Semesterlängtan

Tre veckor kvar. Det börjar kännas lite nu.

Sommarsolen klänger sig kvar på himlafästet och pressar allt vad den har! Ljuvligt! Min nyss knallröda hud har nu fått en brun ton och mitt hår börjar som vanligt bli blekt i topparna. Jag har dessutom oförklarliga blåmärken över hela kroppen, vilket gör mig lite fundersam, men inte särskilt oroad. Tog en blödningstid idag på jobbet som var normal.

Har lite för lite att göra på jobbet, blir lätt rastlös när jag är koordinator. Tycker mer om att ha patienter. Blir så mycket dötid vissa dagar. Nu är vi ihopslagna med vår systeravdelning eftersom de har sommarstängt. Det brukar bli en aning rörigt och kaosartat i början, men dessa två dagar har gått ovanligt smidigt. Men man ska inte ropa hej...

Det gjorde jag idag, helt i onödan. Jag skröt om att jag börjar kunna äta lite mjölkprodukter igen - magen har faktiskt tålt lite såser och grejer. Så jag åt en färdig Biff Stroganoff-rätt, som jag ångrar nu. Magen ser ut som en badboll och jag är väldans gasig... Varför skulle jag öppna truten?

Sol ute...

...stökigt inne.

Men vad gör väl det?

Har haft en förbaskat härlig helg. Igår kom Peter på besök och hoppade i galen tunna. Alltså i vår galet sköna badtunna! Nanna var också här och Uffe kom med efter ett tag. Där satt vi och plaskade i värmen tills klockan var en bra bit in på idag.

Idag har jag och Peter varit vid Ekilla och badat och solat halva dan, sen åkte vi till Bålsta och käkade pizza. Peter missade ett tåg, så vi passade på att käka glass också.

Hemma igen, röd och vit som den danskaste av flaggor, somnade jag på den utfällda bäddsoffan. Caisa väckte mig och ville ut och premiärcykla på sin nya mountainbike, så vi tog en kvällstur ner till Kulla för ett nakendopp. (Jag badade, Caisa satt på bryggan och oroade sig för att det skulle komma någon som råkade få se mitt blekvita arsle, hehe. Det kom ingen.)

Nu är jag seg, varm, trött och har lite ont i huvet. En förbaskat härlig helg! Tack, alla medverkande!

Midsommar

Den lugnaste och mest behagliga midsommaren jag upplevt på mycket länge. Bara Caisa och jag, och Molly förstås, solen, mat och vin.

Vi käkade en smarrig sillunch i trädgården, sen gick vi bort till en äng i närheten där områdets gamlingar rest en midsommarstång och dukat långbord. Vi satt och tjötade en stund med dem och Molly fick undersöka allas pic-nic-korgar noggrant.

Sen åkte vi ner till Boskops-Arnö, en mysig ö några kilometer härifrån, gick en lång promenad ner till ett mysigt badställe. Jag och Molly badade och Caisa (badkrukan) tittade på. Vi satt i gräset och smaskade limemarinerade jordgubbar med mandelgrädde och hade det allmänt GÖTT.

Så småningom traskade vi hem, eldade i tunnan och grillade lite middag, lyssnade på avlägset dunka-dunka från festande grannar. När solen försvunnit från trädgården och myggen tagit över herraväldet gick vi in och glodde på Shutter Island, en film helt i min smak. Sen var tunnan varm och vi tog ett midnattsdopp i den och noterade att det både var skymning och gryning samtidigt och att fåglarna aldrig tystnat denna kväll.

Bara vi, inga måsten, inga krav. Ett ostädat hus, oklippt gräs i trädgården, en massa tvätt hängande på diverse ställningar, osminkad, håret på ända och iförd en alldeles för kort solklänning. Dagens motto: "Och...?".

Gud så jäkla GÖTT! Önskar jag orkade leva såhär oftare.

Kom an katten...

...det svänger ju!

