Råkade höra en konversation på gymmet idag, efter Energypasset. En kvinna i 40-årsåldern säger till sin väninna: "Jag har faktiskt inte ätit nåt sedan klockan fyra. Och då drack jag bara en Nutrilett!"
Det var inte så mycket innehållet i det hon sa som fick mig att reagera, det var tonläget. Stoltheten och den anade längtan efter att någon ska reagera på vad hon säger och säga något uppmuntrande eller beskyddande. Det där som man hörde bland sina kompisar i 7:an - 8:an när alla maniskt skulle börja banta.
Jag tänkte: "Oj vad imponerande!". Nej, det gjorde jag förstås inte.
Jag tänkte: "Dumma kossa, är inte du lite gammal för att börja med fjortisanorexia nu???"
Men det sa jag inte.
Jag sa ingenting. För diskussionen rörde inte mig. Jag hör för mycket. Mina öron är som parabolantenner.
Har smällt i mig en stor tallrik gröt nu, med mycket socker och kanel på, och är behagligt mätt i magen. Sitter och slötittar på Uppdrag Granskning, där de pratar om Niqab och Burka. Det står en man där och förespråkar att det ska vara tillåtet att bära dylika heltäckande slöjor i offentliga yrken, som lärare och polis.
Jag säger bara "gusse!". Att det ens kommer upp till debatt! Skulle det vara tillåtet för mig att arbeta med rånarluva neddragen för ansiktet? Jag kanske känner mig ovanligt ful, och har ingen lust att visa mig. Det borde vara min enskilda rätt!
Jag orkar inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar