Men tanken på att det är något som händer, som jag känner av väldigt väl, utan att riktigt kunna förstå hur och varför... Den gör sig påmind.

Snart planeringsdagar

Huj, nu är det dax! Idag börjar avdelningens planeringsdagar som jag så envetet slitit med att organisera. Jag har mina aningar om att det - trots en halshuggen budget - kommer bli riktigt bra!

I dessa krisens tider har vi inga pengar till att åka bort och roa oss och lyxa till det, som vi brukar. Så i år blir det bara konferensstuk på hemmaplan. Och då sätts jag på den eminenta uppgiften att samordna allt detta till nåt innehållsrikt... Suck.

Nåväl, jag mutar avdelningen med godis och frukt för 1300 kr, då kan de väl knappast sura...?

Off I go, wish me luck...

Apropå mitt tidigare inlägg idag

...så måste jag berätta något sjukt underhållande.

Eftersom jag jobbar med ganska svårt sjuka människor är rutinen sådan att om pesonal insjuknar på arbetet, med influensasymptom, skall man gå hem genast - via infektionsdisken på akuten för att ta ett prov.

Detta är väl antagligen för att kunna hindra en eventuell smittspridning på sjukhuset, inte vet jag, men så är det.

En kollega till mig fick härom kvällen hosta och feber på jobbet - ingenting hon normalt sett skulle ha gått hem för, men i denna hysteri tordes hon inte annat. Hon uppsökte plikttroget infektionsdisken på väg hem, och vad möttes hon av?

Jo - hon fick gå in i ett isolerat rum med ingång utifrån. Bakvägen alltså. Inga baciller i väntrummet inte! Väl där, togs hon emot av personal iklädd full skyddsmundering, från topp till tå med munskydd och visir. De tog ett prov.

Sedan skickades hon hem med uppmaningen att - och här kommer det bästa - STANNA HEMMA I SIN LÄGENHET, OCH INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER LÄMNA DEN. "Och om du har en sambo, så bör han inte vara hemma."
"Är det Ebola ni misstänker, eller?" undrade min kära kollega, och frågade sedan hur det var tänkt att hon skulle komma hem till sin lägenhet, där hon nu skulle sitta isolerad. "Får man en sjukresa då eller?".
Svaret blev nej - du får åka buss. Landstinget har inte råd att betala hemresan till alla som söker för lite förkylningssymptom.

Åh, jag skrattar ihjäl mig!!! Först ska hon isoleras som den värsta tänkbara pestråttan, och sedan skall hon ta BUSSEN hem? Åh, jag vill bara kittla hela detta jävla system under fötterna, känner jag.

Influensahysteri!

Jag blir galen.

Människor är som får. Vettskrämda, skenande får, i en ostyrig flock som plöjer fram över en åker utan att varken se eller höra.

Angående denna jävla SVININFLUENSA som skrämt upp denna hord:

Hittills har man kunnat konstatera att influensa A (H1N1) huvudsakligen drabbar unga personer, möjligen på grund av att äldre personer tidigare stött på liknande virus. Det är dock viktigt att påminna om att de observationer som gjorts visar att det är färre av dem som insjuknar som behöver sjukhusvård jämfört med vanlig så kallad säsongsinfluensa. Det är också färre som dör på grund av influensa A (H1N1) eller dess komplikationer. Precis som vid ”vanlig” influensa är det huvudsakligen personer med vissa underliggande sjukdomar eller tillstånd som blivit allvarligare sjuka och/dött.

Det som bekymrar mest inför kommande ökning av antalet fall av influensa A (H1N1) är att stor del av den arbetsföra befolkningen kan bli sjuka.

Alltså: Om du är fullt frisk sedan tidigare och får förkylningssymptom, behöver du INTE ringa Fonus och förbereda din egen begravning, ÄN.

Det är en EKONOMISK kris som kommer drabba oss om influensan sprids. EKONOMI. Inte död.

Unison

One hand loves the other so much on me

Born stubborn me
Will always be
Before you count
123
I have grown my own private branch
off this tree

You gardener
You discipliner, domestically
I can obey all of your rules
And still be me

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

I thrive best hermit-style
With a beard and a pipe
And a parrot on each side
Now I can't do this without you

I never thought I would compomise

Let's unite tonight
We shouldn't fight
Embrace you tight
Let's unite tonight

Sjukhusturné

Idag tog jag en extra semesterdag för att hinna hälsa på diverse sjuklingar.
Det var jag, syrran och hennes Johan.