Har haft en jobbig svacka i några dar, då jag gått omkring i nåt slags dvala och känt mig overklig, deppig, håglös, illamående och allmänt ledsen. Grinat så fort jag fått chans till det och haft en tung skallebang.

Men så häromdagen, på ICA, efter ett träningspass, bara vände det. Jag gick förbi tvål-och schampoavdelningen och klev in mellan konserver och dricka och bara *poff* så var allt borta. Helt plötsligt vaknade jag och kände mig hel igen. Helt utan anledning. Bara sådär.

Jaa, det är inte lätt, men det är skönt när det går.

Imorgon är det midsommar och vi har lyckats att inte planera in ett jota! Det ska bli så himla skönt! Bara vi två, sol och slappa, äta god mat och kanske titta när grannarna i området reser midsommarstången. Om vi vill. Eller så ligger vi och glor på TV hela dagen. Valet är vårt. Fan så gött!

Nobody knows

Längst inne i mitt huvud är sanningen ren och vit. Där finns inga frågetecken eller tveksamheter, där är allt just som det är. Väldigt primitivt. Väldigt basalt. Inget knussel och inget krångel. Det är världen runt omkring som krånglar. Som snirklar sig som murgröna kring mina vrister tills jag snubblar. Full av värderingar och rätt och fel. Men idag tänker jag inte lyssna. Idag tar jag min seckatör och klipper revorna, sen springer jag.

Och när jag stannat, när det har slutat blåsa, så kommer Pink och sätter sig hos mig och sjunger:

Nobody knows
Nobody knows but me that I sometimes cry
If I could pretend that I'm asleep
when my tears start to fall
I peek out from behind these walls
I think nobody knowsNobody knows, no

Nobody likes
Nobody likes to lose their inner voice
The one I used to hear before my life made a choice
But I think nobody knows, no no
Nobody knows, no

Baby, oh the secret's safe with me
There's nowhere else in the world that I could ever be
And baby, don't it feel like I'm all alone
Who's gonna be there after the last angel has flown?
And I've lost my way back home
I think nobody knows, no
I said nobody knows

Nobody cares
It's win or lose not how you play the game
And the road to darkness has a way of always knowing my name
But I think nobody knows, no no
Nobody knows, no no no no

Tomorrow I'll be there my friend
I'll wake up and start all over again
When everybody else is gone
No no no

Nobody knows
Nobody knows the rhythm of my heart
The way I do when I'm lying in the dark
And the world is asleep
I think nobody knowsNobody knows
Nobody knows but me
Me

Hjärtat

Om hon bara visste hur mycket hon betyder för mig...

Måttfull, taktfull eller bara full?

Kära Tomten. Jag önskar mig en stor dos måttfullhet.

Och så önskar jag mig en mindre känslig mage.

Tack på förhand.

Karin.

Bajsbrunt rum och cykeltur

Härom dagen fick vi för oss att börja renovera lilla rummet. Det som inte ens har ett golv ännu. Sagt och gjort, vi satte igång med en gång. Sket i underarbetet, smackade upp färgen direkt. Och vilken färg sedan! Ett litet, trångt och ganska mörkt rum, nu helt målat i bajsbrunt! Det är så man kan gråta, så fult är det! Fast vi skrattar mest, för det är så typiskt oss att inte tänka, bara göra, och sen stå där förvånat och säga "oj" i kör.

För att få någon rätsida på det bajsbruna rummet från helvetet tänkte jag inreda det helt i vitt. Jag drog med mig Nanna till IKEA och shoppade vit inredning för 2000 spänn. Aj vad det sved i mitt snåla hjärta, jag avskyr att spendera pengar på saker. Men snart så ska det nog bli fason på rummet, bajsbrunt eller ej!

