Kärleken kommer och kärleken går...

...ingen kan tyda dess lagar.

Människor kommer och går. In och ut ur varandras liv. Kommer, närvarar, lämnar, kommer tillbaka. Berör. Lämnar spår.

Nanna och Jana, som har velat fram och tillbaka i tre år... Klöst ögonen ur varandra, hatat varandra, och ändå ofrånkomligen älskat varandra. Velat lämna. Velat stanna. Vill inte vara den som lämnar. Vill inte vara den som blir lämnad. Vill inte samma sak. Vill ändå nånstans. Vill nåt annat. Vill ingenting.

Mitt ex och hennes nya flickvän, som även blivit en god vän till mej. Det Solida Paret. De söta, lite puttinuttiga, som faktiskt passade så bra ihop. Som kompletterade varandra på ett charmigt sätt. Jag var så glad för deras skull, för deras lycka. All svartsjuka och bitterhet rann av mig när jag lärde känna Veronica. Jag kände djupt i hjärtat att "henne var det okej att lämna över till". Knäppt, jag vet, men olycklig kärlek kan verkligen få mig helt ur spår. Och nu går de åt varsitt håll. De som jag gett min tillåtelse att vara lyckliga! Det känns helt galet!

Och en kompis jag nyligen lärt känna. Inte så djupt, men tillräckligt för att fatta tycke för och bry mig om. Någon jag gillar att prata med, som förstår, och som jag tror att jag förstår, i alla fall litegrann ibland. Någon som har helt andra intressen och värderingar än jag, men som ändå kan fånga mitt intresse och göra mig glad. Nån att slåss med på träningen. Nån att busvissla på i trapporna på jobbet. Nån att skicka kryptiska meddelanden till. Nu ska han ut i världen. Kriga. Riskera sig själv för människor han inte känner. Han är så glad, och jag är så glad för att han är glad, för jag blir glad när människor GÖR någonting med sina liv. När människor uttnyttjar den tid de har till något vettigt och meningsfullt istället för att sitta bittra på sin kammare och titta på TV och känna sig ensamma. Jag är så glad för jag vet att han så gärna vill det här. Och ändå är jag ledsen, för jag kommer sakna honom. Konstigt, eftersom jag knappt ens lärt känna honom och vi har inte ens umgåtts särskilt ofta. Men vissa människor sätter sig fast. Så är det.

Relationer skapas, formas, spricker i kanterna och faller isär. Limmas ihop med kärlek, vilja, kamp och kompromisser. Stöts i kanterna, slits och nöts. Formas om. Får ny karaktär. Förvandlas, förtvinar, svälter, återkommer, gror, blommar. Som energi, som aldrig tar slut. Den bara ändrar form.

...Men dig vill jag älska i vinter och vår
och alla min levnads dagar...