Mördare

Igår morse påväg till jobbet bländade jag av för mötande bil i backen ner förbi Övergrans Kyrka, och plötsligt från ingenstans sa det bara SMACK och ett rådjur kom flygande in i fronten, upp på huven, ner i diket och hornen flög åt varsitt håll och landade med ett varsit klonk-klonk på vägen. Jag stod på bromsen och skrek "Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!", till ingen nytta alls. Det gick liksom inte att få det hela ogjort.

På med varningsblinkers, fram med mobilen och rusade ner i diket till den stackars lilla bocken som låg där och flämtade och sparkade med benen. Ringde förstås 112 och blev först kopplad till fel sambandscentral - Stockholm - och sen fick jag prata med jordens drygaste polis i Uppsala, som tyckte att jag skulle "markera platsen med snitsel eller nåt". Jag förklarade att min bil med varningsblinkers nog var markering nog, och att en jägare måste komma och skjuta djuret omedelbart. "Ja, men jag vet inte hur lång tid det tar innan nån kan komma, så du måste markera platsen", svarade den totalt intelligensbefriade polismannen. "Men hör du vad jag säger? Jag sitter i diket med rådjuret i knät, som knappt kan andas och lider, jag tänker givetvis inte åka härifrån förrän det kommer en jägare och har ihjäl djuret FATTAR DU VÄL!!!". Polisen suckade. "Jaja, du får väl sitta där hur länge du vill, jag ska ringa en jägare..."

Rådjuret rosslade och kämpade för att få luft. Jag satt och försökte hålla det lugnt - dumma mig, ett rådjur blir ju knappast lugnare av att en människa sitter och håller i det?!?!! - och se till att det inte tog sig iväg in i skogen. Ringde Caisa och hon kom direkt och satt där hos mig. Efter kanske tio minuter orkade djuret inte andas längre, och strax därefter kom jägaren och då var djuret dött.

Jägaren var jättesnäll och förklarade att jag gjort helt rätt, fastän nästa gång kunde jag kanske backa undan från djuret så att det inte blev ännu mer stressat (idiot! vad tänker jag med???), och han tröstade med att det var en bock, och då fanns det ju inga killingar som sprang runt och letade efter mamma.

Bilen var ihopknögglad i fronten och ena lyktan hängde ner i sina kablar, så det var bara att köra hem den och bli skjutsad till jobbet. Blev bara nån halvtimme försenad, men hela dagen kändes helt fel och dålig. Jag kunde inte tänka på nåt annat än att jag dödat ett oskyldigt litet rådjur. Mördare!

Imponerad

Jag blir så imponerad av personalen på mitt gym (SATS Bålsta). Visst, det är dyrt att träna där. De har små lokaler, och inte jättestort utbud av klasser. Men fasen vilken trevlig atmosfär det är där! Jag blir så imponerad av att instruktörerna till och med kan luska ut vad man heter!

Boxinstruktören igår kom fram och hejade på: "BRA KARIN, SNYGGT!!!", och jag bara "??? What? Hur vet hon vad jag heter??". Vi har ju inte presenterat oss för varandra, man lämnar bara fram sin lapp och ställer sig och slåss. Imponerande.

Lika imponerad blir jag av en kille som ofta går på samma pass som jag. Han är stor, mycket stor. Tjock. Väger säkert över 100 kg. Han går dit med ett stort leende flera gånger i veckan, och går på de allra tuffaste klasserna, och jävlar vad han tar i! Och man ser för varje vecka hur han liksom krymper! Det är mer imponerande än de pinnsmala hårt sminkade tjejerna med silikonbröst som kommer dit vecka efter vecka och lyfter exakt samma vikter utan att det händer ett skvatt.

Lyckligt lottad

Igår kväll när jag rastade Molly i området ösregnade det, och jag var alldeles våt från topp till tå. Det var mörkt och kyligt och riktigt höstigt. Kom då att tänka på hur himla lyckligt lottad jag är egentligen!

Tänkte på stackars små rådjur som ligger under någon gran någonstans och blir alldeles genomblöta och kalla. Stackars hemlösa människor i stan som inte har nånstans att gå in, utan får ta skydd under en kartong eller under en bro, hungrig, blöt och kall.

Själv fick jag när Molly gjort sitt gå in i mitt mysiga lilla hus, där en brasa sprakade i kaminen, och ta av mig våta kläder, torka håret och krypa upp i en mjuk soffa under sköna filtar.