Jobbat kväll idag. I förmiddags gav jag mig ut på en cykeltur, utan Molly. Det gick vansinnigt lätt och fort och var inte ett dugg jobbigt. Hade inte tänkt cykla längre än till Ekilla, men fortsatte ända till Bålsta eftersom det gick så smidigt. Var nog i Bålsta på 20 minuter. När jag då skulle vända och cykla hemåt fick jag förklaringen till varför det gick så lätt. Jag hade haft en sjuhelsikes medvind. Den medvinden blev sedemera en sjuhelsikes motvind, och det tog dubbelt så lång tid att ta sig runt turen och hem. 1,9 mil räknade jag ut att jag cyklade, och det var inte illa tycker jag! Lite ont i rumpan, men foten klarade sig bra. Det här kommer bli hur kul som helst!

Oplanerat släktkalas och spik i foten

Lördag i Kivinge. Regn och halv storm. Caisas föräldrar kom vid 10 på förmiddagen. Caisa och hennes mor åkte in och hjälpte Caisas syster Bea att flytta. Caisas pappa blev kvar och vi hängde i soffan och diskuterade livsviktiga saker såsom barnaga och uppfostran. Pappa Christer och jag har alltid helt olika åsikter om saker, men båda gillar att diskutera och båda kan argumentera, men jag vinner alltid! =)

Pappa Christer och jag satte igång att bära bort skräp till parkeringen, som skulle till tippen. Då passade jag på att sätta foten på en list med en uppåtvänd rostig spik i. Kände först hur spiken med ett "plupp" penetrerade skosulan för att sedan med ytterligare ett "plupp" gå igenom trampdynan och in i köttet i min stackars fot. Fan, så ont det gjorde! Och ännu ondare gör det idag! Synd om mig...

Senare kom min mamma Eva och min pappa Björn och fikade. Våra familjer är verkligen som äpplen och päron. Nej vänta, det är för likt. Som äpplen och mandariner! Det är ett under att de ändå kommer överens och kan fika tillsammas sisådär en gång i halvåret.

Caisas mamma Lena och pappa Christer återvände senare till de djupa värmlansskogarna och mina föräldrar åkte hem till Kungsängen. Caisa och jag planerade en myskväll med film framför den nya platt-teven som Caisa köpt. På ICA (där vi hyrde film) träffade vi min syster Gunilla och hennes kille Johan och deras skyddsling Emelie, och de kom hem till oss en sväng och drack te.

Sedan somnade jag i soffan till Sherlock Holmes, och idag är det på tok för fint väder för att titta på film... Undrar just om det går att cykla med en öm och svullen fot?

Kärleken kommer och kärleken går...

...ingen kan tyda dess lagar.

Människor kommer och går. In och ut ur varandras liv. Kommer, närvarar, lämnar, kommer tillbaka. Berör. Lämnar spår.

Nanna och Jana, som har velat fram och tillbaka i tre år... Klöst ögonen ur varandra, hatat varandra, och ändå ofrånkomligen älskat varandra. Velat lämna. Velat stanna. Vill inte vara den som lämnar. Vill inte vara den som blir lämnad. Vill inte samma sak. Vill ändå nånstans. Vill nåt annat. Vill ingenting.

Mitt ex och hennes nya flickvän, som även blivit en god vän till mej. Det Solida Paret. De söta, lite puttinuttiga, som faktiskt passade så bra ihop. Som kompletterade varandra på ett charmigt sätt. Jag var så glad för deras skull, för deras lycka. All svartsjuka och bitterhet rann av mig när jag lärde känna Veronica. Jag kände djupt i hjärtat att "henne var det okej att lämna över till". Knäppt, jag vet, men olycklig kärlek kan verkligen få mig helt ur spår. Och nu går de åt varsitt håll. De som jag gett min tillåtelse att vara lyckliga! Det känns helt galet!

