Vårtecken

Katter och snödroppar i rabatterna...

Vackert blå scilla...


En slemmig groda på flykt...


...och löv- och riseldning. Island, släng dig i väggen! Har ni aldrig hört talas om Kivingefjallajökull?

Nöjd och glad

...och trivs med livet just nu.

Skrivs det inte så värst mycket intressant i min blogg så brukar det betyda att livet är ganska lugnt och behagligt utan allt för stora svängningar.

Hade ett bra utvecklingssamtal med chefen, och kommer få en löneförhöjning som jag känner att jag förtjänar. Visserligen kan jag i det oändliga börja dividera om hur mycket mer en sjuksköterska egentligen borde ha, men utifrån hur läget faktiskt ser ut får jag väl säga att jag är tämligen nöjd.

Lyckas acceptera det snöblandade regnet och ta det för vad det är - april! Med allt vad det innebär. Sprudlande liv som gror och växer, samtidigt som vintern dröjer sig kvar. Lika bra att bara dra en filt över sig och tända en brasa, eller värma sig med hård träning.

Träningen går för övrigt hyfsat bra. Jag går inte ner ett gram i vikt, men orkar inte bry mig så mycket om det. Konditionen är väl kanske inte heller på topp, men styrkan och uthålligheten finns. Så än lever jag.

Spinninginstruktören - den ökända, vackra, charmiga men inte helt intelligenta - fick mig att rodna igår, när jag satt och värmde upp på cykeln en stund innan passet. Hon kom fram och lade sina händer runt min lätt svettiga och varma överarm och sa: "Usch vad jag fryser, känn vad kall jag är!"

Jag kom genast på ungefär en miljon tänkbara sätt att få henne varmare, men jag sa istället: "Du kanske ska hoppa upp på cykeln, då?". Caisa kan skatta sig lycklig som har en from fårskalle till flickvän. =)

Vårvindar friska

Efter denna långa vinter, med ett halvmetertjockt snötäcke som hindrat mig från att gå långpromenader är jag nu tillbaks i gamla, sköna spår.

Tog en lång skogspromenad med Molly och insöp den kalla vårluften, de nya dofterna, ljudet från fåglar och friska vindar. Passade på att njuta av att faktiskt kunna ta sig fram utan att behöva pulsa i snö upp till knäna. Det började regna, men det gjorde ingenting. Regnet luktade gott och jag är tvättäkta. Molly passade på att rulla sig i någon form av avföring...

Tankar en solig onsdag i April

Efter konferensen har jag fått mycket att tänka på.

Bland annat har jag börjat tänka på min egen död och mina nära och käras död. Hur ska man orka med sån't? Hur ska jag stå ut med att någon jag älskar rycks bort från mig? Eller om det är min tur att lämna... Veta att jag har några månader kvar, kanske ett år... Skulle jag kunna acceptera att behöva lämna livet?

Tunga frågor. Man blir inte helt sprallig. Men ändå, nu när vi inte vet - och förmodligen inte kommer få veta under vår livstid - vad meningen med livet är, och för allt vad det är värt kan dö imorgon eller om ett år... Är det då inte bättre att, istället för att grubbla över denna mening som vi aldrig kommer komma underfund med, fokusera på att göra vår begränsade tid så trivsam, innehållsrik och behaglig som möjligt - för oss själva och för varandra?

Minnesvärda ord som jag fick med mig, sagda av en döende patient, var: "Lämna mig ifred, utan att överge mig!".
Tycker det var så träffande, och definitivt något jag kommer bära med mig när jag vårdar palliativt. Att inte böka och stöka och tjata om mat, vändschema, trycksår och lunginflammation, utan faktiskt, när tiden börjar ta slut, bara finnas där.

Laktos

Japp, det är laktosen!

Jag har nu varit utan laktos i ca en månad, i diagnostiskt syfte, för att se om jag är laktosintolerant. Jag har nämligen en del symptom som tyder på det.