Vi började på Danderyd, där mamma ligger med gallsten och en inflammerad bukspottskörtel. Hon såg risigare ut än jag hade väntat mig, och hade feber och ont. Stackarn får leva på dropp och morfin.

Färden bar vidare till Bromma Sjukhus, där Johans pappa Holger är inlagd för sina ryggsmärtor. Han var arg och missnöjd med det mesta här i livet, verkade det som. Vi satt en bra stund, och han gaggade och svamlade om det mesta som inte hade någon relevans alls.

Sedan vidare till sista sjukling, farmor. Hon ligger på Jakobsbergs sjukhus för sin stroke som hon fick under min semester. Farmor log sitt tandlösa leende och visade att hon nu kunde röra riktigt bra på sin vänstra hand, och hon hade varit uppe och gått med gåbord idag. Stora framsteg för en liten tant!

Nu är jag helt tömd på energi och borde laga mat, äta, gå hundpromenad, träna, hänga tvätt och diska, men jag är helt slut. Tog precis en kanelbulle ur frysen och tänker glida ner i soffan och glo på färdigskrattade sitcoms tills energin kommer tillbaks.

Vildmarkssemester

Hemkomna igen efter en vecka i Norrland. En vecka utan telefon och internet, inget hus att se över, ingen tvätt att bry sig om, inga måsten.

Vi (Caisa, jag, Nanna och Jana och alla hundar) hyrde en stuga i norra Jämtland på gränsen till Lappland och Norge, alldeles vid en klar fjällsjö, med det renaste vattnet jag sett på länge. Vi hade en liten roddbåt och satt och fiskade, grillade, spelade kort och lyssnade på skogens ljud och en fors som brusade i närheten.

Okej, lite äventyr hade vi väl också. En utflykt till Hällningsåfallet blev det, på slingriga skogsvägar, och en liten tripp in i Norge upp på ett fint berg, nån dagstur upp till Stekenjokk med matsäck på kalfjället och några mindre dagsvandringsturer hann vi med också.

Egentligen finns det så mycket att berätta och beskriva och måla ut, men tystnaden, friden och ödemarken låter sig liksom inte beskrivas med ord... Så det blir några bilder istället.
Dimman lättar över Indalsälven kl 5 på morgonen, påväg uppåt.
Utsikten från stugan över Gussvattnet.
Utsikt från Medberget, ett av vandringsmålen.
Molly var så stolt när hon fick bära sin egen klövjeväska!

En kändis på min bak

Igår fick jag min dos av Pride. Drog med mig Jana in till Tanto och gick och tittade på folk, plockade på mig gratis give-aways, tog en öl och fnissade med goa vänner.

Mitt i vimlet fick Veronica syn på en kändis: Andrés Esteche. Jag hade nog hört namnet nån gång, men hade ingen aning om vem han var. Värna fick i alla fall hans autograf på armen, och jag fick en på skinkan! Han såg lite förnärmad ut när jag frågade vad han var känd för...

Min arbetskompis Ricardo menade på att jag har ett "lushious ass". Undrar om det betyder att det är stort och blekt? Hehehe...

Jobba hemifrån

Visst låter det lite lyxigt?

Men hur kan man jobba som sjuksköterska hemifrån? Jo, det ska jag förklara.

Idag sitter jag och handlägger avvikelserapporter. Jag läser dem, jag analyserar dem, och jag skriver en trudelutt om vad som skall göras med varje rapport och så mailar jag till olika personer för att klargöra rutiner, oklarheter och annat tjafs. Och så ska jag i eftermiddag finslipa på våra planeringsdagar så allt är klart inför dessa.

Japp, så skoj kan man ha när man är syrra. Skönt att slippa åka in till jobbet bara för det. Då kan jag hellre vara hema hos Molly och bestämma lite över min egen tid.

Fast nu är jag bra sugen på att glida in till prajden istället... =/ Undrar vilka som är där...