Och en kompis jag nyligen lärt känna. Inte så djupt, men tillräckligt för att fatta tycke för och bry mig om. Någon jag gillar att prata med, som förstår, och som jag tror att jag förstår, i alla fall litegrann ibland. Någon som har helt andra intressen och värderingar än jag, men som ändå kan fånga mitt intresse och göra mig glad. Nån att slåss med på träningen. Nån att busvissla på i trapporna på jobbet. Nån att skicka kryptiska meddelanden till. Nu ska han ut i världen. Kriga. Riskera sig själv för människor han inte känner. Han är så glad, och jag är så glad för att han är glad, för jag blir glad när människor GÖR någonting med sina liv. När människor uttnyttjar den tid de har till något vettigt och meningsfullt istället för att sitta bittra på sin kammare och titta på TV och känna sig ensamma. Jag är så glad för jag vet att han så gärna vill det här. Och ändå är jag ledsen, för jag kommer sakna honom. Konstigt, eftersom jag knappt ens lärt känna honom och vi har inte ens umgåtts särskilt ofta. Men vissa människor sätter sig fast. Så är det.

Relationer skapas, formas, spricker i kanterna och faller isär. Limmas ihop med kärlek, vilja, kamp och kompromisser. Stöts i kanterna, slits och nöts. Formas om. Får ny karaktär. Förvandlas, förtvinar, svälter, återkommer, gror, blommar. Som energi, som aldrig tar slut. Den bara ändrar form.

...Men dig vill jag älska i vinter och vår
och alla min levnads dagar...

Prioriteringar

Tänk vad allt är olika bara utifrån hur man väljer att möta livet. Har haft samma späckfyllda dag idag, men är inte ett dugg stressad! Konstigt.

Idag har jag fokuserat på medveten närvaro, att göra en sak i taget, och inte tänka på nästa sak förrän jag är klar med en sak. Och försökt vara smidig, göra det som fungerar. Och det har fungerat bra!

Smidighet: Skit i att laga mat och ta fram nåt färdigt ur frysen istället! Vi har ju massor med hemlagade matlådor. Varför stressa?

Medveten närvaro: Intensivt cirkelträningspass. Tänkte inte en sekund på att jag måste ut med Molly efteråt, eller att jag borde hänga tvätt när jag kommer hem, utan tänkte på hur svetten dröp från pannan och hur mjölksyran brände i musklerna. Och jag orkade ta i massor!

Av rena förvåningen tog jag sen en timmes skogscykeltur med Molly. Det var knöggligt och roligt och nu är både Molly och jag helt slut. (Hon flämtar fortfarande - jag har normal puls och andning.)

Tvätten är inte hängd, och disken är inte diskad. Trädgården är inte vattnad, och det ligger en massa ovikta rena kläder i en hög i sovrummet. Men vet ni vad? Det dör man inte av.

"Skjut inte upp till morgondagen det du kan göra i övermorgon!"

Vardagsstress

Det är fan ett jävla sjå att få ihop vardagspusslet!

Upp i ottan och jobba, skynda hem, umgås med hunden som alltid skriker och ylar när jag kommer hem. Är hon ledsen? Är hon glad? Är hon understimulerad? Gömma godis och kasta pinnar, döva det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet som gnager för att grannen blir tillfrågad flera gånger per vecka om han kan passa vovve. Beroende, beroende, beroende av hjälp att få ihop det dagliga livet. Suck.

Slänga ihop nåt att äta. Alltid vrålhungrig. Dåligt samvete för att det inte blev något hälsosamt och vällagat. För att det inte blev matlåda åt Caisa imorgon. För att jag inte har handlat. För att jag inte har hunnit.

Står i valet och kvalet... Ska jag åka iväg och träna Bodypump? Jag vill så gärna. Mina axlar och min rygg behöver det. Men hjärtat kvider. Lämna Molly ensam igen? Hon skulle nog hellre uppskatta en långpromenad eller en cykeltur. Men det får man inga muskler av...

Hur jag än vänder mig har jag röven bak. Som två stora bowlingklot. Och jag vill bara dra ner rullgardinen och göra ingenting i ren protest... Men det lutar mest åt att åka och träna i alla fall, och sen ta en cykeltur med Molly, sen kasta sig in i duschen och kraschlanda i sängen och be till Gud om några extra timmar varje dygn.