Igår och idag var jag på konferens - Nationella konferensen om palliativ vård, en givande men ganska dyster tillställning - och givetvis hade jag inte anmält specialkost. Så jag hade vanlig mjölk i kaffet och åt den sås som serverades till fisken.

Det ångrade jag senare på kvällen.

Alla symptom kom liksom på en och samma gång, och för alla er som trott att det luktar hallontårta när fina flickor fiser, kan jag tala om att det är en osann myt.

Tillägg...

...kände bara att jag inte var färdig med mitt klagande.

Fan, nu känns allt helt plötsligt jävligt mörkt. Jag är så less på människor i största allmänhet, särskilt dem som ljuger, strular till det, gör bort sig, sårar och förstör för sig själva och andra.

Även om det inte direkt rör mig.
Även om det inte handlar om någon i min omedelbara närhet.
Även om det inte spelar någon roll om hundra år.

Jag vill bara att människor ska vara ÄRLIGA. Det slår högst på min lista.

Fan, också!

Så, nu var jag klar.

Motvind

Hur ska man lyckas sköta sin hälsa och ta hand om sin kropp när man ständigt arbetar i en helvetisk jävla motvind?!

Säger jag Bu så säger kroppen Bä, säger jag Ja så säger den blankt Nej. Varför vill den inte bara lyda mig? Jag vill den ju så väl!

Ååååhhh, jämmer och elände!

Det är (för tillfället) mina benhinnor som strejkar. Har känt av dem ett par veckor nu, men det har varit hållbart och blivit bättre och bättre. Så idag var det dags för en liten premiärjoggingtur på kvällskvisten. Utvägen gick hur bra som helst! Jag hade gott om energi och duggregnet svalkade och skymningen var behagligt grå. Jag sprang förbi hästhagar och blöta åkrar och Molly sprang snällt bredvid. Det var liksom perfekt. Men, på hemvägen började det strama och kännas stumt i smalbenen, så jag gick sista biten. Väl hemma så började det värka nåt infernaliskt!

Nu sitter jag här och är arg, besviken, ledsen och har ont!!!

Glad Påsk!

Första härliga vårvärmen på självaste Påskafton!
10 grader i trädgården. Firade påsk efter jobbet med ett glas vin i solen.

Och ja, såhär ser man ju faktiskt ut när man har solen rätt i ögona! XD

Molly myser när hela familjen är ute i trädgården. Hon ser ut som att hon är lite sugen på mitt vin...

Blöt skärtorsdag

En dimmig skärtorsdag med lite grått duggregn och ett långsamt smältande snötäcke.

Var ledig igår och shoppade nya träningsbyxor, underkläder och en fantastist snygg och skön, knallbrandgul hoodtröja. Passade även på att klippa av mig håret. Det var ju på tok för långt redan direkt efter förra klippningen. Nu är det KORT. =)

Körde Petras brutala cykelpass på kvällen. Mina ben, som redan var möra efter att jag hade lagt på 5 extra kilo på pump i måndags, dog. Nu går jag som en halt anka.

Hade en jobbig stressdröm inatt. Vaknade och trodde fortfarande att jag var på jobbet och hade en patient som skulle opereras och fortfarande inte var preanestesibedömd. Sånt är alltid jobbigt.

Strax blir det en kopp kaffe med Nanna, och sen ska jag ta mig an hallväggen och börja spackla. Dessvärre har min slipmaskin gått sönder så jag lär få stå och slipa för hand. Suck.

Sommartid

Jag ställde nogsamt om mina klockor i söndags. Alla utom mobilen som jag glömde.

Har jag nämnt att jag använder mobilen som väckarklocka?

Jag klev upp i morse, ovanligt utvilad, och satte på kaffebryggaren. Då fick jag se spisklockan. 5:54. "HELVETE!" hann jag vråla. Sen for jag som en oljad blixt in i sovrummet och härjade på mig ett par jeans, snabbt ut och borsta tänderna, plocka ihop mina saker (inklusive mobiljäveln), kissade så hårt att det nästan skvätte vatten upp i baken, hoppade i skorna och var redo att dra.