Preprideparty

I måndags var jag på en störtskön fest hemma hos Linnsan. Ett gäng galna brudar, hur många buksvägerskor som helst, och en tunna öl: Vad kan gå fel?
Inget, faktiskt.

Linns hylla förgyllde kvällen.

Det blev väldigt mycket bröst-chock och naken-chock, och faktiskt även en kaninchock! (Den sistnämnda fick jag mycket förargligt nog aldrig med på bild.)

Stålan och jag tog ett hastigt dopp i någon grannes pool. Vi fick gå över en stor åker för att komma dit och blev utskällda av en arg hund.

Vi spelade brännboll och jag kunde alls inte förmå bollen att flyga iväg som den skulle, men jag sprang som en idiot. Hellre springa och bli bränd än att inte ha sprungit alls!

Ninas glajjer var bland de bästa jag sett, tror jag!

Och på "Jag har aldrig" fick jag lov att dricka på nästan varje fråga... Det var faktiskt ganska pinsamt.

Coola gänget.

Anki såg lite sugen ut...

KS by night

Tredje natten på jobbet.

Det enorma sjukhuset ligger tyst och mörkt och vilar som en väldig drake. Det är svårt att föreställa sig att det är fullt av människor, fullt av aktivitet. Här är tyst och stillsamt, nästan fridfullt.
Enstaka pip från övervakningsapparaterna, en viskning från en patient då och då. Suckande, regelbundna andetag och ett svagt sus från syrgasslangar.
Om drygt fem timmar släpper draken ut mig ur sitt gap, och dagverksamheten kommer igång igen, med röster, hastiga steg, rörelse, ljus och liv.
Men just nu regerar mörkret, och jag är en skugga, en silhuett, som rör sig ljudlöst mellan sängarna.

Natt...

Jag är hur trött som helst och längtar hem till min mjuka säng. Jag gillar inte att jobba natt. Jag blir uttråkad och rastlös, samtidigt som jag är trött.

Grattis Molly!

Idag fyller Molly 2 år.

Hon fick ett fint brädspel, i vilket man placerar smågodisar och så får hon lyfta på klossar för att hitta dem, och en boll och en flytleksak.

Till kalaset bakade jag en rabarberkaka.

Det är alltid lika trevligt med födelsedagar!

Bröstimplantat

Jag må vara en ganska gammalmodig, men vad är det egentligen som är så jävla livsviktigt med stora, runda bröst?

På jobbet, bland undersökterskorna, sprider sig epidemin som en löpeld: Alla ska göra bröstimplantat.

Det spelar ingen roll hur söta de är, de har små bröst. Och det är ju bara rentav oacceptabelt. Det går ju inte!

Så, istället för att lägga pengar på lite psykoterapi för att lära sig acceptera sin kropp som den är, eller på sina barns framtid och utbildning (de flesta är ensamstående med en ganska kass lön), så går man och tar ett lån på 37000 kr (jag skojar inte!) och köper nya bröst!

Jag satt i fikarummet igår och tänkte på allt härligt jag skulle kunna göra för 37000 kronor... Vilka resor... Äventyr... Renovering... En till valp?

Jag kan lova att ett par runda plastbröst fanns inte ens med på min lista. Mina små fjuttiga tuttar duger alldeles utmärkt till det de är till för!

Vardag igen

Jahapp då var semestern över för den här gången. Den första tanken som slog mig i måndags när jag kom till jobbet och såg att vi hade 5 överbeläggningar var: "Jag behöver semester!". Men efter några timmar var man inne i svängen igen som om ingenting hade hänt.

Igår kändes det att det var vardag igen. Upp tidigt, iväg till jobbet. En hastig puss i hallen. (Det finns ingen sötare än Caisa när hon är nyvaken och ögonen är jättesvullna och knappt öppna!)
Blodtryck och medvetandegradsövervakning. Förmaksflimmer och intracerebrala infarkter. Skallskador, kontusionsblödningar, epilepsi och myasteni. Lunch. Anhörigsamtal, förklara, berätta, trösta, kontrollera, mäta, dokumentera, diskutera, ge läkemedel, dropp, piller, injektioner, blodprov, kräkningar, katetrar och sondmat. Fika. Rapportera, förklara, slå upp, kontrollera, beställa mediciner, lägga schema. Och så hem igen genom Stockholms fyrfiliga rusningstrafik.