Blixtar och dunder

Söndag. Min lediga dag. EN ledig dag innan en femdagars morgonpassvecka. Solen steker. Caisa och jag kan inte riktigt komma överens om nånting idag. Det hänger som ett åskmoln i luften och väntar på att få börja blixtra och vräka ur sig regn. Minsta lilla någon säger fel, eller antyder något som den andra inte håller med om till 100% så slår det gnistor om oss. Arga små blixtrande gnistor som bränns.

Vi är likadana båda två, ingen bättre ingen sämre. Vi försöker så gott vi kan. Mitt i humörsvängningarna försöker vi fånga upp varann, dra upp mungiporna och säga något snällt. Det är bara så knepigt att fånga den andra när den också befinner sig på någon bra nivå av mottaglighet.

Nu åkte i alla fall Caisa till ICA för att köpa sill och potatis. Ett regnmoln kommer seglande över himlen. Bäst att ta in tvätten.

Cykel!

Nu har det alltså skett. Jag har blivit med cykel igen!

En knallröd, snygg Peakcycle Pt Franklin med 21 Shimanoväxlar. Jag fick den i en kartong som jag pulade in i min lilla pruttbil. Fick åka hem med öppen baklucka. När jag så skulle sätta mig och montera ihop den, upptäckte jag att monteringsanvisningarna var för en helt annan cykel.

Sån't kan ju få den mest stabila människa att börja gråta... Nåväl, jag grät inte, men slet mitt hår och ringde Uffe. Han kom och skruvade ihop cykeln på tio minuter utan bruksanvisning. En händig karl, den där Uffe.

Så, nu har jag provcyklat fram och tillbaks och runt och jag är supernöjd! Några småjusteringar skall skruvas till bara. Har till och med provcyklat med Molly och det gick hur bra som helst! Hon sprang så snällt bredvid utan att dra i kopplet. Hon blev ganska trött, dock. Får nog ta det lite lugnt i början så hon inte skadar sig.

Nu får jag sätta upp lite mål med min cykelträning i sommar. Delmål nummer ett blir en tur till Ekilla, kan väl röra sig om max en mil fram och tillbaks. Blir en bra början. Jag är ju inte van vid cyklar som rör sig framåt när man trampar!

Njuta

Är det inte det allt går ut på? Att ta vara på allt det där som frisätter dopamin, serotonin, endorfin och får en att må bra? Om än för en kort stund, men varje sekund av njutning är värdefull.

Jag kan inte låta bli att stanna och sniffa på syrenerna. Drar ett djupt andetag med näsan i blomklasen och känner mig hög i några sekunder. Njutning. Välbehag.

Eftermiddagssol, varm och ljusgul. Glimmar fint genom björkkronor. Fyller mig med lugn.

Mjukt gräs under mina nakna fötter. Att gå en sväng i trädgården och dofta, lyssna, känna. Med det svala gräset under fotsulorna. Lite fuktigt. Lite svalt.

Hjärtat som bultar hårt i bröstet under ett intensivt cykelpass. Öronbedövande musik, svett som rinner ner för panna, kinder, näsa, armar och på ryggen. Att orka lite till. Att känna hjärtslagen ända ut i ryggen, som skön massage. Att vid passets slut dra ett djupt andetag och tänka "Fan, jag överlevde!".

Att sniffa på den man älskar. Att stoppa näsan i nacken under det spretiga tunna håret och dra ett andetag. Känna hennes hud mot näsan och läpparna. Känna hennes lukt. Den lukten som jag känner igen och känner mig trygg med. Den lukten jag vill känna resten av livet, ha den i min kudde, i min själ. Känna värme inuti när jag andas in.

Man måste passa på att njuta av de små sakerna i livet. Imorgon kan allt vara förbi.