Mätt i magen, torr och varm, trygg och lycklig. Meningsfull. Får man ha det så bra?

Komplimanger

Varför är det så pinsamt med komplimanger?

Jag är nog ganska snål med sådana, men jag delar gärna ut dem när jag tycker det är befogat. Jag skulle t ex aldrig berömma någon för sin supersnygga tröja om jag tyckte den var halvdan, bara för att starta en konversation... Däremot är jag inte sen med att kläcka ur mig om jag tycker någon har gjort nåt bra, är snäll eller osedvanligt snygg.

Både igår och idag har jag fått komplimanger om att jag är en duktig sjuksköterska, att jag är trevlig och kunnig. (Nej, jag tror inte doktorn vill gifta sig med mig.) Det värmer såklart och jag blir glad - men samtidigt tycker jag det är så himla pinsamt! Jag vill bara gå därifrån och säga "äsch, lägg av!", men det skulle ju bara vara drygt och självbelåtet, eller hur?

Åhh, hur BETER man sig?!

Jag sa helt sonika: "Det var roligt att höra, tack!" och övergick raskt till rondandet.

Frågan är: Varför är det pinsamt?

Nota bene(n)

Idag på träningen tittade jag i de stora speglarna och tyckte inte att mina lår såg överdrivet tjocka ut.

Jag tyckte det var värt att notera.

Skräckens hus

Trots att 50% av festdeltagarna lämnade återbud dagen innan eller samma dag, så blev vi 8 stycken tappra festdeltagare som skålade i grön bål, rykande av kolsyreis.


Hade smyckat trädgården med gravstenar och tända ljus och skålar med kolsyreis som gav en läskig rök. Inomhus hade vi spindelnät hängande i gardinerna, och spindlar som dekoration, diverse små pumpor och mandariner med påmålade ansikten.



Bäst utklädd var HELT KLART Johan. Han kom som arabisk kamelfösare tillsammans med min superheta syster, som var haremskvinna.

Här följer lite bilder.

Syster dekorerar Johan.

Jag var utklädd till mumie.

Bästa ArabJohan!!!

Veronica med snyggaste sminket och Devil-Anna!

Vinter, Halloween, Höststädning

Jaha, den där hösten var ju lite annorlunda...

Redan i Augusti kallt och "höstklar" luft. En lång period med skiftande nyanser i grönt-gult-rött-brunt. Fortfarande träd och bruskar med gröna lövverk. Några träd står helt kala. Och så snö på det! Den 22 oktober liksom snö på backen, som dessutom ligger kvar! Fick ju nästan som julkänsla... Efter en stund kändes det precis som om vintern aldrig hade försvunnit i våras. Som om sommaren aldrig var här och hälsade på. Vintern kändes så bekant. Knarret under sulorna, kylan och halkan... Som igår!

Ur led är tiden.

Ikväll ska vi ha Halloweenfest. Fast jag kanske ska göra om den till Adventsfest? Nejdå. Här ska spökas till det ordentligt. Som vanligt manfall i sista minuten. Såg ut ett tag som om vi skulle bli uppåt en 20 pers, men slutar nu (förhoppningsvis om inte fler ställer in) med ca 11. Kan iofs vara ganska lagom.

Det är städdag i vägföreningen strax. Jag hatar verkligen sånt påtvingat socialt umgänge med människor man inte känner. Och vad ska städas?? Alla har sin tomt. Jisses, vi bor väl för 17 mitt ute i skogen! Jaja, jag går dit och ser entusiastisk ut en stund, det lär ju inte gå att vare sig kratta löv, klippa gräs eller gräva i detta snö- och isväder, så jag kanske slipper engagera mig.

Nääe!

Vad ÄR det här? SNÖ? Mitt i sommarn!

Kamelas!

Plötsligt glömde jag livets svåra kval och röda ilska. Jag är kär!

Syrrans två underbara kameler, Kalle och Lillebror har kommit! Lite stressade var de av all uppståndelsen och den lite jobbiga separationen från flocken på Öland. Men det gick oväntat lätt att få kontakt!

Kalle var lättast, Lillebror var lite räddhågsen.

För alla som nu undrar kommer lite FAQ:
Q: - Fryser de inte?
A: - Kolla pälsen. Det är asiatiska kameler, som har sitt naturliga habitat nånstans i sibiriska öknen.