Då kom Caisa med en kaffetermos och en smörgås och höll upp min jacka åt mig. Söta, fina, rara hon!

6:07 satt jag i bilen påväg till jobbet. 6:50 stämplade jag in på avdelningen, ombytt och klar. (Jag börjar 7:00.) Snyggt jobbat, va?

Trots att jag kom i tid har hela dagen haltat och jag har känt min försenad hela tiden. Och galet kär i min underbara, omtänksamma fästmö!

Stiltje

Ja här händer det inte mycket. Livet tuggar liksom på i sin vanliga gamla lunk. Avdelningen öppnade igen i söndags, och idag fick vi stänga igen för ett nytt magsjukeutbrott. Är det inte underbart?

Träningen går bra och jag har gott om energi. Tyvärr börjar jag få ont i benhinnorna nu igen. Aldrig ska det liksom bara få vara bra! Funderar på att skippa box och cirkel ett tag och köra mer cykel och pump, så kanske underbenen får vila lite. Vill inte ha benhinneinflammation igen!!!

Årets säkraste vårtecken har kommit. Molly har rullat sig i vildsvinsbajs. Härligt. Luktar så...intressant! Det blev en hundsanering som hette duga.

Jag verkar dessutom vara den enda som inte har fått sitt skattebesked ännu... Hoppas att det är för att Skatteverket är tvungna att kontrollera några extra gånger om den extremhöga återbäringen på mångmiljonbelopp tilldelad Syster Yster verkligen stämmer. Man kan ju alltid drömma...

Så var det helg igen, och inget särskilt inplanerat. Får alltid för mig att jag ska hitta på så mycket spännande saker på helgen, och så slutar det ändå i soffan för att jag är så trött och inte orkar nåt.

Ja, det är en jävla stiltje just nu.

Kul helg!

Efter en dödstråkig vecka på jobbet (intagningsstopp och isolerad avdelning pga vinterkräksjukan) tyckte jag att det var dags att roa mig lite. Därför tog jag på fredagskvällen bussen in till Bålsta och åt middag och drack öl med Nanna på den lokala kvarterskrogen. Ölen smakade gott och vi avverkade många viktiga samtalsämnen under kvällen. Jag beställde en Red Bull Vodka i baren och messade Caisa för att fråga när hon slutade på jobbet, och skulle komma för att hämta mig. Fick till svar "där om 5 min", så jag sörplade i mig min sprit på några sekunder och såg sedan dubbelt när jag kom hem.

På lördagen var det sedan dags för ett besök i Uppsala på HBT-klubben Selma, som drivs av en gammal flamma till undertecknad. Trots min ovana att festa, efter månader i soffan, på gymet eller framför datorn, satt ränderna fortfarande i. Jag dansade och skuttade såpass att alkoholen knappt hann passera levern och säga "hej" innan jag svettats ut den. Med andra ord hade jag jätteroligt och njöt för glatta livet av öronbedövande dunk-dunk, svettig trängsel på dansgolvet och klibbande drinkspill under skorna. Caisa var frivilligt nykter och fick således äran att köra en trött och utmattad, sovande men lycklig Karin hem till sängen.

Idag vaknade jag till ett vinterlandskap igen. Men det kändes som att det inte spelade någon direkt roll. Ändå ingenting som går att göra nåt åt. Väder kan man bara acceptera. Så idag blev det en slapparsöndag i soffan med chips, cola, filtar, en knorrande hund som trängs mellan Caisa och mig, och en dålig film att somna framför.

En kul helg, helt enkelt!

Känslosvall

Jag känner så mycket!

Jag är så upprymd av kärlek och rus och vänskap och förtroende och tillit, ömhet, närhet, trofasthet, äventyrlighet, lust, spänning, magi och vardag! Allt på en gång.

Svalla över mig, låt mig ligga i sanden och känna känslorna flyta över mig som vågor. Ta mig med ut i havet och sug ned mig i djupet. Låt mig känna och leva.