Handla på hemvägen. Ringa mamma och kolla att allt gått bra med Molly under dagen. Laga mat. Äta. Iväg till träningen. Spinning i en mörk, stekhet källarlokal. Svett och puls på 160. Hem igen. Tar Molly och åker till sjön. Tar ett dopp. Iskallt vatten. Molly leker och badar. Sitter ensam på bryggan och lyssnar på ljud från sjön. Fiskar som hoppar, mygg som surrar, vatten som kluckar mot bryggan. Plockar smultron och en stor bukett blåklockor på hemvägen.

Hemma igen. Äter yoghurt framför TV:n. Någon deckare. Caisa somnar med huvudet på min axel. Jag somnar och vaknar av att jag snarkar. Stänger av TV:n. Borstar tänder och tar en snabb dusch. Går och lägger mig.

Tar ett djupt andetag och känner att vardagen är tillbaka.

Tur man har vakthund

Vaknade klockan tre inatt av att molly skällde. "Tyst", snäste jag och vände mig om. Men hon fortsatte. Tillslut var jag klarvaken och irriterad. Då hörde jag ljud från ytterdörren. Någon höll på att mecka med låset! "Nä nu jävlar", tänkte jag och tände alla lampor och dundrade ut i hallen, endast iförd T-shirt och trosor, och förmodligen med jordens schysstaste frisyr. "Caisa, det är några som försöker ta sig in i huset!" gormade jag. Jag slet upp dörren och mötte förövarna med en hotfull blick.

Där stod en medelålders kvinna och en kille i 20-årsåldern med ett gäng nycklar i handen och såg vettskrämda ut. Bakpå ryggen på kvinnan stod det "Nattpatrullen".

"Vad vill ni??" frågade jag bryskt.
"Ehh, vi kommer från hemtjänsten... Är vi inte hos Petersen?", svarade kvinnan. "Vi har fått ett larm..."

Jag mjuknade och förklarade att Herr John Petersen har flyttat och nu bor någon annanstans, och vid den här tiden hade även Caisa vaknat och kom uttumlande ur sovrummet.

Den stackars hemtjänstpersonalen hade inte fått förre ägarens nya adress, och förmodligen hade han ramlat eller nåt, och behövde hjälp. Jag förklarade ungefär var han bor nu, och de gav sig iväg under mången ursäkt och bön om förlåtelse.

Gud så galet det kan bli. Det roliga är att när jag öppnade dörren, så kaste sig min hund inte mot deras strupe, morrade och fräste, nej hon sprang och hämtade sin boll och trodde att de ville leka... Tur att man har vakthund...?!

Deppig men stolt

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig ikväll.

Men jag är ändå stolt över att jag har
1. Behållit lugnet
2. Accepterat
3. Varit ärlig
4. Tagit hand om mig
5. Sagt nej
6. Sagt nej en, två och tre gånger till
7. Sagt att jag inte vill höra mer tjat
8. Fortsatt att lyssna på min inre röst
9. Gjort det som fungerar
10. Varit här och nu. Erkänt att stunden är besvärlig, att jag står inför en konflikt som jag inte kan påverka mer än att säga vad jag vill/inte vill, och stå fast vid det. Låta andra människor stå för sina åsikter, känslor och handlingar. Det är deras bekymmer som de måste leva med. Jag behöver inte må dåligt och klandra mig själv, eller någon annan, för det.

jag är lugn här och nu, ensam, med mig själv. Jag är trygg och säker och har validerat mig själv ikväll. Och jag är nöjd och stolt och mår bra.

Nervus Ischiadicus

På fem dygn har jag inte kunnat sova en hel natt utan att vakna av en ilande, stark smärta i mitt vänsterben. Den börjar i höften och strålar ner i lårmuskeln och ilar ända ner i foten. Jag vet det så väl... Ischiasnerven. Jag är jävligt trött på den just nu. Har försökt stretcha, mjuka upp sätesmusklerna, försöker med alternativa sovställningar och avlastande kuddar. Pyttsan! När klockan börjar närma sig småtimmarna vaknar jag av ett hugg och jag vill nästan gråta.

Nån som vill ha en kass kropp? Bra pris vid snabb affär.