Q: - Men får man ha kameler??
A: - Nej. Min syster är känt kriminell och djurplågare! Skämt åsido: Ja, de räknas som vanlig tamboskap, typ kor. Syrran har dessutom kontaktat Jordbruksverket för att kolla upp alla regler och bestämmelser och bjudit in dem på en inspektion om de vill. Detta är ingen impulsgrej. Noga planerat.

Q: - Vad kostar en kamel??
A: - En hel del. Som en lite billigare häst, typ?

Q: - Vad äter kameler?
A: - Typ det mesta, verkar det som. Verkar gilla gräs!

Här får ni lite bilder från mitt möte med Kalle Kamel.

Först fick man truga lite. Kalle var lite tveksam.

Men med lite mutor fick vi snart kontakt.

Och rätt snart var han framme och sniffade på mig och undrade väl vad för slags djur jag var.

Hjälstaviken

Morgonpromenad vid Hjälstavikens naturreservat. Bara ett par kilometer härifrån ligger ett fantastiskt naturreservat och fågelskyddsområde med våtmark, en skyddad fågelsjö, lövskogar, ett högt berg och fantastisk vackert landskap. Vi tog en promenad på spången över Hjälstaviken. Det låg en isskorpa på vattnet och under isen såg man massor med småfiskar som stod och såg lite förvånade ut. Kossorna gick lugnt och sävligt runt och smaskade på vass, gräs och ekollon. Det prasslade av frost i gräset och stora gula högar med löv virvlade runt fötterna. Stora, majestätiska ekar höjde sina tunga grenar över oss och släppte ett flor av gula löv över oss. Det var så fint. Tryggt. Nära. Det gav mig energi.

Arg

Går ut i skogen. Frost i gräset. Kallt. En tunn isskorpa på vattenpölarna. Så mycket ilska inombords. Så frustrerad. Sparkar argt på kvistar och kottar, men känner att jag är kraftlös. Pinnarna flyger lekande lätt en halvmeter och landar mjukt på grön mossa och ligger och fnittrar åt mig. Benen orkar nästan inte gå.

Jag rabblar långa haranger av svordomar, hot och upprättelsetal om vartannat för mig själv, för hela skogen. Jag ropar rakt ut. Flåsar, flömtar. Det kommer rök ur munnen. Hjärtat slår hårt och fort och jag svettas men fryser.

Säger till mig själv: Här och nu. Primär känsla. Arg. Så arg. Känner mig maktlös. Vill göra massor! Vill ställa allt till rätta! Vill ta hand om, fixa, hjälpa. Kan ingenting. Ingen-ingenting. Det kanske är så det måste vara nu. Jag kanske faktiskt inte kan göra någonting just precis nu. Men jag nöjer mig inte med det. För ilskan äter upp mig. Den blir till ångest och illamående. Jag måste lära mig att ha den. Ilskan. Den måste få finnas där. Utan att vara något annat än ilska. Den måste bara ligga där och vara arg. Saker måste fungera ändå. Jag måste fungera ändå. Jag måste acceptera att jag är arg, och att jag inte kan göra någonting som helst åt situationen just nu.

Fy fan vad svårt det är.

Less och kaos

Idag är jag förbannad. Less. Trött. Uppgiven.

Jag blir frustrerad på människor i största allmänhet. Mänskligheten. Alt jävla elände. Människor som förstör för varandra. Människor som krigar, slåss, bombar, våldtar, rånar, stjäl, krossar, hotar, dikterar, förgör.

Världen är ett så komplicerat ställe att vara på. Människor är komplicerade varelser. Vi gör så mycket mer än vi är medvetna om, och vi tänker så kortsiktigt och så egoistiskt.

Varför förstår jag inte hur folk tänker? Varför blir jag så arg? Varför skär det ända in i hjärtat? Jag borde ju inte bry mig! Det rör ju inte mig. Jag har det ju bra. Jag har det så jävla oförskämt bra! Men jag kan liksom inte riktigt njuta av det fullt ut. För jag grubblar på vad han sa, hur hon tänkte, hur de gjorde, vad den menade, varför det blev så, hur det egentligen var tänkt och vad jag egentligen vill.

Jag tror jag har PMS. Eller så är världen ur led. Kaos i huvet.

En fråga

Fick en fråga igår. "Hur kom du på att du var homosexuell?". En helt adekvat fråga. Klart man undrar! Men vad svarar man? Hur kommer man på att man är heterosexuell? Man prövar sig väl fram, antar jag...