Allt möjligt men inget viktigt

Än så länge är jag inte drabbad. Gud, om du finns så kan du väl vara så snäll och se till att det förblir så? *tittar fromt upp mot himlen*

Istället för magsjuka lider jag av tristess. Det är ju inte direkt häcken full att vara strokekoordinator när vi har intagningsstopp och avdelningen är isolerad...

Fick till ett cirkelpass efter jobbet i alla fall. Gick riktigt bra, jag kände mig ovanligt pigg. Jag kunde titeln och artisten på nästan alla låtar som spelades. Det tycker jag var lite imponerande! Men, så har jag ju en förmåga att lagra onödig information i mitt minne och glömma bort viktiga saker.

Som vår ettårsdag när jag lägger schemat... Jag skäms.

I bilen påväg hem från träningen fick jag ett stort, tomt hål i magen och började längta som bara den efter Caisa. Samtidigt fick jag riktiga cravings efter Kalamataoliver. Jag och mina begär...

Örk...

Jag vill ha risktillägg.

Det går vinterkräksjuka på jobbet.

Kan inte livet ha något mer spännande och uppfriskande att bjuda på för en gångs skull?

Känslobakis

Vaknar sent på soffan i ett rus och känner mig känslobakis. Solen pressar sina strålar envist genom mina ihopskrynklade ögonlock. Det droppar smältvatten från taket.

Kanske överlever jag mig själv en gång till?

Kanske kan mitt hjärta vara stilla en stund och sluta försöka hoppa ut ur mitt bröst?

Sätter mig på verandatrappen med en kopp kaffe och försöker förstå vad det egentligen är jag känner. Ett slags vemod, en längtan och kanske en saknad av någonting som var på ett visst sätt en gång och inte är det längre.

Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Det bara förändras, rör sig i cirklar framåt. Och jag antar att det bara är att följa med. Ta livet, kärleken, ångesten och längtan för vad de är.

Fan då...

Jag tar tillbaka allt jag sagt om kärlek.

Kärleken är inte värd ett ruttet jävla dugg.

Det är en jävla hittepåutopi som någon dum jävel har kommit på för att ensamma människor ska känna sig ännu mera ensamma, och tvåsamma människor ska känna sig fastlåsta i varann.

Jag körde på en uggla ikväll. Den bara satt på vägen och jag körde alldeles för fort.
Den tittade på mig med stora, runda ögon. Förebrående. Den slutade andas i min famn och jag grät.

Grät för att livet är så föränderligt och oförutsägbart och för att mina känslor och tankar är som de är, och för att jag aldrig kommer kunna förstå hur andra människor tänker.

En till som jag

Vet du va’
som är bra?
Att det inte finns nån mer som jag!

För tänk om,
om det kom
en förskräcklig liten flicka som

liksom jag
satte sta’
med att göra hyss varenda dag.

Fast på sätt och vis så skulle det va bra,
om det bara fanns en till som jag.

En som jag,
sån som jag,
oj, vad mycket kul vi kunde ha!

Tänka sej,
hon och mej,
oj oj oj oj oj, hujedamej.

Jo, för då
var vi två,
tänk vad hyss vi kunde göra då!

Dubbelt opp mot nu ger jag mej attan på,
men vad skulle farsan säja då?

Bylleflogg

Men alltså HALLÅ.Vart tog Karin-The-Party-Animal vägen?!

Jag avbokade kvällens boxningspass, eftersom jag insett att jag lika gärna kan skita i att träna eftersom jag ändå envisas med att bli tjockare och tjockare. Spelar ingen roll om jag så lever på blommor och blad och spenatsaft och tränar sju gånger i veckan.

Så ikväll bestämde jag mig för att bli full istället, för det var längesen.

Jo, men pyttsan.

En flaska rödvin senare låg jag och Nanna i varsit soffhörn och snarkade.

Shit, alltså. Gammal, tjock och sömnig... Det går utför.