Jag har inte funderat så mycket över det själv, men jag tror att jag alltid har vetat att jag gillar tjejer. Så länge jag kan minnas har jag varit sexuellt attraherad av kvinnor och haft intensiva kärleksfulla förhållanden med mina "bästisar". Men när puberteten kom, och sexualiteten skulle formas, så var det ju så självklart att man skulle börja träffa killar. Jag tror inte att jag funderade så mycket över det. Jag prövade mig fram, i en visshet om att jag nog ändå var bisexuell. Jag fick det aldrig att funka med män särskilt bra. Sexet blev aldrig helt tillfredsställande, jag blev aldrig helt och hållet kär. Jag hade hela tiden en längtan efter något annat.

Till slut bestämde jag mig väl för att prova. Jag började träffa tjejer. Och det var skitbra! Nytt och omtumlande och lite förvirrande kanske, men bra. Det där som saknades föll på sin plats. Men det var ju för all del inte helt enkelt. Att träffa män, att få dem intresserade och framför allt att få dem i säng har alltid varit en lätt handvändning. Men se tjejer, det är mer komplicerat. Så jag nöjde mig med en del män i brist på annat, men fick det ju som sagt aldrig att fungera.

Tills den dagen (vilken dag har jag egentligen ingen aning om) som jag erkände för mig själv att jag faktiskt är homosexuell. Jag tänder på kvinnor. Jag blir kär, förälskad och kan älska andra kvinnor. Vilken förmåga!

Och bara tanken på att släppa detta med att hitta en passande MAN, som jag kunde fylla den sociala mallen med, och vara precis som alla andra med, gjorde mig fri och ett snäpp lyckligare.

Och jag har aldrig någonsin stött på några hinder utifrån. Ingen har kommenterat, haft åsikter, ogillat eller ifrågasatt min sexualitet. Alla har välkomnat mig precis som jag är. Min familj, mina vänner, till och med min 85-åriga farmor är jättestolt över mig och min flickvän. Och det känns gott ända in i minsta lilla vrå i hjärtat.

Nä, den enda som satt upp några slags hinder för min sexuella och känslomässiga utveckling har väl varit jag själv, och jag ser inget fel med det. Allt är inte självklart från början. Man måste pröva sig fram.

Och jag har ingenting emot att folk frågar. Det får mig att tänka till själv och det är kul!

Only women bleed

Kvinnor lider i tystnad. De står ut. Härdar ut. Tar ett djupt andetag. Blir förnedrade, smutskastade, lurade, illa behandlade, sårade. Männen tar det de vill ha, och när de inte får vad de vill ha gör de vad de kan för att förstöra. Hotar, stressar, lämnar, begränsar, ställer till med kaos. Männen försvinner spårlöst, hörs inte av. Borta. Dyker upp igen och predikar om "en faders rättigheter". Vad har man för rättigheter om man inte anser sig ha några som helst skyldigheter?

Den här låten tillägnar jag det största svin, den mest egotrippade man, den mest störda, manipulerande, lögnaktiga MANNEN jag någonsin träffat. May you burn in hell.


ALICE COOPER - ONLY WOMEN BLEED - 1975 (WELCOME TO MY NIGHTMARE)

Man got his woman to take his seed
He got the power
She got the need
She spends her life through pleasing up her man
She feeds him dinner or anything she can

She cries alone at night too often
He smokes and drinks and don't come home at all

Only women bleed

Man makes your hair gray
He's your life's mistake
All you're really looking for is an even break

He lies right at you
You know you hate this game
Slaps you once in a while and you live and love in pain

She cries alone at night too often
He smokes and drinks and don't come home at all

Only women bleed

Black eyes all of the time
Don't spend a dime
Clean up this grime
And you there down on your knees
Begging me please
Come watch me bleed

Only women bleed

I gotta feeling...

...that tonight's gonna be a good night! =) (Bra låt.)

Eller att today's gonna be a good day.

Today started out just fine! Vaknade till solljus. De gula trädkronorna i trädgården sprider en mysig atmosfär och silar ljuset sådär alldeles görsnyggt.

Caisa chockade mig klockan 10 med att föreslå en joggingtur före frukost. (!) "Bahh", tänkte jag, som var på lite morgonmyshumör, men vafan! Om hon föreslår lite jogging så kan jag ju inte vara en mespropp, så jag hakade på. Ut och flåsa! Det blev ingen lång tur, för båda var smådöda efter sisådär en kvart. Men det var en jäkligt skön start på dagen. Nu är jag sjukt pigg och på nästan irriterande bra humör.

Planerar en tripp till vårt shopping-mekka Kista Galleria. Lite shopping och lunch där, sen åker vi till syrran i Håbo-Tibble och hjälper till att bygga kamelhage. Sen ska vi äta tacos och tända ljus och mysa med dem.

I gotta feeling... Wooo hoooo, that tonigh'ts gonna be a good good night...

Typ ingenting

Det är något som inte stämmer idag... Är det den plötsliga totala solförmörkelsen och det överraskande regnet? En gnagande känsla av att nånting är fel.

Skit samma. Arbetsrummet (/gästrummet/lilla rummet/bajsrummet) är nu så gott som klart. Sekretären är vitmålad och slipad till lite antik patina i kanterna. Nu är rummet BRUNT på väggarna, med brunt trägolv och antikvita möbler, hyllor, lampor och tavelramar. Nu saknas bara ett par schyssta vita gardiner och en ljus matta.

Tittar ut i skymningen. Det ser ut som om min trädgård gråter.

Jag åker och boxas. För att jag kan. För att jag vill. För att jag borde. För att det gör mig pigg, glad och vild. Och för att för en stund få glömma allt som stör.

Beslöjat fjortisprat

Råkade höra en konversation på gymmet idag, efter Energypasset. En kvinna i 40-årsåldern säger till sin väninna: "Jag har faktiskt inte ätit nåt sedan klockan fyra. Och då drack jag bara en Nutrilett!"
Det var inte så mycket innehållet i det hon sa som fick mig att reagera, det var tonläget. Stoltheten och den anade längtan efter att någon ska reagera på vad hon säger och säga något uppmuntrande eller beskyddande. Det där som man hörde bland sina kompisar i 7:an - 8:an när alla maniskt skulle börja banta.
Jag tänkte: "Oj vad imponerande!". Nej, det gjorde jag förstås inte.
Jag tänkte: "Dumma kossa, är inte du lite gammal för att börja med fjortisanorexia nu???"
Men det sa jag inte.
Jag sa ingenting. För diskussionen rörde inte mig. Jag hör för mycket. Mina öron är som parabolantenner.

Har smällt i mig en stor tallrik gröt nu, med mycket socker och kanel på, och är behagligt mätt i magen. Sitter och slötittar på Uppdrag Granskning, där de pratar om Niqab och Burka. Det står en man där och förespråkar att det ska vara tillåtet att bära dylika heltäckande slöjor i offentliga yrken, som lärare och polis.

Jag säger bara "gusse!". Att det ens kommer upp till debatt! Skulle det vara tillåtet för mig att arbeta med rånarluva neddragen för ansiktet? Jag kanske känner mig ovanligt ful, och har ingen lust att visa mig. Det borde vara min enskilda rätt!

Jag orkar inte...

Finblogg

Jag kan faktiskt anstränga mig lite ibland, jag också! Så lite spackel och några hårspännen i skatboet och VIPS! En prinsessa!

En lite kaxig prinsessa, kanske.

Min prinsessa dukar för kalas. Vi hade köttfärsbattle med Uffe och Lotta igår kväll. Var och en gjorde sin egen köttfärssås och så fick vi rösta vilken som var godast. Uffe vann, jag kom tvåa! Min inehöll givetvis grädde och chilisås. ;) Mums!

I morse blev jag väckt med kaffe och kärlek på sängen. Kan dagen börja bättre? Dessutom sken solen in genom sovrumsfönstret och jag är nu uppe och har duschat och ätit frukost och klockan är bara halv elva! Hade planerat att träna idag innan jobbet, men det fick utebli. Ibland får man prioritera!

Fulblogg

Faktum är: Verkligheten är inte alltid så jävla snygg.

Oftast är jag ganska ful. Jag går för det mesta omkring osminkad i mysbyxor med håret i nåt slags tofs och lockar som inte riktigt når till tofsen spretande hit och dit. Allt som oftast är jag blek, finnig och lite småfet.

Men vad gör det?!

Så... Här får ni Sanningsblogg. Ärligblogg. Fulblogg. Blek, finnig och alldeles fantastisk!


Ett skatbo på huvet. Men inte ett enda grått hår! Än...

Och det är ju så praktiskt att gömma sig bakom!


Ja, ni ser ju. Helt underbar. Kolla bara vad bra jag är på att rensa svamp!


Och fasiken vad svamp jag har plockat!